Re ARR AE ARG Aa SENASAT EEE PE nn Toten ät I VPS SSR tedde, org JAAA RN FANN PY FVO Pöo4-4- 10 Dies 0 SON FRRr Gr AVN : re aspasessrsrer rr rese äär. Ser > Aero tvtat m tORENÄRNr e IRAK =S As osrisrger se 4 vår ere 4 CagaBR rr 00 1-4 BER ORT be KARNA ” RR RA (YsOR Ropa ob 0 < FRUN Ör KV BOR WW Ft de VV rr ARB rsr BRAT Cr - > rg > Are epårses are TRA vv AR RATAR YA oe sr Rn a SER SN & NN NN NE ÖFEVERSIGT AF FINSKA VETENSKAPS-SOCIETETENS | FÖRHANDLINGAR. XXXI. 1888—-1889. ÄTT TETNTS TATA ETETESTYTYT TATT TTT ECKEETETT TTT EEETTTETTET IEEE KET ET ETT ERTNTENTTTTETTIT TTT EET TESTET ETTER TT TT KITE AT TT VTT ATT T AT ET TATA TEA KT ATA TITT EET EEETELEEET TAR UA RTRTRUSSTUSTS LUNG ÖFVERSIGT AF FINSKA VETENSKAPS-SOCIETETENS FÖRHANDLINGAR. 0.0.4 5 18883—18389. HELSINGFORS, J. SIMELII ARFVINGARS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1839. vad j eg "TOI2 ond IN - fo YE börser HAS + e : BLÖTOK [20 LH | ITE Fan AMANIIS AHA IVER (i Naser Tr nea Öfversigt af förhandlingarne vid Vetenskaps-Societetens sammanträden : | Sid. Den 24 September 1888 + » » » 5 sem se se Rs 6 » 22 Oktober SR ätande evnnfida: falbtiteskter TV: 19 November smith te Surcheng Te ket ble TV: 96 Å SS SVEA yr SI spalt VIL 17 December RA RA SIS ER Ar (a 2 Nn RR LR a a tre Vil? », 21 Januari 1889 split erg SR str kare VILI. », 18 Februari SEE tra bo Ne ST save INSNE. j 18 Mars | SR EINE FIRE ES SIN 10 Yo SENSE EE PO. ETT » 15 April Jr 272 Need Jeg SG ite ve SN RÖR re ta VI SER SA 2 nagR Slater RAN ride ERE RIDE » 20 Maj SNES RAN a Vatbla TER bås SLE [SKO as Fe XIX. Bets FR re ARR SENSSR ORSA SSR Rd fa NERE NGE ER JUDA KR Eftr Er VS Vär fe KOCIÉ Vetenskapliga meddelanden: Entzifferungsversuch einiger Inschriften auf einer Felsenwand im Kreise Minusinsk (Ostsibirien), von Aug. Tötterman i Die Felseninschrift bei Suljek, von O. Donner + = soc +: 9 Zur Frage der ostsibirischen Inschriften. Bemerkungen zum Tötterman'”schen Entzifferungsversuch, von H. Grenman 14. Einige Beobachtungen iber symmetrisches Dibromaceton, von Fd: Hjelt und. "V5 CISWENS skr SIR 18. Om kaliumsulfids inverkan på xylylen-bromiderna, at HEdv. FIG UEER = aha isar en ANSER SMI SA ret 23. Bemerkungen zu Wortmanns Hypothese der pflanzlichen Kräimmungen, von Fr. Elfving. - » = s ss sc ss + > 2 Construction eines Modelles einer speciellen Minimalfläche, von Hj. Tallqvist ENA EE KE Er En OO SA DS RE 32. Anteckningar om Martial d'Auvergne och hans kärleksdomar, at W. Söderhjelm Ake RT FRE ST NE NER 4 FILMA Ber ARR Tr för BAT FORA 52. Textkritische Bemerkungen zu Cornelius Nepos, von C. Syn- nerberg kö SBR TR klen & Att AR AN 106. Bidrag till enantylsyrans historia, II, af H. A. Wahlforss » «121. Das Suljekalphabet, von Aug. Tötterman + «= = so so ss sot 136. Absoluta magnetiska bestämningar vid meteorologiska cen-' tralanstalten i Helsingfors, af Ernst Biese. +» «+ + «+ « 164. Quelques observations sur le pouvoir rotatoire du quartz re- lativement aux couleurs du spectre, avec une formule ” nouvelle pour en calculer les valeurs, par Lars Wasa- i BJORN. ge 7 Ande VAN AR. An Bi ST RE RN RET EVA lör 167. Berättelse öfver Finska Vetenskaps-Societetens meteorologiska centralanstalts verksamhet under år 1888, af N. K. Nordenskiöld > = 6 > vå Bf ox ere fe IEA 6 Po Le ps AR 178. Sammandrag af klimatologiska anteckningarne i Finland år 1888, af Ad. Moberg + + = e0eoede = fee Re RR 183. Finska Vetenskaps-Societetens årshögtid den 29 April 1889: I. Ordförandens inledningstal - » « = +s ss oc se ss a 207. IL. Årsberättelse, afgifven af ständige sekreteraren - - - - 210. II. Eddastudier. Föredrag af A. O. Freudenthal « + + = = = 219. IV. Till Erik Edlunds minne, af A. F. Sundell. +» ++ + + + 247. Förteckning öfver de skrifter, som blifvit till Finska Veten- skaps-Societeten förärade ifrån den 23 Maj 1888 till 20 Maj 1889, af Ad. Moberg = = cs = omm = - & SAN 365. Tryckfel. Sid. 178 rad. 2 nedifrån står: direktör, läs: direktor. » 207 , 2 uppifrån ,, den 29 April 1888, läs: den 29 April 1889. i GICA/ Los AN SVA ML Ae NITSYM AA 0 22 Öfversigt af förhandlingarne vid Finska Vetenskaps-Societetens sammanträden, Den 24 Sepiember 1888. Ordföranden uppläste ett cirkulär från Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademin i Stockholm, hvari tillkännagafs att ledamoten af samma akademi professorn Erik Edlund den 19 Augusti 1888 aflidit i sitt 70:de åldersår. | Med anledning häraf anmälde sekreteraren att på för- anstaltande af några medlemmar af Vetenskaps-Societeten en krans blifvit å Societetens vägnar genom prof, H. Gyldén nedlagd på Edlunds graf. Sedan undertecknad sekreterare till Societeten öfver- lemnat det honom vid senaste årsfest tillerkända vetenskap- Hga priset 2.000 mark för att bilda en grundfond för belö- nande af matematiska afhandlingar, framlade undertecknad nu följande förslag till stadgar för samma fond: Stadgar för den af undertecknad till Finska Vetenskaps-Societeten donerade matematiska prisfonden. SÅ Fondens medel förräntas på lämpligt sätt un- der Societetens inseende och den inflytande räntan lägges årligen till kapitalet, tills detta uppgått till 3,000 mark. | a Sedan fonden vuxit till nyssnämnda belopp, bil- das af räntorna derå hvart tredje år ett pris, hvil- II ket af Vetenskaps-Societeten utdelas för den bästa matematiska afhandling, som under nästföregående tre år blifvit till Societen inlemnad för att i dess skrifter offentliggöras. ST På Societeten ankommer att bestämma sättet för prisskrifternas granskning samt att, om så pröf- vas nödigt, fastställa närmare vilkor för prisets ut- gifvande. Helsingfors den 24 September 1888. DL. Lindelöf. Förslaget godkändes utan anmärkning. Beträffande medlens förvaltning ansågs lämpligt att de, för erhållande af högre ränta, utlånades åt enskild person mot antaglig säkerhet. På framställning af hr Ahlqvist godkändes till införande i Öfversigten en af prof. AuG. TÖTTERMAN inlemnad uppsats: Entzifferungsversuch einiger Inschriften auf einer Felsenmauer im Kreise Minusinsk (Ostsibirien), och biföll Societeten tillika förf:s anhållan om bekostande af arbetets öfversättning till tyskan samt om 50 exemplar öfvertryck. Hr Elmgren öfverlemnade åt Societeten ett exemplar af sitt nyligen utgifna arbete: Evangeliska historiens krono- logi. Till Societetens bibliotek hade för öfrigt under som- marens lopp föräringar ingått från följande vetenskapliga samfund och institutioner: Vetenskaäps-Akademierna 1 S:t Petersburg, Stockholm, Berlin, Mänchen, Paris och Turin, Comité géeologique och Ryska Geografiska Sällskapet i S:t Petersburg, Naturforscher-Gesellscehaft och Universitetet i Dorpat, Société Imp. des Naturalistes och Société Mathéma- tique i Moskwa, Naturvännernas Sällskap i Kiew, Fysikaliska Observatorium i Tiflis, Videnskabs-Selskabet i Christiania, Norska Polarexpeditionen, Kongl. Danske Videnskabernes Selskab och Carlsberg Laboratoriet i Köpenhamn, Oberlau- sitzische Gesellschaft der Wissenschaften i Görlitz, Medici- III nisch-Naturwissenschaftliche Gesellschaft i Jena, Kön. Säch- sische Gesellschaft der Wissenschaften i Leipzig, K. K. Naturhistorisehes Hofmuseum, V erein zur Verbreitung natur- wissenschaftlicher Kenntnisse, K. K. Geologische Reichsan- stalt och Zoologisch-Botanische Gesellschaft i Wien, Verein der Aertzte in Steiermark i Graz, Altertumsverein i Frei- berg, Historischer Verein fär Schwaben und Neuburg i Augsburg, Physikalisceh-Medicinische Societät i Erlangen, Statistiscehes” Bureau i Budapest, Naturhistorischer Verein fur Neuvorpommern und Rägen i Greifswald, Naturhisto- rischer Verein i Bonn, Naturhistorischer Verein i Regens- burg, Gewerbeschule i Bistritz, Société Archéologique i Agram, Ecole Polytechnique i Delft, Société Hollandaise des Sciences i Harlem, Institut Méeétéorologique i Utrecht, Société Entomologique de Belgique och Société Rovale Malacologi- que de Belgique i Brässel, Société géologique de Belgique i Liege, Société de géographie och Société mathématique i Paris, Association Frangcaise de l'avancement des Sciences, R. Accademia dei Lincei i Rom, Royal Society, Royal Astro- nomical Society, Meteorogical Office och Zoological Society i London, Royal Iriseh Academy och Royal Society i Du- blin, Royal Society i Edinburgh, Literary and Philosophical Society i Manchester, Smithsonian Institution, Geological Survey och The Chief Signal Officer i Washington, Geologi- cal and Naturalhistory Survey i Canada, Academy of Natu- ral Sciences i Philadelphia, California Academy of Sciences i San Francisco, Museum of Comparative Zoology i Cam- bridge, Society of Natural History i Boston, Johns Hopkins, University i Baltimore, Canadian Institut i Torento, Connec- ticut Academy of Arts and Sciences i New Haven, Acade- mia Nacional de Ciencias i Cördoba, Royal Society of New South Wales och Linnean Society of New South Wales i Sidney, Asiatic Society of Bengal i Calcutta samt College of Science vid Keis. Universitetet i Tokyo, äfvensom från Svenska Literatursällskapet härstädes samt prof. K. G. Lein- berg i Jyväskylä. IV Den 22 Oktober 1888. På framställning af sekreteraren beslöts att aflåta en särskild skrifvelse till Naturforscher-Gesellschaft vid univer- sitetet i Dorpat till betygande af Societetens tacksamhet för oden af berörda sällskap till Societeten vid dess femtioårs jubileum dedicerade festskriften, innehållande en afhandling af professorn dr Karl Weihrauch med titel: , Neue Unter- suchungen äber die Bessel'sche Formel und deren Anwen- dung in der Meteorologi. Till Societetens bibliotek hade föräringar ingått från Vetenskaps-Akademierna i S:t Petersburg, Stockholm, Berlin och Wien, K. Sächsische Gesellschaft der Wissenschaften i Leipzig, K. K. Geologische Reichsanstalt och Anthropolo- gische Gesellschaft i Wien, Historischer Verein fär Steier- mark i Gratz, Forstakademin i Eberswalde, Socieéte Hollan- daise des Sciences och Fondation de Teyler van der Hulst i Harlem, Musée Guimet och Société Matheématique de France i Paris, Société nationale de sciences naturelles et mathé- matiques i Cherbourg, Smithsonian Institution i Washington, Society of Natural History i Boston samt Academy of Na- tural Sciences 1 Philadelphia. Den 19 November 1888. Från Kongl. Christian-Albrechts- Universitet i Kiel hade ankommit en skrifvelse med förslag till skriftutbyte, hvilket förslag af Societeten antogs. Sekreteraren anmälde till ingtagning i Öfversigteh en af docenten FREDR. ELFVING inlemnad uppsats: Bemerkungen zu Wortmanns Hypothese der pfanzlichen Krämmungen. Hr Donner meddelade likaledes för Öfversigten en upp- sats med titel: Die Felseninschrift bei Suljek, hvilken komme att åtföljas af en af magister H. GRENMAN författad recen- sion af prof. A. Töttermans nyligen publicerade , Entziffe- rungsversuch einiger Inschriften auf einer Felsenmauer im Kreise Minusinsk.'"' Hr E. Hjelt meddelade , Einige Beobachtungen ber Vv symmetrische Dibromaceton von Epv. HJeLrt und V. O. SIvEnN't, hvilket meddelande skulle ingå i Öfversigten. Hr Neovius refererade en af studeranden TALLQVIST verkstäld undersökning af en speciel minimalyta samt före- visade en dertill hörande af hr Tallqvist konstruerad gips- modell. Till fysisk-matematiska sektionens granskning öf- verlemnades, huruvida arbetet kunde intagas i Societetens skrifter. Hr LaGus tillkännagaf att af hans arbete ,, Numis- matiska anteckningar" andra delen, behandlande ,, myntfynd i finsk jord", numera afslutats och kunde densamma bilda ett särskildt häfte af Bidragen. é Jemte en skrifvelse från direktorn H. Wild hade till Societeten öfversändts ett cirkulär från Internationela Me- teorologiska Komitén, innehållande förfrågan om det pen- ningebidrag, som från särskilda i cirkuläret uppräknade sta- ter möjligen kunde påräknas för utgifvandet af en samling internationela meteorologiska tabeller samt om det antal exemplar af sagda tabeller, som beräknades kunna få afsätt- ning inom enhvar af dessa stater. Sedan meteorologiska utskottet upplyst att meteorologiska centralanstalten vore i behof af 2 exemplar af ifrågavarande tabeller, universitetets fysikaliska laboratorium af 1, Justeringsbyrån af 1 samt att för Societetens bibliotek äfven 1 exemplar vore önskvärdt, beslöts att anhålla hos hr E. Mascart i Paris att 5 exemplar af berörda arbete måtte reserveras för Finland samt att om denna åtgärd jemväl underrätta direktor Wild. Hr Moberg meddelade en förteckning öfver defekter uti Societetens bibliotek, utvisande mer eller mindre talrika luckor uti publikationsserierna från 70 af de sällskap, med hvilka Societeten står i skriftbyte. Åt sekreteraren upp- drogs att genom skrifvelser till samtliga dessa sällskap söka utverka komplettering af de felande numrorna. På grund af de vid senaste sammanträdet inlemnade förslag företogs nu val af nya ledamöter i Societeten och invaldes dervid till hedersledamot ständige sekreteraren i Vetenskaps-Akademien i Paris JosEPH L. FRANG0OIS BERTRAND VI samt till ordinarie ledamot inom historisk-filologiska sektio- nen e. 0. professorn dr MaGnus GOTTFRID SCHYBERGSON. Hr Moberg uppläste ett af Meteorologiska Utskottet i samråd med direktorn Nordenskiöld uppgjordt förslag till ny stat och instruktion för meteorologiska centralanstalten äf- vensom en dertill fogad reservation af hr Sundell. Efter en längre diskussion, hvarunder hr Nordenskiöld sökte gendrifva reservationen och denna åter togs i försvar af hr Sundell, beslöts att uppskjuta frågans afgörande till ett extra sam- manträde, som för sådant ändamål skulle hållas en vecka härefter. Hr Nordenskiöld förevisade prof på ett meteorologiskt veckoblad, som han önskade utgifva på försök och hvari skulle ingå synoptiska kartor för den förflutna veckan äfven- som väderleksöfversikter. Mångfaldigandet skulle ske me- dels autokopist och redaktionskostnaden beräknades till 1 mk 20 pi för dag. Societeten hade för sin del ej något att häremot invända. Sedan anmäldt blifvit att limnigrafen i Hangö kommit i obestånd, uppdrog Societeten, på framställning af hr Nor- denskiöld, åt mekanikern Helin att resa till Hangö för att ställa den i skick. Till Societetens bibliotek hade föräringar ingått från Statistiska Byrån och Svenska Literatursällskapet härstädes, Ryska Geografiska Sällskapet i S:t Petersburg, Société ma- thématique i Moskwa, Universitetet i Upsala, Meteorologiska Institutet i Christiania, K. K. Geologische Reichsanstalt i Wien, Naturforschende Gesellschaft i Danzig, Vetenskaps- Akademin i Mänchen, Astronomische Gesellschaft i Leipzig, Societeé Archéeologique i Agram, Medicinisch-Naturwissen- . schåftliche Gesellschaft i Jena, Société Royale des Sciences i Liege, Ministere de la Marine et de PIInstruction publique i Paris, Mr E. Lemoine dersammastädes, Vetenskaps-akade- min i Turin, R. Accademia dei Lincei i Rom, Royal Society och Royal Astronomical Society i London, Academia Na- cional de Ciencias i Cördoba samt Linnean Society of New South Wales i Sidney. VII Den 26 November 1888. Till vidare åtgärd företogs den vid senaste samman- träde bordlagda frågan om ny stat och instruktion för me- teorologiska centralanstalten. Efter någon diskussion god- kändes Meteorologiska Utskottets framställning i ämnet med särskilda af sekreteraren deri föreslagna modifikationer, och skulle underdånig hemställan om stat och instruktion för berörda anstalt i enlighet härmed till Kejserliga Senaten ingifvas. Den 17 December 1883. The Kansas Academy of Science i Topeka hade til Societeten öfversändt ett band af sina publikationer med anhållan om utbyte af skrifter, hvartill Societeten å sin sida samtyckte. Sekreteraren anmälde att han, jemlikt Societetens vid senaste ordinarie sammanträde meddelade uppdrag, under den"25 November aflåtit cirkulär till vederbörande veten- skapliga samfund och institutioner med uppgift om de i 50- cietetens bibliotek förekommande luckorna i deras publika- tioner samt anhållan att om möjligt få dem fylda. På Matematisk-Fysiska Sektionens tillstyrkan godkändes den af stud. HJ. TALLQvistT inlemnade afhandlingen ,,Construc- tion eines Modeles einer speciellen Minimalfläche' till infö- rande i Öfversigten. På framställning af hr E. Hjelt mottogs till införande i Acta ett arbete af ÖSSIAN ÅSCHAN med titel: Bidrag till kän- nedom af «-dibromhydrin, hvarutom hr HjJeLrT för egen del anmälde till intagning i Öfversigten en uppsats ,,Om kalium- sulfids inverkan på xylylenbromiderna.'' Till ledamöter i Meteorologiska Utskottet under år 1889 återvaldes hrr MOoBERG, LEMSTRÖM Och SUNDELL. Till supp- leanter i samma utskott utsågos hrr LINDELÖF och NEOoVIUS. Till revisorer för granskningen af Vetenskaps-Societe- tens och Meteorologiska centralanstaltens räkenskaper åter- valdes likaledes hrr MoBErG och ELMGREN. VIII Till Societetens bibliotek hade föräringar ingått från Svenska Literatursällskapet, Juridiska Föreningen, Medicinal- styrelsen och Industristyrelsen härstädes, Åbo stads histo- riska museum, Fysikaliska Observatorium i Tiflis, Tromsö Museum, Observatorium i Kiel, Miänster-komitén i Ulm, Phy- sikalisch-medicinische Gesellschaft i Wirzburg, Physikalisch- Ökonomische Gesellschaft i Königsberg, Verein för Natur- kunde i Cassel, Vetenskaps-Akademien i Minchen, Natur- wissenschaftlicher Verein 1 Bremen, Astronomische Gesell- schaft i Leipzig, Naturforschende Gesellschaft i Halle, Société 'Hollandaise des Sciences och Fondation Teyler i Harlem, Observatorium i Brässel, Société de géographie i Paris, R. Accademia dei Lincei i Rom, Zoological Society i London, Smithsonian Institution i Washington, Museum of compara- tive Zoology 1 Cambridge, Geological and Natural History Survey of Canada, Kansas. Academy of Science i Topeka, Academia Nacional de Ciencias i Cordoba, Asiatic Society of Bengal i Calcutta samt Asiatic Society of Japan i Yokohama. Den 21 januari 1889. Finans-Expeditionen i Kejserliga Senaten meddelade utanordning af 332 mk 90 p:i, utgörande magistern Uno B. Roos tillkommande ersättning för en under sistlidne Maj och Juni månader verkstäld resa i och för inspektion af särskilda meteorologiska stationer. Hr SYNNERBERG anmälde till införande i Acta en af ho- nom författad afhandling med titel: Observationes criticae in M. Minuci Felicis Octavium. Hr Estlander inlemnade å docenten J. J. TIKKANENS vägnar ett arbete med titel: Die Genesis-mosaiken von 5. Marco in Venedig und ihr Verhältniss zu den Miniaturen der Cotton-bibel nebst einer Untersuchung uber den Ursprung der mittelalterlichen Genesisredactionen besonders in der by- zantinischen und der italienisehen Kunst, hvaraf någon del förut varit på italienska språket publicerad i Archivio sto- rica dePArte, utgifven af Guoli i Rom. På tillstyrkan af hi- storisk-filologiska sektionen godkändes arbetet till införande IX i Acta. Detsamma skulle åtföljas af högst 10 plancher, för hvilka kostnaden uppgifvits till 40 mark stycket. Meteorologiska Utskottet inlemnade ett skriftligt ytt- rande i fråga om anordnandet af observationer för utre- dande af isförhållandena vid Finlands kuster, innefattande särskilda modifikationer i det af öfverdirektören för lots- och fyrinrättningen meddelade förslag i ämnet. Med anledning häraf uppdrogs åt utskottet att ytterligare samråda med lots- chefen rörande de omständigheter, hvari meningsolikhet egt rum, samt att derefter framställa definitivt förslag 1 saken. Emedan det pris som betingats för litografering af plancherna till sista häftet af dr Karsténs , Icones selectae hymenomycetum Fenniae” syntes oproportionerligt högt i förhållande till arbetets ringa omfång, beslöt Societeten an- moda författaren att vidtaga sådana anordningar beträffande planchernas uppställning och färgläggning, hvarigenom kost- naden för dem kunde i möjligaste mån reduceras, och åtog sig friherre Palmén att härom meddela sig med författaren. "Hr F. Plateau i Brässel hade till Societeten förärat ett af honom författadt arbete angående synsinnet hos insekter. Boksändningar till biblioteket hade i öfrigt ingått från Fin- ska Litteratursällskapet, Medicinalstyrelsen och Industristy- relsen härstädes, K. Ryska Geografiska Sällskapet och Co- mité géologique i S:t Petersburg, Gelehrte estnische Gesell- schaft i Dorpat, Société des Naturalistes i Moskwa, Svenska Akademien i Stockholm, K. D. Videnskabernes Selskab i Kö- penhamn, K. Sächsische Gesellschaft der Wissenschaften, Naturforschende Gesellschaft och Astronomische Gesellschaft i Leipzig, Vetenskaps-Akademien i Möänchen, Nassauischer Verein fär Naturkunde i Wiesbaden, Altertumsverein i Zwic- kau, Ungerska Vetenskaps-Akademien i Budapest, Anthro- pologische Gesellschaft, Zoologisch-botanische Gesellschaft, K. K. Naturhistorisches Hofmuseum samt K. K. Geologische Reichsanstalt i Wien, Verein fär Naturkunde i Offenbach, - Société Hollandaise des Sciences i Harlem, Société entomo- logique de Belgique i Bruxelles, Société de géographie -och Societe Matheématique de France i Paris, Meteorological - / MTAB 8 AN 7” Ne w Y & Öv ” röt U(LIBRAR)Y TOT SE ÖR - xX Office och Royal Astronomical Society i London, Royal Irish Academy i Dublin, U. S. Geological Survey i Washington, Essex Institute i Salem, American Academy of Sciences i "Boston, New-York Academy of Sciences, Museum of com- parative Zoology i Cambridge, College of Science, Imp. Uni- versity i Tokyo samt Royal Society of New South Wales i Sidney. Den 18 Februari 1889. Sekreteraren i franska Vetenskaps Akademien J. BErR- TRAND hade i bref till sekreteraren uttalat sin tacksamhet för den uppmärksamhet Societeten bevisat honom genom hans inkallande till hedersledamot samt tillika förärat åt 50o- cieteten ett exemplar af sitt nyligen utgifna arbete: Calcul des probabilités. Föreningen Circolo matematico i Palermo hade öfver- sändt de båda första volymerna af sina ,,Rendiconti" med anhållan att få inträda i skriftbyte med Societeten, hvartill bifölls. ' Dr W. SÖDERHJELM hade inlemnat ,, Anteckningar om Martial d'Auvergne och hans kärleksdomar'', hvilka på fram-: ställning af hr Estlander godkändes till införande i Öfver- sigten. Hr 0. Hjelt anmälde ett arbete af med. kand. WALTER CyGN&us med titel: , Studier öfver typhus-bacillen"', hvilket förf. önskade få intaget 1 Societetens Acta med rätt att der- jemte begagna det såsom akademiskt specimen. Arbetet åt- följdes af 3 plancher, för hvilka kostnaden beräknades till 609 mk. På hr Hjelts tillstyrkan samtyckte Societeten här- till, med vilkor att förf. deltoge i halfva kostnaden för plan- cherna. Friherre Palmén tillkännagaf att dr Karsten, på gjord förfrågan om möjligheten att något nedbringa kostnaden för plancherna till hans arbete Icones selectae, ansett sig kunna medgifva endast några föga betydande ändringar i dem. Vid sådant förhållande beslöts antaga det af litografen Sundman gjorda anbudet om tryckningen af sagda plancher såsom bil- ligare än det af hr Lievendal framstälda. XI Hr Moberg anmälde att Meteorologiska Utsköttet hållit gemensam öfverläggning med öfverdirektören för lots- och fyrinrättningen angående ordnandet af observationer öfver isförhållandena vid Finlands kuster och dervid enats i öfriga frågor utom beträffande observationernas bearbetning, hvar- om utskottet önskade inhemta Societetens närmare bestäm- mande. Societeten ansåg för sin del lämpligast att sagda bearbetning öfvertoges af lotsöfverstyrelsen, till hvars förfo- gande för sådant ändamål nödigt statsanslag borde ställas, samt uppdrog åt Meteorologiska Utskottet att i dess afgif- vande förslag i ämnet jemväl upptaga det belopp, som efter pröfning härtill skulle erfordras. Hr Moberg tillkännagaf att han jemte hr Elmgren, så- som utsedde revisorer, granskat Finska Vetenskaps-Societe- tens och polarexpeditionens räkenskaper för sistlidet år samt uppläste deröfver följande Revisionsberättelse. Vid anstäld granskning af Finska Vetenskaps-Societe- tens räkenskaper för år 1888 hafva undertecknade revisorer befunnit dem innehålla redovisningar för följande fonder: EL ra ör kassa: Behållning från 1887 . . .. ej de le ce Rs AR RA sv TANG200: Inkomster under år 1888: Statsanslaget för Vetenskaps-Societeten . . . 15,000: — D:o för mekaniska verkstadenis, =stss ssysås ta 25003, D:o för limnigrafen i Hangö . . rr 200: — D:o för prisutdelning vid 50:års jubler . + --6,000: — TEEN TARLOE ere ve Verne TR LE PITE 285: 56. 93.985: 56. mfuuJJJ[JMJ———— Summa ny. —38,548: 42. Utgifter under år 1888: Tryck, inbindning och häftning af Vet. Societetens skrifter 10,896: 57. LED SD NE a RSS NES SA ON NES JIERKSH SKA: VELESEAMEIS oms 2 0 ör sla er Sm MESA ker der ee ANN: EIS SVIG O0-055" JUBNE UI er ST KRESINEAS INTRA ASEN" BIE GÖ: = Hyra för lokalen. . . . ERAN ORT VEN AUIFRI000:== Aflöningar och brstdäkndinn, ädre Shed-tnbvldtöges Transport Zny 23,707: 57. XII Transport Zag 23,707: 57. Z/ Vattenhöjdsmätningar och apparater dertill . Oy Töiunmieralen. tt. ELAN SÖ geter ME tester Mois TS 439: 40. Bidrag tl TfornmimnestörenINee a sr Ae gone oo 500: — Kopiering af Finnos Wirsikirja 120: — Öfversättningar till Finska . BR Frakter och postporto. . 312:6t Utgifter för jubileumfesten . 136: 40 Renskrifning =. « . ANF EE. STORE NINE 7 LO SPRIDAS AT 30:-— Inbindning för Biblioteket ERNER ERROR 20125 Biträde vid d:o ETKERSNE TIRANA SATA AES 48: — TYTVETSE AT CRp EISCAT Aero NA SIAT ACE FRY GEIR RASEN SIONS SARAS RES LINE 166: 83. BehallminsAtillirs89 ks ARS RN KR fv RASK Summa Ing — 38,548: 42 2. Statsrådet DD. Lindelöfs donationsfond: Doneradt kapital. «togs INR TRES SE Tr 010 == Ränta å 2 ?/, från 18?/,88 till 18/,59 sd Mn 2PERERA Summa Ing —2,022: 492, Utlånadt kapital mot.6-0/(f». Ein einigermassen ähnliches r habe ich aber nur gefunden in: Neuaufgefundene hebr. Bibel- handschriften, Bericht etc. von A. Harkavy. Petersburg 1884; siehe Memoiren der Kaiserlichen Akademie der Wis- senschaften 7. Ser., Tom. XXNXII, N:r 8. Unmittelbar rechts neben dem zweiten m befindet sich der kleinere senkrechte Strich, uber dessen Verbindung mit mn durch einen wagerechten Strich der Zeichner, ein be- währter Alterthumsforscher, lebhaften Zweifel gehegt hat, wie aus den Tilgungs- und Fragezeichen hervorgeht. Es ist also kein zwingender Grund vorhanden, jenen Verbin- dungsstrich und einen dadurch gebildeten Buchstaben anzu- nehmen. Nimmt man einen solchen an, muss man noch andere schwach begrändete Voraussetzungen heranziehen und bekommt dennoch keine Deutung, deren Richtigkeit sich bewährte, wie es mit der in einer der hauptstädtischen Tageszeitungen, Nya Pressen N:r 167 d. J., erwähnten jeden- falls der Fall ist. Der in Rede stehende Strich muss im Gegentheil allein fär sich einen Buchstaben ausmachen und scheint in der That derselbe wie der achte, also ein j, zu sein. Dass dieses Schriftzeichen in der Inschrift wirklich vorkommt, bestätigen allerdings die Zeichnungen N:r 2 und N:r 3. Das letzte Schriftzeichen, das links neben dem zwei- 3 ten m befindliche, gleicht einem mm finale (siehe Stade, Lehrb. der hebr. Gramm. Taf. I Kol. 11). Nach Aufnahme N:r 1 gehören also zur Inschrift die Buchstaben g v m rt" gj vjman. Obgleich die Nachbildungen N:r 2 und N:r 3 beim er- sten Anblick sich als abweichend von N:r 1 darstellen, so ist bei genauerem Zusehen die Verschiedenheit doch nicht so bedeutend. In N:r 3 sowohl wie N:r 2 lässt sich nach dem ersten g ein m und ein v erkennen, denn m kann im Palmyrenischen auch ein Aussehen wie das des zweiten Buchstabens in N:r 3 haben (s. Taylor, The Alphabet, vol. 1, 3. 250). Den dritten Buchstaben in N:r 3 hat der Zeichner, wie mir scheint mit Unrecht, als ein unsicheres v bezeich- net. In N:r 2 sind die nächsten Zeichen nach g am wahr- scheinlichsten in ein 2m und ein v aufzulösen, wie sich eben aus N:r 3 schliessen lässt. Die Zeichen nach ajin scheinen grössere Verschiedenheit von den entsprechenden Zeichen in N:r 1 aufzuweisen, da aber der Zeichner selbst an dem Vorhandensein eines Verbindungsstrichs in dem ersten Zei- chen nach ajin in N:r 2 zweifelt, weswegen er ihn diänner wiedergegeben hat, so kann man auch hier bei etwas gu- tem Willen ein g j v j herauslesen. Weil N:r 3 von dem- selben Gelehrten aufgenommen ist wie N:r 2, so därfte wohl das von N:r 2 gesagte auch von N:r 3 gelten können. Doch findet sich in N:r 3 nach dem zweiten m und vor dem nun finale ein /, welches in N:r 1 und 2 gar nicht vorkommt. Nach den Aufnahmen N:r 2 und 3 gehören also zur Insehrift die Buchstaben g m vr tgjvim (G) nn. Es sind somit dieselben Buchstaben wie in N:r 1. Nur in der Reihenfolge weichen sie etwas ab, indem N:r 1 die Folge EN Så Wer NINA TING to Mer FOlse ng ME SE We haben. | Wenn Juden arabische Worte mit rabbinisch-hebräi- schen Buchstaben schreiben, so bezeichnen sie sowohl das arabische gim wie gain mit dem rabbinisch-hebräischen gy. Wollen sie in ihrer Schrift diese arabischen Buchstaben un- 4 terscheiden, so transscribieren sie gim durch ein unten mit einem Punkt versehenes g, wogegen der Punkt uber das g gesetzt wird, falls die Transscription gain beabsichtigt. Nicht selten lassen sie jedoch diese Unterscheidungspunkte fort. Vgl. Bargés, Rabbi Yapheti ben Heli bassorensis ka- raitae in librum psalmorum commentarii arabici etc. Lu- tetiae Parisiorum 1846, Seite nach dem Vorworte; Jepheti ben El karaitae in proverbiorum Salomonis caput XXX commentarius, quem edidit Zacharias Auerbach. Bonn 1866. S. 8 und: Öber des Karäers Jephet arabische Erklärung des Hohenliedes von Paul Jung. Göttingen, Druck der Dieteri- schen Univ. Buchdruckerei, S. 7. In der fraglichen Felsenschrift, wo ich annehme, dass arabische Worte mit altsemitiscehen Buchstaben wiederge- geben sind, muss also das Schriftzeichen g dem gm oder gam entsprechen oder auch beides bezeichnen können, da es nicht mit Unterscheidungszeichen versehen ist. In Er- wägung dessen, dass hinter dem zweiten g zwei Vokalkon- sonanten /j und v stehen, erscheint es jedoch wahrschein- lich, dass der Schreiber mit g und j zusammen den ara- bischen Konsonantlau gim hat wiedergeben wollen, an wel- chen sich v als Silben bildender Vokal schliesst (u). Ist diese Vermuthung richtig, so hat man auch Grund anzu- nehmen, dass der Schreiber das erste g anwendete, um den gazrnlaut auszudräcken. Statt nach dem Beispiel der Schriftsteller durch diakritiscehe Punkte verschiedene Kon- sonanten zu unterscheiden, wendet der Schreiber zu diesem Zweck ein fär Felsenschrift geeigneteres und dauerhafteres Verfahren an. Mit dieser Annahme wird die Deutung der fraglichen Inschrift wesentlich erleichtert und ich trage kein Bedenken, dies hier vorauszusetzen, obwohl mir allerdings nicht bekannt ist, dass anderswo Juden diese Bezeichnungs- weise beim Schreiben des Arabischen angewendet haben sollten. Jedenfalls spricht fär diese Annahme die Art und Weise, wie die modernen Juden beim Schreiben deutscher Worte mit hebräisch-rabbinischen Buchstaben die Vokal- konsonanten anwenden. 5 In den oben erwähnten Zeichen, welche der Inschrift angehören, kann man nun die Stammbuchstaben von zwei arabischen Worten erkennen. In dem einen Worte sind die Buchstaben g (&) m r enthalten, in dem anderen spiri- tus asper, gj (g) und m. Zu diesen kommen die Vocale der inneren Formation und die gehörigen Endungen, wobei zu bemerken ist, dass die Nunation sich in der Zeichnung nicht ausgedräckt findet, denn arabisch schreibende Juden lassen sie absichtlich fort (s. Färst, Geschichte des Karäer- thums, 2 B., Vorwort, 5. X). Die Worte, welche ich auf solche Weise erhalte, sind: gumtratu "u tmin. Hierbei nehme ich an, dass zur Bildung der Silbe äg ausser den Buchstaben gju auch das nach v (u) folgende j gehöre. Ein Analogon hierzu finde ich in der Weise, wie polnische Juden deutsch transscribieren. Wenn sie mit sogenannter Raschischrift z. B. das deutsche ,, auch" schreiben, so sieht es, wiedergegeben in GQuadratschrift, so aus: wub. Bei ihnen lässt sich also nach dem += noch ein > hören, ob- gleich ein solches in dem deutschen Worte nicht vorkommt. Das Wort gumiratu” fasse ich als nomen actionis vom Verbum gamira in der Bedeutung odio plenus fuit animus. Im "gutmin sehe ich wiederum das nomen actionis vom Ver- bum "a ama, dentibus momordit Die Bedeutung dieser Worte wäre also: die Gehässigkeit des Beissens, illustriert durch die beiden Kamele, welche die Zähne gegen einander fletschen. Dass die Kamele oft sehr boshaft, ja, mitunter sogar rasend sind, ist äbrigens eine bekannte Thatsache (s. Riehm, Handw. des bibl. Altertums u. W. Kamel). Dass der oder die Schreiber jedoch nicht bloss ara- bisch fär die Inschrift angewendet haben, geht daraus her- vor, dass auf der fraglichen Felsenwand Worte vorkom- men, welche augenscheinlich hebräisch sind. An einer Stelle, wo Risse und Spränge in dem Felsen vorkommen, liest man mit grossem Zwischenraum zwischen den einzel- nen Worten in Quadratschrift: go no al jak. (vgl. Tabb. I u. I b.). An einer andern Stelle wieder, wo Jagdscenen dar- gestellt sind und die Jäger die Beute — in einem Steinbocke 6 steckt schon ein Pfeil — davontragen, ist das Wort =Nw> deutlich zu unterscheiden; s. Tabb. I u. II c. Da das Verbum "353 im Hifil zerschlagen, zerstören, niedermachen bedeutet, so kann es nicht mit einritzen iden- tificiert werden, und der Satz mit 3” erzählt also nicht von dem, welcher diese Inschriften eingegraben hat, son- dern bedeutet eher die Zerstörung, welche fär den Schrei- ber in den Rissen und Sprängen am Felsen ringsherum vor- lag. Das verkäörzte Impf. Hif. ist statt der verlängerten Form angewendet in Ubereinstimmung mit Ges. $ 128. 2. Im Worte no'al gleicht das n einem n, welches auf cilici- schen Miänzen vorkommt, siehe Taf. I in Stades Lehrb. der hebr. Gramm., Kol. 8. Ich sehe in diesem Worte ein Par- ticipium Nifal vom Verbum >33x-, welches im alten Testa- ment synonym mit Nun steht (s. Num. 12, 11.). Die frag- lichen hebräischen Worte ergeben also den Satz: dies zger- störte ein thöricht, gottlos Handelnder. Diese Inschrift ist ebenfalls fräher von mir in Nya Pressen d. J. N:r 167 er- wähnt worden. Aus diesen hebräisch geschriebenen Worten kann man den Schluss ziehen, dass Israeliten in diesen Gegenden ge- wohnt haben. Wahrscheinlich rährt auch die Inschrift uber die Kamele von einem Israeliten her. Das scheint mir aus dem Umstand hervorzugehen, dass der Schreiber wie die Ka- räer die Buchstaben gim und gain mit g bezeichnet, aber dabei auch dieselben zu unterscheiden verstanden, wenn auch nicht mit Punkten äber und unter dem g wie der Ka- räer Jefet ben Ali, so doch in einer fär eine Felsenschrift geeigneten Weise, indem, wie oben bereits angegeben, g allein gain bezeichnen sollte, wogegen göm mit gj trans- sceribiert wurde. Dass das israelitisehe Volk sich weit uber die Erde verbreitet hat, ist ja allgemein bekannt, insbesondere will ich in dieser Hinsicht an die Kinder Israel erinnern, welche Karäer benannt werden. Diese traten zuerst an den Ufern des Euphrat und Tigris auf um 750 n. Chr. und breiteten sich von da aus uber Persien, Irak, Afghanistan, die Län- WU der östlich und sädlich des Mittelmeers und anderswo; siehe Först, a. a. O., 2 B., Vorwort, S. IX. Dass Juden bis zu den Quellen des Jenissei gekommen sein sollen, ist um so we- niger unglaublich, als sie sogar auch in China eingewandert sind. Vegl. Delitzsceh, Kommentar zu Jesaja Kap. 49, V. 12. Im ersten christlichen Jahrhundert hegte man auch die Mei- nung, dass eine grosse Menge Israeliten in Ruhe und Frie- den in einem weit entfernt nach Nordosten gelegenen Lande wohnte, vgl. 4 Ezr. Kap. 13; Ewald, Gesch. d. Volkes Israel IV. B,, S. 118. Anm. 2. Auch braucht der Umstand keine Verwunderung zu erregen, dass sie sich der arabischen Sprache bedienten. Das war nichts ungewöhnliches, wie aus ihrer Literatur hervorgeht. Die Benutzung des Arabischen als Schriftsprache war fär die Juden um so leichter, als es eine mit dem Hebräi- schen verwandte Sprache ist. Grössere Schwierigkeiten bietet den Juden jedenfalls die Anwendung der deutschen Sprache als Schriftsprache dar; gleichwohl kommt es vor, dass sie Deutsch, wenn auch nicht mit altsemitischen so doch mit hebräischen Buchstaben schreiben. So hat, um ein Beispiel anzufähren, die kleine Schrift, aus welcher ich das oben erwähnte 778 — dies Wort findet sich schon auf dem Titelblatte — citierte, den deutschen mit Buch- staben in hebräischer Quadratschrift geschriebenen Titel: Sar TA RT 75 ONAMND-IIDA TN IIS AG mp03sbwr: Diese Worte sind so zu lesen: ,,Schreib-Lehrer oder Briefen-Formel fär jädische Kinder beide Geschlechter'' Die kleine Schrift, welche im Öbrigen mit hebräischen Cur- siv-Buchstaben gedruckt ist, erschien in Warszowie 1867. In diesem Zusammenhange darf auch angeföhrt wer- den, was der Karäer Eldad ha-Dani von Medien, der am Ende des Zehnten Jahrhunderts lebte, uber die Sprach- kenntniss seiner Landsleute bemerkt. Ausser bebräisch, sagt er, verstand man persisch, arabisch und tatarisch (s. Hörsta, a. 05085; S>L03-0: Vö je! : SIKT 2698 NE DOT O, 4 bn (5 ZJILIBRARY | Einer umfassenderen Untersuchung und Entzifferung der fraglichen Inschriften muss es vorbehalten sein auszu- machen, ob in denselben andere Sprachen als arabisch und hebräisch angewendet sind. Ebenso kann erst eine genaue und grändliche Untersuchung ihres gesammten Inhalts die Frage erledigen, wie viele unbeschriebene Blätter in der Geschichte des fär die ganze Menschheit so wichtigen Vol- kes Israel dieselben noch fäöllen mögen. In Betreff des Aussehens der Buchstaben will ich noch auf die Eigenthämlichkeit hinweisen, dass eine ältere Form des Buchstaben ajin angewendet ist, obwohl das palmyre- nische Alphabet sich einer jängeren bedient. Dass sonst ältere Buchstabenformen neben jängeren angewendet wer- den, dariäber siehe Stade, Lehrb. d. hebr. Gramm., $ 22. Das Aussehen von dem ersten m in N:r 3 erinnert an eine ältere palmyrenische Form dieses Buchstabens. SS. Taylor, The Alphabet, Vol 1., 5. 250. Die kurze Inschrift scheimt also auch in palaeographischer Hinsicht viel Interesse zu bieten. Wie man ibrigens im Inneren von Asien Niederlas- sungen antreffen kann, von deren Dasein man fräher keine allgemeine Kenntniss hatte, dafär liefert ein Bericht in Bul- letin de PFacadémie impériale des sciences de St. Péters- bourg, Tome XXXII, p.464—465, auf welchen Herr Staats- rath Ahlqvist mich gätigst aufmerksam machte, einen höchst interessanten Beitrag. Aus diesem Berichte geht nämlich hervor, dass Nestorianische Christen in fräheren Zeiten un- ter nördlichen tärkischen Stämmen gelebt haben. Von ih- nen rähren nun syrische Grabsteine im Gebiete Semiret- schije her nebst einer grossen Anzahl von Inschriften, welche alle schon entziffert, und zwar die meisten von Herrn Pro- fessor Chwolson, und der Publication iäbergeben sind, wie der Berichterstatter, der Herr Akademiker Radloff, mittheilte. — 00 Felsenwand mit Inschriften vad! Thierbildern. Tab. I. Tab. TI, Drei verschiedene Nachbildungen der gleichen Felsenwandschrift: sm IYYTKOPLONLK " NP OP AMA sal NYTONAMA Eine hebräische Inschrift: b. SR I Fine zweite hebräische Inschrift: S AA | o | = j cd C. | N C F. Liewendal's Lith. Anst, Helsingfors F Liewendals Lith, Anst, Helsingfors Die felseninschrift bei Suljek. von 0. Donner. Da die in den verhandlungen der Societät abgedruckte, von prof. A. Tötterman versuchte entzifferung einiger in- schriften auf einer felsenwand bei Suljek im kreise Minu- sinsk aus mehreren gränden mir unwarscheinlich vorkommt, erlaube ich mir meine bedenken gegen die versuchte deu- tung hier in kärze anzugeben. Das material, welches im sommer 1887 eingesammelt wurde, bestand aus 10 inschriften, davon neun grabschrif- ten und eine felseninschrift. Alle jene waren durch ab- klatsch in weichem papier auf der stelle kopirt worden, nur die inschrift auf der felsenwand, welche durch ihre lage schwerer zugänglich war, ist am platze abgezeichnet. T. hat sonach aus dem befindlichen schriftmaterial sich die am wenigsten zuverlässige zur behandlung herausgewählt, wo- durch die darstellung sogleich an beweiskraft verringert wer- den muss. An derselben felsenwand, wo die von T. abgebildeten kurzen sätze vorkommen, finden sich noch andere und zwar teilweise längere inschriften. Bei einem versuch zur deu- tung jener, wäre es daher nöthig gewesen wenigstens auf alle an derselben inschriftstelle vorkommenden schriftcha- raktere bezug zu nehmen. Dies thut T. nicht, er lässt meh- rere der schwierigsten typen fort, und erklärt dann die ibri- gen weniger komplicirten aus dem altsemitischen alphabet, zunächst aus dem palmyrenisehen. Vergleicht man aber alle die auf der felsenwand vorkommanden schriftzeichen mit den palmyrenischen, so fehlen unter den letztgenannten meh- 10 rere derselben, und uäberhaupt enthält kein einzelnes semi- tisches schriftsystem alle entsprechenden formen. Nimmt man aber einzelne typen aus dem ganzen heraus, so bieten sowohl die nordsemitische wie die sädsemitische schrift in ihren ältesten zägen zahlreiche äbereinstimmungen mit der altaischen schrift, aber es zeigen sich ähnliche auch mit der altgrichischen und altitalischen, mit der phoenikischen und altindiscehen, besonders aber mit der runenschrift. Durch ähnliches herauspfläcken einzelner streifen aus dem nunmehr ziemlich reichhaltigen materiale und die be- ziehung ihrer schriftzeichen auf altsemitische charaktere ge- langt nun der verfasser zu der tberraschenden lösung des räthsels, dass nicht einmal diese drei zeilen zu demselben einheitlichen alphabete gehören, sondern phonetische ab- weichungen von einander enthalten, und dass die erste zeile arabisch, die zwei letzteren hebräisch gelesen werden mössen. Dies verfahren ist aber entschieden willkärlich und die dar- auf begrändeten schlässe lauter annahmen. Die inschriften missen bis auf weiteres als ganzes, als einheitliches schrift- system beurtheilt werden, innerhalb dessen den einzelnen typen ein bestimmter lautwerth im verhältniss zu den äbri- gen zukommt. Erst wenn dieser werth im allgemeinen nach- gewiesen worden ist, kann zur deutung einzelner abschnitte mit hälfe der einen oder anderen sprache geschritten werden. Gesetzt jedoch, dass die altaischen inschriften tber- haupt ein besonderes schriftsystem in irgend einer bekann ten oder unbekannten sprache repräsentiren und dass sie in längst verflossener zeit an felsenwänden und grabsteinen ein- gehauen wurden, so ist dadurch jedoch nicht die möglich- keit auch späterer inschrift daselbst ausgeschlossen. Es könnten jädische kolonisten oder reisende an dieser felsen- wand später ihre bemerkungen neben den fräheren inschrif- ten eingegrabt haben. In diesem falle verlieren jedoch die letzteren, einzeln dastehenden schriftzäge jede bedeutung fär die beurteilung des ursprungs und der sprache jener älteren. Nehmen wie aber vorläufig eine ähnliche erklärung an, so ist zu untersuchen, in welcher weise die von Tötterman 1 behandelten inschriften einer deutung aus dem altsemitischen, resp. palmyrenischen palaeographisch entsprechen. Er liest ywmaäratu "ujämmn. Dabei muss erst bemerkt werden, dass die erste form seiner nachbildung der schrift N:o 1, nach angaben der herren Aspelin und Appelgren, als die ohne zweifel zuverlässigste bezeichnet werden muss. Wir bekämen dann in der ersten, nicht in der zweiten silbe ein langes u. Was das aussehen der charaktere betrifft, habe ich auf der beigefägten tafel die formen der Suljek-inschrift neben den von T. zur deutung angenommenen palmyrenischen und anderen altsemitischen schriftzeichen zusammengestellt, um zu zeigen wie wenig sie im ganzen mit einander iberein- stimmen. 1. Das erste zeichen, mit dem palmyrenischen g iden- tificirt, hier aber als arabisches y,yain gelesen, hat ein strich rechts, das palmyrenische links. 4, 5. Das vierte und fänfte zeichen entsprechen noch weniger palmyrenischen > und t; beide haben vielmehr auf- fallende ähnlichkeit mit dem sabeischen und ethiopischen pb, oder mit den in Safa-inschriften vorkommenden beth und samekh, oder b und s. 6. "Ayin erscheint zwar im phoenikischen alphabet wie ein cirkel, im palmyrenischen aber wie ein y. Nur in frä- herer aramäischer schrift zeigt es sich als ein nach oben offener rundel, während das zeichen hier nach unten offen ist. 8. Das achte zeichen ist ein fär das ganze altaische schriftsystem eigenthimliches, das in keinem semitischen al- phabete vorkommt. T. sieht darin drei bukstaben: 7, u, 7 gelesen, von welchen der erste die palatalisirung des g — lautes, die dritte nur verlängerung des dazwischenstehenden u bezeichnen soll. 10. Schliesslich ist der endbuchstaåb von den palmy- renischen formen des nun bedeutend abweichend. i2 Gehen wir zu den vermutheten hebräischen texten öäber: 20 no'al jak und jisav, fällt es sogleieh auf, dass der an- fangsbuchstab /; an zwei stellen so ganz anders bezeichnet wäre, an erster stelle in teilweiser bereinstimmung mit dem palmyrenischen, während es in dem letzten worte so ziemlich identisch ist mit dem vorausgesetzten n in nvo'al. Ebenso unzulässig ist es in jedem der drei wörter 2o, no'al, jisav eme verschiedene form des vav anzunehmen, wenig- stens muss die erste und zweite form verschiedene lautbil- der bezeichnen. Auch lamed hat gewöhnlich die umgekehrte stellung im vergleich zu der hier befindlichen. Abgesehen von diesen schwerwiegenden gränden gegen eine entzifferung jener wörter in der angegebenen weise, ist jedoch von entscheidender bedeutung, dass die zeichen der inschrift in T:s abbildung ganz ungenau nachgebildet worden sind. Bei genauerer präfung findet man kein dem aleph entsprechendes zeichen wieder in der inschrift b), noch in c). Auf der mitfolgenden tafel habe ich versucht, die inschrift genauer abzubilden. Daraus erhellt, dass in beiden fällen zwei verschiedene zeichen auftreten, wo T. sie als aleph gelesen, sowie dass diese an beiden stellen nicht ein- ander gleich sind. Fassen wir das angefährte zusammen, so sprechen die folgenden umstände gegen die von T. versuchte deutung der betreffenden inschrift: die wiedergabe derselben ist in bedeu- tendem grade ungenau; die formen der einzelnen schriftzuge zeigen nur ge- ringe Uubereinstimmung mit den zu erklärung angezogenen typen der altsemitischen oder palmyrenischen schrift. Der versuch die angefährten zeilen als arabische und hebräische schrift zu lesen hat daher schon aus bloss pa- läographischem gesichtspunkte keine wahrscheinlichkeit fär sich. Um so mehr treten dann die zu anfang betonten ge- sichtspunkte in den vordergrund, wonach das ganze inschrift- liche material durchmustert werden muss, ehe zur deutung der texte geschritten wird. Dies um so nöthiger, da viele inschriften durch die zeit bedeutend abgenutzt wurden, so Suljek. Inschr. / Å 4 5) SJ 6 CC É | | boj 12,15, 22. BN Sd. Palmyr. ÅA LÅ SR UVA LT SNI Le So C Inschrift pb. IVA C Fotinik. Frik VT ph O Hebr. 2 Aram. 4 Aram. DD Äram. J / Hebr. AA 9 Tä FORA RO Liewendal's tryckeri i Helsingfors. t Ng Gen A SN b ) | - Hi I | - | | MN FLIe 8 13 dass die wahre form mehrerer charaktere erst durch genaue vergleichung festgestellt werden kann. Ohne zweifel gehört das altaische schriftsystem, mit ausnahme der keilschrift, zu den ältesten aller in westasien vorkommenden und bezeugt schon fär sich eine ziemlich hoch entwickelte kultur. Die in den inschriften aufbewahr- ten spärlichen reste dieser kultur werden daher, einst. ent- ziffert, die dunkle vorgeschichte mittelasiens in eigenthiämli- cher weise beleuchten. Hoffentlich wird dies in verhältniss- mässig kurzer zeit geschehen können. ve HERE: 0 Zur Frage der ostsibirischen Inschriften, Bemerkungen zum Tötterman'schen Entzifferungsversuch von H. Grenman. In dem Bemihen die Jeniseischen Inschriften, die bisher jedem Versuch der Entzifferung Trotz geboten haben, zu erklä- ren, ist es dem Hrn Professor Tötterman noch nicht gelungen, ein vollständiges und allgältiges Alphabet aufzustellen, noch hat er eine grössere Anzahl dieser Inschriften zum Gegenstande einer eingehenderen Untersuchung gemacht, sondern sich deren zwei oder drei ausgewäbhlt, die aus irgend einem Grunde dem Erforscher weniger Schwierigkeit erbieten schie- nen. Um ein Paar Dutzend, auf derselben Felsenwand be- findlicher Lautzeichen entziffern zu können, ist er genöthigt gewesen, das Vorkommen zweier verschiedenen Sprachen und zweier verschiedenen Schriftsysteme anzunehmen. Doch nicht so, als ob derselbe Inhalt in verschiedenen Sprachen wiedergegeben wäre, sondern stehen diese Inschriften von einander völlig unabhängig da. Die Wahl des Interpretators ist zuerst auf eine Felsen- schrift gefallen, welche in Folge der geringen Anzahl von Schriftzeichen und der begleitenden Zeichnung von zweien Kameelen ihm die Arbeit ihrer Auslegung erleichtern zu können schien. Die Untersuchung derselben hat ihn zu der uäberraschenden Hypothese gefährt, diese Inschrift stamme von einer bisher unbekannten, in Sibirien wohnhaft gewe- senen israelitiscehen Bevölkerung her, welche sich der ara- bischen Sprache und altsyrischen (palmyrenischen) BSchrift- zeichen zu ihrem Zwecke bedient hätte! 15 Weil inzwischen die palmyrenische Schriftart nur we- nige Analogien darbieten konnte, wurde es nöthig, die iäbri- gen Zeichen aus sehr verschiedenen Schriftsystemen heraus- zusuchen: aus der gleichzeitigen, aber selbständig auftreten- den hebräischen Qvadratschrift, aus dem alten phönikischen Alphabet und aus hebräischen Bibelhandschriften, welche letztgenannten wohl nicht aus einer fräheren Zeit als dem achten Jahrhunderte unserer Zeitrechnung herrähren können. Die palmyrenische Schrift ist bisjetzt als dem Palmyra und den Aramäern eigenthiämlich betrachtet worden; siehe de Vogié, Inscriptions sémitiques, Paris 1868 — 1877, 5. 3. Die Annahme ihres Vorkommens in Sibirien im Gebrauch einer jädischen Colonie muss also als eine äusserst gewagte Hypothese bezeichnet werden. Weil iberdies die Jenisei- schen Felsenzeichnungen aus mehreren Grinden keineswegs von einer islamischen Bevölkerung herrähren können, son- dern im Gegentheil allem Anschein nach viele Jahrhun- derte älter als Muhammad sein missen, wird man wohl auch annehmen missen, dass die Sprache dieser inschriftlichen Texte schwerlich arabisch sein kann. Denn die arabische Sprache hat bekanntlich erst durch den Islam Schwingen und eine hervorragende Stellung unter fremden Nationen erhalten. Die in Rede stehende Inschrift wird von Herrn T. ge- lesen: cumtåratu ”ugåmir, und diesen Worten giebt er, nach Freytags arab. Wörterbuch, die Bedeutung: die Gehässigkeit des Beissens. Hierbei befremdet in erster Linie die ziem- lich unmotivirte Abwesenheit des Artikels beim Genitiv wie auch die seltene Bedeutung, in welcher die beiden arabi- schen Worten aufgefasst werden. Gamara heisst urspring- lich vom Wasser: Jemanden bedecken, dräcken, uäberschwem- men. Gamira in der Bedeutung: odio plenus fuit amimus, wird immer mit dem -Subjekt zadr o. dgl. und praep. "alå construirt: ,,das Herz fluthet äber ihm"; es wird so von Seelenaffekten ebensowohl in bonam als in malam partem gebraucht. In dieser bildlichen Bedeutung aber kommt das Wort weder im Koran, noch meines Wissens bei den alten 16 Dichtern vor; es scheint der betreffende Ausdruck vielmehr ein in späteren Zeiten entstandener, was die Araber ein ,, mu- vallad" nennen, zu sein. Hierzu kommt noch, dass die Form Sumårat, als nomen actionis von gamira, schon a priori Bedenken erregen muss; denn nach der Regel ge- hört das Infinitivsehema fu älat ausschliesslich den intran- sitiven Zeitwörtern der Form fd ula (siehe z. B. Lagus, Läro- kurs i arabiska språket, $ 165, 1). In der Explikation die- ser Wurzel bei Freytag waltet in der That eine durchge- hende Konfusion ob, wie es sich herausstellt, wenn man dasselbe Wort bei al-Bistånt?, in dessen ausgezeichnetem arab. Wörterbuche Muhit el-muhit, Beirut 1870, nachschlägt. Albiståni kannte und citirt öfters Freytags Wörterbuch, das er an unzähligen Stellen korrigirt; vgl. z. B. die so gewöhn- liche Wurzel 2l/i bei jedem. Nach Muhit hat gamira in der angegebenen Bedeutung nur die Infinitiven gamar und gamr. Die Form gumtrat gehört dagegen zu gamura, das theils dieselbe Bedeutung hat wie gamara (vom Weasser), theils (von Personen gebraucht) bedeutet: edel, freigebig sein. Dass Freytag aber auch aus besseren Qwellen geschöpft hat, erhellt daraus, dass er weiter unten gumårat als Substan- tiv mit der Angebung der ganz richtigen Bedeutung: pro- funditas, liberalitas, aufnimmt. Das Wort "ugåm wird als nomen actionis von "agama in der Bedeutung: dentibus momordit, aufgefasst. Auch in diesem Falle giebt uns al-Biståni u. A. einen näheren Auf- schluss. Die erste Bedeutung des Wortes ist: ,,etwas (ein Stuck Holz o. dgl.) in den Mund nehmen, um mit den Zäh- nen die Beschaffenheit desselben zu erforschen, ob der Ge- genstand hart sei oder weich”, woher der Ausdruck: "agama "ådahu, ,,er hat in sein Holz gebissen", d. h. er hat die Ver- hältnisse einer Person ausgeforscht. In der Literatur kommt das Wort "agama vor in der Bdt: auf die Probe stellen, er- forschen; vgl. die Erklärung desselben von S. de Sacy in seinem arabischen Commentar zu Hariri, Les séances de Hariri, Paris 1853, 5. 83 und 482.—, Aus Bosheit beissen'' heisst dagegen im Arabischen "azza, ein Verbum, das in 17 seiner dritten und sechsten Form gerade von Thieren, die sich beissen, gebraucht wird. Der einzige Sinn, den man aus der Zusammenstellung: gumäratu "ugämi” herauslocken könnte, wäre also nicht: Gehässigkeit im Beissen, sondern: Grossmuth im Ausforschen, Humanität in der Präfung, ein Begriff, welcher in sonder- barer Weise durch das Bild von zweien, einander gegen- uberstehenden und sich gegenseitig die Zähne zeigenden Ka- meelen illustrirt worden wäre! Unmittelbar unter dieser Inscription hat der Herr T. zwei hebräische, in Qvadratschrift wiedergegebene, insge- sammt 12 Zeichen enthaltende Inschriften gefunden. In ei- ner begleitenden Zeichnung kommen wiederum die beiden gehässigen Kameele vor, sowie eine Jagdscene: Reiter mit Pfeil und Bogen nebst fliehenden wilden Thieren. Hier hat der Herr T. herausgelesen: sie tragen davon; leider kann man den Zusammenhang zwischen diesen Worten und der Zeichnung schwerlich begreifen. — OR Einige Beobachtungen äber symmetrisches Dibromaceton, Von Edv. Hjelt und V. 0. Sivén. Um einige synthetische Versuche auszufähren, welche doch nicht gönstlig verliefen, haben wir symmetrisches Dibrom- aceton dargestellt. Diese Verbindung ist bis jetzt sehr we- nig untersucht, und wir theilen deswegen einige während dieser Arbeit uber dieselbe gemachten Beobachtungen mit. Der einzige, welcher fräher dieses substituirte Aceton darge- stellt hat, ist Völcker ?), der es bei Einwirkung von Brom- silber auf Dijodaceton, sowie von Bromkalium auf Dichlor- aceton erhielt. Wir haben es auf anderen Wege dargestellt, nähmlich durch Oxydation des a-Dibromhydrins ?), welches bei Ein- wirkung von Phosphorbromid auf Glycerin entsteht. Die Constitution dieser Verbindung ist durch Untersuchungen von O. Aschan sicher bewiesen. Bei der Darstellung derselben haben wir seine Methode ?) gefolgt. Aus 1350 Gr. Glyce- rin erhielten wir 258 Gr. Dibromhydrin, weleche bei der De- stillation im Kohlensäurestrom zwischen 211 — 220" iber- gingen. Die Oxydation wurde in hauptsächlicher Ubereinstim- mung mit dem von Markownikoff ?) fär Darstellung des 1) Ann. d. Chemie, 192, 96. ?) Vgl. Markownikoff, Ann. d. Ch. 208, 363; O. Aschan, Ber. d. ch. Ges. XXI, 2801. 3) Ber. d. d. ch: Ges. XXI, 2890. +) Ann. d. Chemie 208, 349. 19 Dichloraceton aus Dichlorhydrin angegebenen Verfahren, aus- gefährt. 530 Gr. Dibromhydrin wurden in kleinen Portionen in ein erwärmtes Gemisch von 25 Gr. Kaliumbichromat, 40 Gr. Schwefelsäure und 40 Gr. Wasser eingetröpfelt. Die Retorte, welche mit einem HRäckfusskäöhler verbunden war, wurde noch eine kurze Zeit, nachdem alles Hydrin einge- tragen war, erwärmt. Dann wurde mit Aether ausgezogen, dieser abdestillirt und der Riäckstand mit einer koncentrir- ten Lösung von Natriumbisulfit umgeschättelt. Nur ein Theil des Oeles löste sich; das zuräckgebliebene war un- verändertes Dibromhydrin. Durch Ansäuern mit Schwetelsäure, Erwärmen und Ausziehen mit Aether wurde der Bisulfitlösung das Aceton entzogen. Aus der entwässerten Aetherlösung wurde das Ace- ton als schwach gefärbtes Oel erhalten. Die Ausbeute betrug 13 Gr., während 32 Gr. unverändertes Dibromhydrin zuriäck- gewonnen wurden. Dieses wurde dann nochmals oxydirt und so eine neue Portion Aceton gewonnen. Wir versuchten das Aceton aus dem Oxydationsgemisch sofort abzudestilliren, mit den Wasserdämpfen ging aber auch Dibromhydrin iber. Die Oxydätion war nicht voll- ständiger, als das Oxydationsgemisch zum erwärmten Di- bromhydrin zugetröpfelt wurde. Die Ausbeute betrug bei jeder Oxydation im Mittel 20—253 pet. des angewandten Hydrins. Das Aceton lässt sich nicht bei gewöhnlichem Luft- druck destilliren. Im luftverdännten Raume— bei 38 — 65 m. m. Druck—Cdestillirt es ohne sich in bedeutendem Grade zu zersetzen. Nur geringe Bromwasserstoffbildung wurde bemerkt, als das Oel bei 1109 bis 1309 iäberging. Das Aceton wurde als ein fast farbloses Oel erhalten, das wir aber nicht zum Erstarren bringen konnten. Völc- ker gibt indessen an, dass es ein fester Körper ist, welcher bei 24? schmilzt. Wir können die einander wieder- sprechenden Beobachtungen nicht erklären. Es wäre ja im- merhin mösglich, dass unser Oel eine geringe Menge einer verunreinigenden Verbindung enthielte. Bei den ersten Ana- lysen wurde der Bromgehalt ein wenig zu niedrig gefun- 20 den (dieses war äbrigens auch bei Völckers Analysen der Fall); schlieslich aber haben wir genägend stimmende Zahlen erhalten. Zur Remigung war das Aceton zum zweiten Male in Bisulfitverbindung ibergefährt und wieder freigemacht. 0,365 g. gaben 0,6335 g. AgBr. Gefunden Ber: f. C:H,0OBr; Br. 73,84 14,07 pet. Das spec. Gewicht des Acetons haben wir bei 189 be- stimmt und 2,167 gefunden; doch wollen wir bemerkt haben, dass die zur Bestimmung angewandte Substanz wohl nicht absolut rein war. Die Verbindung besitzt, wie die ibrigen halogensub- stituirten Acetone, einen scharfen Geruch. Seine Dämpfe grei- fen die Schleimhäute stark an. In Aether und Schwefel- kohlenstoff ist das Aceton leicht löslich. Fär die Bisulfitverbindung, welche perlenmutter-glän- zände Schuppen bildet, wurde die Zusammensetzung C.H,OBr,, NaHSOs + 1!/; H.O gefunden 0,227 g. gaben 0,0445 g. Na, SO, 0,2116 g. gaben 0,0412 g. Na, SO; 0,2762 g. gaben 0,3017 AgBr. Gefunden: Na 6,3 6,3 Berechnet: 6,7 pet. 3 Br 46,4 4) AN381 gg Dass die Krystalle Wasser enthalten geht daraus her- vor, dass sie in der Luft verwittern und bei Erhitzen zer- fliessen. Eine Bestimmung des Wassers konnte nicht aus- gefährt werden, weil mit dem Wasser auch Aceton sich verflächtigt. Eine Probe, in Exsiccator gestellt, verlor in circa 12 Stunden 8,3 pet. in Gewicht (fär 1!/; H:O ber. 7,8) Die Gewichtsabnahme hörte hierbet nicht auf, fand aber langsamer statt. Es mag erwähnt werden, dass das unsym- metrische Dichloraceton mit !/; Mol. H,O und die symme- trische Verbindung mit 2!/, Mol. HO krystallisirt. Prof. Wiik hat die Bisulfitverbindung krystallographisch untersucht und theilt hieräber folgendes mit: , Tafelförmige Krystalle: 0: BiisoBa PT oco(c:xab. ac); Winkel (approximativ): ab:ab= 799 ac Jac,== 329 405; Axenverhältniss: ab: e==0,824 1:26 9: Von den optischen Elasticitätsrichtungen auf dem c— Plan geht die grössere paralell mit der b —, die kleinere mit der a— Axe". Mit Hydroxylamin bildet das Aceton ein in Nadeln kry- stallisirendes Oxim, welches nicht unter 290" schmilzt. Es löst sich nicht in Natronlauge. Wenn trockenes Ammoniakgas in eine aetherische Lö- sung des Acetons geleitet wird, entsteht ein weisser Krystall- brei, ohne zweifel durch Bildung eines Additionsproduktes. Ähnlich verhält sich Monobromaceton (Sokolowsky). Die Verbindung ist änserst unbeständig. Von Aether befreit, zersetzt sie sich unter Braunfärbung. Es wurde schnell eine Probe abgewogen und analysirt. 0,2065 g. gaben 0,3295 g. AgBr. Gefunden: Br 67,9 Berechnet fär: CH, O Br,, NH; | 68,6 Auch die Gegenwart von Ammoniak in der Verbin- dung wurde nachgewiesen. Bei der Einwirkung von alkoholisehem Ammoniak findet eine tiefergehende Reaktion statt. Es entsteht viel Brom- ammonium. In den stark reducirenden Produkten, welche bei der Oxy- dation des Glycerins entstehen, haben, E. Fischer und Tafel"), neben Glycerinaldehyd, symmetrisches Dioxyaceton nachge- wiesen. Nicht um diese Verbindung darzustellen, sondern nur um zu erfahren, ob aus dem Dibromaceton ein reducirender Körper entsteht, haben wir dasselbe mit Kaliumcarbonat und Körmit Baryumhydrat behandelt, Das erstgenannte Reagens wirkt in verdinnter Lösung beim Erwärmen nach und nach ein. Man erhält eine bräunlich gefärbte Lösung, welche 1) Ber. d. d. chem. Ges. XXI, 2634. 22 anfangs Fehlingsche Lösung schon in der Kälte reducirt; nach einiger Zeit zeigt sie aber diese Reaktion nur in der Wärme. Auf dem Wasserbade zur Trockene verdampft und mit Alkohol extrahirt, bleibt beim Verdunsten der Lösung eine sirupöse, nicht säss sehmeckende Flässigkeit mit schwa- chen Caramelgeruch zuräck. In Baryumhydrat löst sich das Aceton schon in der Kälte auf. Die Lösung reducirt, nach Entfernen des Baryums, die Fehlingsche Flässigkeit in der Wärme. Wenn das Dibromaceton selbst mit der alkoholi- schen Kupferoxydlösung erwärmt wird, tritt natärlich auch Reduktion ein. Ein Versuch durch Einwirkung von Dibromaceton auf Natriummalonsäure-ester eine Tetramethylenketo-dikarbon- säure darzustellen zeigte, däss die Reaktion keineswegs glatt verläuft. — JOE & — Om kaliumsulfids inverkan på xylylenbromiderna. Af Edv. Hjelt. Vid sina undersökningar öfver o-xylylenbromid pröf- vade Leser!) denna förenings förhållande äfven till kalium- sulfid. Han erhöll härvid en merkaptanlikt luktande olja, hvilken hade xylylensulfidens sammansättning. Denna före- ning, hvilken mycket lätt förhartsas, undersöktes icke när- mare. Om den utgör den enkla sulfiden, hvars samman- sättning uttryckes genom formeln EE — CH, föl smekte, FOSIE eger den emellertid ett visst intresse, emedan den innehåller en tiofenring och kan uppfattas såsom en hydrerad isotio- naften. I sammanhang med tidigare arbeten öfver ftalalkoho- len och försök att bereda dess inre anhydrid har jag äfven framstält den ofvannämnda sulfiden och med densamma gjort några reaktioner. o-Xylylenbromiden upphettades vid omvänd kylare med en koncentrerad kaliumsulfidfösning. Alkoholtillsats undveks, emedan bromiden i en alkalisk och alkoholisk lösning lätt öfvergår i ftaletyleter. Då bromidens lukt icke vidare kunde iakttagas, öfverdestillerades sulfiden med vattenånga. I de- stillationskärlet samlade sig en färglös olja, hvilken upp- togs i eter. Den efter eterns frivilliga afdunstning återstående 1) Ber. d. d. Ger. XVII, 1824. 24 oljan stelnade i en köldblandning till kristaller, hvilka smulto vid ungefär 09. Den mörknar mycket snabbt och öfvergår i ett svart, i eter svårlösligt harts. I eterlösning håller sig sul- fiden längre tid oförändrad, men ur lösningen afskiljes dock efter hand det nämnda hartset. Enligt Lesers analys har oljan sammansättningen Cs Hg &S. Såsom ur det följande framgår, eger föreningen sulfi- dernas allmänna egenskaper. Då eterlösningen försättes med metyljodid och afdunstas, erhållas kristaller, hvilka smälta vid 154—155? och utgöra additionsprodukten, d. v. s. xy- lylen-metyl-sulfoniumjodid. C: Hg SN S see 02504 8. gat 0209 g. AJ Kunnet: J== 45,1 beräkn: 45,6. Uppvärmes jodiden med silfveroxid och vatten, bildas ett kristalliseradt, starkt basiskt reagerande sulfoniumhydrat. Äfven med qvicksilfverklorid, platinaklorid och brom bildar sulfiden additionsprodukter. Qvicksilfverkloridförenin- gen erhölls såsom en af långa, mjuka kristallnålar bildad filtlik massa. Den löser sig icke i vatten och eter, men väl i varm alkohol. Vid dess analys erhöllos följande tal: 0,1508 g. gaf 0,063 g. HgS 0,1463 g. gaf 0,0734 g. Ag Cl Funnet: Beräknat för (C; Hz 5), Hg Cl, (Cs Hg 5), Hg Cl, Hg 36,0 49,2 36,8 (CI Ne IV 1350 Föreningen synes således vara ett derivat af dixylylen- disulfid, analogt sammansatt med dietylendisulfid-qvicksilfver- klorid. (C> Hj), S, Hg Cl. !) Sulfiden sjelf är högst sannolikt en disulfid CH;. 5. CH; Förlags. GE, eller öfvergår åtminstone lätt i en sådan. 1) Husemann, Ann. d. Ch. 126,280. 20 Af koncentrerad salpetersyra oxideras sulfiden häftigt, hvarvid svafvelsyra i riklig mängd bildas. Försättes den med koncentrerad svafvelsyra erhålles en rödviolett lösning. För jämförelses skull behandlades äfven m- och p- xylylenbromid med kaliumsulfid, hvarvid förfors såsom för ortoföreningen angafs. Ur den förstnämda bildade sig vid längre upphettning en gulfärgad, fast massa. Vid destillation med vattenånga öfvergick intet. Den fasta mas- san affiltrerades, sönderkrossades, uttvättades med vatten, alkohol och eter och erhölls såsom ett amorft, nästan färglöst pulver, hvilket icke smälter och icke löser sig i vanliga lösningsmedel. Ämnet innehöll ännu något brom (2,3 2/,). Svafvelhalten befanns vara 22,89/,, under det för xylylensulfid beräknas 23,5 ?/,. Omsättning eger så- ledes rum mellan bromiden och kaliumsulfid, men den enkla sulfiden polymeriserar sig emedelbart, ty den bildade amorfa sulfiden måste anses vara en polymer sådan. Reaktionen motsvarar den, hvilken eger rum vid inverkan af kalium- sulfid på etylenbromid. !) Härvid bildas nemligen en amorf i alkohol, eter och kolsvafla olöslig massa, hvilken är något bromhaltig. Vid upphettning gifver denna dietylendisulfid. Den amorfa m-xylylensulfiden gifver dock vid upphettning intet sublimat. Öfvergjutes sulfiden med koncentrerad salpetersyra, sker häftig inverkan. Efter en stunds uppvärmning på vat- tenbad är reaktionen slutförd och ur lösningen utkristallise- rar isoftalsyra. p-Xylylenbromiden förhåller sig vid inverkan af ka- liumsulfid såsom m-föreningen. Härvid bildas en seg amorf, olöslig sulfid, hvilken dock snart hårdnar. Reaktionspro- dukten innehåller blott 17,6 ?/, svafvel, hvilket väl åtminstone delvis beror derpå, att den innehåller icke alldeles obetyd- liga mängder brom. Vid stark upphettning, hvarvid för- kolning egde rum, erhölls ringa mängder af ett gult kristal- liniskt, sulfidlikt luktande sublimat, hvars smältpunkt låg vid 1) Crafts, Ann. d. Ch. 124,110; 128,220. 26 1552, och som med qvicksilfverklorid bildade en förening. Den erhållna qvantiteten var otillräcklig för analys. Af kon- centrerad salpetersyra oxideras den amorfa sulfiden häftigt till tereftalsyra. — Såväl m- som p-föreningen färgar kon- centrerad svafvelsyra violett. Äfven med inverkan af kaliumsulfhydrat på de tre bromiderna gjordes några försök. Ur o-föreningen erhölls jämte ofvannämnda sulfid, en icke stelnande olja, hvilken väl var det motsvarande sulfhydratet. P-föreningen gaf åt- minstone såsom hufvudprodukt samma amorfa, olösliga sul- fid, som bildades vid inverkan af kaliumsulfid, m-förenin- gen förhöll sig annorlunda. Jämte amorf sulfid erhölls en i den alkoholiska vätskan löst, vid tillsatts af saltsyra ut- fällbar olja, hvilken egde en vidrig merkaptan-lukt. En svaf- velbestämning i den råa oljan gjordes och gaf ett resultat, som ganska nära öfverensstämmer med det för xylylensulf- hydrat beräknade. 01885 g. gaf 0,5142 g. Ba SO, Funnet: 38,5. beräk: 38,0 9/,. Dessa amorfa sulfider erinra om de anhydrider hvilka bildas vid inverkan af svafvelsyra på xylylenglykolerna 2) eller vatten vid hög temperatur på xylylenbromiderna.”?) Afven dessa äro amorfa och olösliga i vanliga lösningsmedel. 1) Hjelt, Öfvers. af vet. soc. förh. XXIX; Ber. d. d. ch. Ges. XIX, 1538; XX, R. 259. ?) Grimauzx, Ann. d. Ch. 155, 343. Bemerkungen zu Wortmanns Hypothese der pflanzlichen Krämmungen. Von Freår. Elfving. Im vorigen Jahre stellte Wortmann (Botanische Zei- tung 1887, N:o 48 — 51) eine Hypothese iäber die inneren Vorgänge bei den Reizkrämmungen der Pflanzen auf. Einige kritisehe Bemerkungen dazu machte ich in einer Mitthei- lung ,,Zur Kentniss der Krämmungserscheinungen der Pflan- zen" (Öfversigt af Finska Vet. Soc:s Förhandlingar Bd. 30. 1888), die fast unverändert unter den Titel ,, Quelques mots sur la courbure des plantes in Journal de botanique (16 Juni 1888, N:o 12) erschien. Darauf hat Wortmann in der Bot. Zeitung (1888, N:o 30, 31) geantwortet. Da Wortmann, wie es scheint, meine Darstellung nicht ganz, wie sie gemeint war, aufgefasst hat, will ich, obgleich ich nur wenig thatsächlich neues mitzutheilen habe, noch auf die Frage eingehen, da sie von fundamentaler Bedeu- tung ist und Wortmanns geschickte Darstellung leicht zu dem Glauben fiähren könnte, dass wir aut diesem Gebiete mehr wissen als nach meinem Erachten der Fall ist. Wortmann legte ein Epicotyl von Phaseolus multiflorus horizontal und verhinderte vermittelst eines in passender Weise angebrachten Gewichtes die Aufwärtskrämmung, wel- che unter normalen Verhältnissen eintreten sollte. Es stellte sich dann in dem Organ eine differente Ausbildung der Ge- webe auf der Ober- und Unterseite ein; die Zellen auf der Unterseite wurden gross und dännwandig, diejenigen der Oberseite dagegen stark collenchymatisch verdickt. Die Ur- 28 sache dazu ist nach Wortmann die Schwerkraft, und in ho- rizontal gelegten geotropischen Organen werden analoge Veränderungen hervorgerufen, wenn sie auch nicht nach- Wweisbar sind; sie genägen indessen um die geotropischen Krämmungen zu erklären: diese beruhen darauf dass die verdickten Zellwände weniger gedehnt werden als die der anderen Seite. Dagegen wandte ich ein dass, wenn die Krämmung in angegebener Weise verhindert wird, diejenige Seite, wel- che unter normalen Verhältnissen concav werden wiärde, gedehnt wird, und ich zeigte dass bei käönstlicher, einseitiger Dehnung, einfach durch dauernde Biegung des Epicotyls, die- selben anatomischen Veränderungen, welche Wortmann ge- funden hatte, eintreten. Ich schloss daraus dass es bei sei- nen Versuchen nicht die Schwerkraft, sondern die einsei- tige Dehnung d. h. die Biegung war, welche die verschiedene Ausbildung der beiden Seiten bewirkt hätte und dass folg- lich seine Hypothese täber das Zustandekommen der Kräm- mung nicht genug begriändet wäre. In seinem zweiten Aufsatze bemerkte nun Wortmann dass eine dauernde horizontale Lage des Organs erreicht wer- den könne ohne dass auch der geringste Zug auf dasselbe ausgeäbt wird. Wortmann liess das Epicotyl in einer en- gen, horizontalen Glasröhre wachsen oder aber er befestig- ste die Plumula mit einer Klemme, und obgleich jetzt keine Delinung vorhanden war, stellten sich doch die betreffenden anatomischen Veränderungen ein: sie wurden von der Schwer- kraft bewirkt. Diese Versuche Wortmanns kann ich bestätigen, seiner Deutung aber nicht beistimmen. Mein Gedankengang findet sich am besten ansgedräckt in der französischen Mittheilung 1. c., wo es heisst: Il est clair que, quand an moyen d'un poids on maintient droit la tigelle d'un Haricot qui normalement se serait redressée, on exerce sur l'organe, au point de vue mécanique, une in- fluence de méme nature que quand on fléchit un organe droit. On est donc autorisé de se demander si les change- 29 ments dans la structure anatomique, qu'a observés M. Wort- mann et quil attribue å FPinfluence de la pesanteur etc., ne sont pas dus å la simple flexion mécanique. C'est ce qui a lieu en effet. Ich behaupte also dass in einem Organ, welches sich aufkrämmen sollte, aber in dauernder horizontaler Lage ge- halten wird, eine analoge Spannung in der wachsenden Re- gion eintreten muss wie in einem gebogenen Theil; die Ober- seite muss länger werden als unter normalen Verhältnissen, die Unterseite dagegen kärzer. Dabei ist es ganz gleichgil- tig ob ein Gewicht, eine Klemme, ein Glasrohr oder irgend eine andere Einrichtung zur Anwendung kommt. Hauptsa- che ist dass das Organ eine gerade statt einer krummen Form bekommt. Dass auch bei Wortmanns letzten Versuchen in der That eine solche innere Spannung in den Organen vorhan- pen ist, sieht man leicht, wenn man zum Beispiel das in einer horizontalen Glasröhre gewachsene Epicotyl herauszieht: die Spitze schnellt nach oben, ein Zeichen dass die Oberseite gedehnt, die Unterseite zusammengedriäckt war, gerade wie ich es verlange. Wortmanns Behauptung dass hier ,,nicht die mindeste mechanische Dehnung auf die Zellen der Oberseite ausgeiäbt wird" trifft also nicht zu. — Es ist auch leicht sich zu iber- zeugen, dass diese innere Spannung vorhanden ist, bevor die Ausbildung der Ober- und Unterseite eine differente ge- worden. Beiläufig bemerke ich hier dass Wortmans Angabe uber das Verhalten der zusammengelötheten Eisen- und Kup- erstreifen, welche als Illustration seiner Auffassung angefährt wird, nicht correct ist, denn wenn die Krämmung der bei- den erwärmten Streifen verhindert wird, so erfährt der FEi- senstreifen nothwendig eine Dehnung von Seiten des anderen. Ferner zeigte ich dass die uns jetzt beschäftigenden anatomischen Veränderungen durch dauernde Biegung des Organs hervorgerufen werden. Ich kann hinzufägen dass es nicht nothwendig ist, das Epicotyl auf ein Mal umzubiegen; 30 es geniägt die Spitze festzubinden und so die Krämmung der Pflanze selbst zu öberlassen, wobei man sie am Klinostaten rotiren lassen kann. Bei dem Weiterwachsen krämmt sich das Epicotyl, und diejenige Seite, welche durch die zufällige Vertheilung der Wachsthumsintensität convex und folglich gespannt geworden ist, zeigt nach 1—2 Tagen die gewöhn- lichen Membranverdickungen, während die entgegengesetzte, in ihrem Längenwachsthum verhinderte, von grossen dänn- wandigen Zellen gebildet ist. Also, wenn man die geotropische Krämmung verhin- dert, so tritt in dem Organ 19 eine innere Spannung und 2" gewisse anatomische-Veränderungen ein. Dieselben ana- tomischen Veränderungen treten, bei Ausschluss der Schwer- kraft, ein, wenn eine ähnliche innere Spannung in dem Or- gan zustande gebracht wird. Folglich ist man in erstem Falle nicht berechtigt die Schwerkraft als Ursache zu den Veränderungen zu bezeichnen. Dadurch glaube ich die Hauptsache klargelegt zu haben. Dass ich eine Erklärung der geotropischen Krämmungen nicht zu geben vermöge, gebe ich gern zu. Eine solche er- warte ich von der Zukunft, und es wird sich vielleicht her- ausstellen dass selbige nicht auf der Grundlage der Theo- rie von Sachs und de Vries zu gewinnen ist. Betreffend Wortmanns Versuchen mit geotropisch ge- krämmten Theilen, die er gerade streckte, muss ich noch einige Worte hinzufugen. W. stellte Phaseolus-Keimlinge ho- rizontal so dass das Epicotyl sich geotropisch aufwärts krämmte. Nach einiger Zeit wurde die Pflanze wieder auf- gerichtet und der jetzt gekrämmte Theil gespannt, wodurch er schliesslich gerade wurde. Dass hier keine anatomische Veränderungen sichtbar wurden, kommt beim ersten Betrach- ten auffallend vor, da doch hier eine känstlich horvorgeru- fene Kräimmung eines Organs, gerade wie bei meinen Ver- suchen, vorliegt. Der Widerspruch ist aber nur scheinbar. Wenn bei einer in angegebener Weise behandelten Pflanze der gekrämmte Theil des Epicotyls noch in Wachsthum be- griffen war, dann wärde er sich gerade gestreckt haben auch dl ohne das Gewicht, das hier in demselben Sinne wie die in der Pflanze selbst vorhandenen Kräfte wirkte. War dagegen der gekrämmte Theil schon ausgewachsen, dann hat der Fall fär uns keine Bedeutung, denn es handelt sich bei der ganzen Frage nur um die Krämmungen wachsender Pflan- zentheile. Construction eines Modelles einer speciellen Minimalfläche, Von Hj. Tallqvist. Zu den Minimalflächen, welche eine Schaar reeller Cur- ven zweiten Grades enthalten, gehört auch eine von Herrn Pro- fessor Enneper bestimmte. (4. Enneper. ,,Ueber Flächen mit besonderen Meridiancurven''; Abhandlungen der Kgl. Gesell- schaft der Wissenschaften zu Göttingen 1882. Bad. XXIX pag. 49—50.) Die auf dieser Fläche gelegenen Curven zwei- ten Grades sind Parabeln. Herr D:r Relander hat in einer Abhandlung: ,,Bestimmung der Minimalflächen, welche eine Schaar reeller Curven zweiten Grades enthalten" zu zeigen gesucht, dass es unter den Minimalflächen mit einer Schaar reeller Curven zweiten Grades, ausser den Flächen mit in parallelen Ebenen liegenden Kreisen, keine andere gibt, als die von Enneper zuerst bestimmte Fläche mit einer Schaar reeller Parabeln und die daraus bei specieller Constantenbe- stimmung hervorgehende Catalan'sche Fläche. (Journal de l'Ecole Polytechnique, cah. 37, 1858.) Die Beweisfährung Herrn Belanders leidet jedoch an Ungenauigkeiten und die in seiner Abhandlung aufgestellte Behauptung — wenn die- selbe richtig ist — ist jedenfalls eines Beweises därftig. Es bietet aber die Enneper'sche Fläche schon an und fär sich ein so grosses Interesse dar, dass ein näheres Eingehen auf die Eigenschaften dieser Fläche, sowie die Veranschaulichung derselben durch ein Modell, als gerechtfertigt betrachtet wer- den kann. i Analytische Darstellung der Fläche. Geometrische Entstehung derselben. In der oben erwähnten Abhandlung des Herrn Relan- der wird gezeigt, dass die Gleichungen der betrachteten Fläche dadurch erhalten werden, dass der in den von Herrn Weierstrass aufgestellten Ausdräcken fär die rechtwinkligen Coordinaten eines Punktes einer Minimalfläche xX= MYE (1—s?) F$ (5) ds, y= RT i (1-+ s?) $$ (5) ds, A= R f 255 (vi, auftretenden Grösse $$ (s) der Werth SS g3 2 St : 15) 5 (SJE=N GG + ia wo a und b reelle Constanten bezeichnen, beigelegt wird. Setzt man q! så s =TrTe ="T (CcC0S.q Fi Sin 9), und il ENA r so erhält man folgende Ausdräcke fär die rechtwinkligen Coor- dinaten eines Punktes der betrachteten Fläche: | : Il ; x=asin2y—2ay + bvsing + av" sin2g, 1 UU 2) y=—3a C0s2 9 — 3 bv c0s gy — 3 av COS 2 q&, z=bg + 2 av sin g. Fährt man noch die folgenden Bezeichnungen ein: 3 34 ; 1 ; Xx, = asin2y —2a9-+ 3 av? sin 2 q, 1 3) Nas ANREOS 29-35 W' cos2g, ZY FANAVISIIGR, und = = bv sin y, 1 4) Va EL DN bv cos f3 Za = b Pp, so erhält man Xx = Xj + Xo, yY=Vi TY» Z = sr Lo: Hierin bedeuten nun x;, V,, z, die rechtwinkligen Coor- dinaten eines Punktes der Catalan'schen Fläche, Xs, Vo, Za die rechtwinkligen Coordinaten eines Punktes der gewöhn- lichen Schraubenfläche. Es entsteht somit die Ennepersche Fläche durch geo- metrische Addition der gewöhnlichen Schraubenfläche und der Catalanschen Minimalfläche. ; Bei dieser Addition werden bekanntlich die Coordinaten derjenigen Punkte der beiden Flächen zu einander addirt, welche demselben Werthe der Grösse s entsprechen, oder in welchen die Tangentialebenen einander parallel sind. I. Auf der Fläche gelegene Curven. Setzt man in den Gleichungen 3) und 4) y& = 9, = Const., so wird durch die Gl. 3) eine Parabel der Catalanschen Fläche ausgedräckt; die Gl. 4) ergeben eine geradlinige Er- 30 zeugende der Schraubenfläche. Bei der erwähnten geome- trischen Addition werden also zu den Punkten einer Para- bel der Catalanschen Fläche die Punkte einer geradlinigen Erzeugenden der Schraubenfläche addirt. Hieraus geht her- vor, dass die durch Addition enstandene Fläche ebenfalls eine Schaar reeller Parabeln enthält, und dass jede einzelne derselben dadurch erhalten wird, dass in den Gl 2) der Grösse 9 ein constanter Werth 9« = qg; beigelegt wird. Um die Lage der dem Werthe 9 = 9, entsprechenden Parabel näher zu bestimmen, ist es zweckmässig das Coor- dinatensystem so zu verlegen, dass die Ebene der Parabel zur xy-Ebene wird. 1!) -Bezeichnet man mit x' y" z' die Coordinaten eines Punktes der Parabel in Bezug auf das neue Coordinatensystem, so ergibt sich bei passender Ver- legung des Anfangspunktes =+5a C EB 2 | SY Tight —SVi6a?-+b?sing, (v+ da 2a 2 =0 Die Axe der Parabel fällt mit der Geraden y'=0 zusammen. Ihre Gleichurg bezogen auf das ursprängliche Coordinatensystem ist 2 ; bön COS: 2 yi XTSin2g, Y=SA SM2g, =D SOS fe 2=bg, —g sn29,, woraus zu ersehen ist, dass die Axen aller Parabeln mit der xy-Ebene parallel sind. Diese FEigenschaft der Fläche geht auch aus der geometrischen Entstehungsweise dersel- ben hervor. Die Axen der Parabeln bilden mit der y-Axe des alten Coordinatensystemes einen Winkel von der Grösse 1) Vergleiche die oben erwähnte Abhandlung des Herrn Re- Zander. Seite 61—63. 36 2q9i. Der Parameter der Parabeln wird gegeben durch den Ausdruck 16a? +b? . 6) pr RER RR SIM SAf Ne Die Coordinaten des Scheitels entsprechen dem Werthe ve b cos På £) ERROR 1 und werden bestimmt durch die Gleichungen 2 é Reg s x=asin2gy, —2ag9, — og, M2g, sin? NE z benabe 3 8) SfE MI Era RS SR SUSAR SINAN == Dip = SIZE) Um die Lage der Parabel vollständig zu bestimmen hat man noch die Grösse des Winkels zu ermitteln, welchen die Ebene der Parabel mit der xy-Ebene einschliesst. Aus den Gleichungen 2) erhält man die Gl. der Ebene der Parabel in der Form | b Dag acos2q, X+Tasin2g, yt 2= 4 —209:008201,7 aus welcher ersichtlich ist, dass die Normale der Ebene mit der z-Axe einen Winkel einschliesst, dessen Grösse von dem Werthe des Parameters q vollständig unabhängig ist, und es ergibt sich folglich die bemerkenswerthe Eigenschaft der Fläche, dass die Ebenen sämmtlicher auf derselben gelegenen Parabeln mit einer festen Ebene — mit der xy-Ebene — Winkel von constanter Grösse einschliessen. Bezeichnet man diesen constanten Winkel mit w, so ist b Väibiaepbi 9) COS 0 1) Vergleiche Relander. Seite 64. BY Setzt man in den Gleichungen 2) VE=CONSE. so erhält man die Gleichungen einer zweiten auf der Fläche liegenden Curvenschaar, die Schaar der orthogonalen Tra- jectorien der Parabeln. Die von Gauss mit bezeichnete Grösse verschwindet nämlich identisch. Diese zweite Curvenschaar entsteht durch geometrische Addition der Punkte der Schraubenlinien auf der Schraubenfläche zu den Punkten der orthogonalen Trajectorien der Parabeln auf der Catalanschen Fläche. Ebenso wie die Catalansche Fläche die Eigenschaft be- sitzt längs jeder einzelnen auf der Fläche gelegenen Parabel von einem parabolischen Cylinder bertuhrt zu werden, des- sen Erzeugenden auf die Directrixlinie der Parabel senkrecht stehen, so wird auch die Ennepersche Fläche längs jeder auf derselben liegenden Parabel von einem parabolischen Cylinder berährt, dessen Erzeugenden aber nicht mehr mit der Directrixlinie der Parabel einen rechten Winkel ein- schliessen. Herr Relander hat gezeigt (a. a. 0. Seite 355—59), dass die Ennepersche Fläche die allgemeinste Minimalfläche ist, welche durch diese Eigenschaft characterisirt wird. II. Gerade Linien auf der Fläche. Symmetriverhältnisse und Periodicität derselben. Setzt man in den Geichungen 2) pf ==NYr, (== 07 Se Or rasat) so erhält män 38 Xx=—2anz, b Ia JENS ANG 70 == IOMA a Es sind dies die Gleichungen gerader Linien, in welche die auf der Fläche gelegenen Parabeln äbergehen. (Verg- leiche Relander. Seite 64.) Alle diese Geraden sind der yv-Axe parallel und liegen in einer zu der xz-Ebene senkrechten Ebene, welche mit der positiven Richtung der x-Axe einen Winkel von der Grösse arctg (= fen ein- schliesst. För n=0 erhält man die y-Axe selbst. Der Abstand zweier aufeinander folgenden Geraden ist constant und gleich x V4a?+b2. Von diesen Geraden liegt nur das Stäck NR a TR auf der Fläche. Die Geraden sind als Parabeln mit dem Parameter Null doppelt zu denken. Die Fläche durchsetzt sich selbst längs jeder dieser Geraden und hat in allen Punkten derselben zwei von einander verschiedene Tan- gentialebenen. Ausser längs diesen Geraden, durchsetzt sich die Fläche noch längs Curven, von welchen jede einzelne im Bezug auf eine dieser Geraden symmetrisch ist. Nach einem von Herrn H. 4. Schwarz bewiesenen Lehrsatze sind die erwähnten Geraden Symmetriaxen der Fläche. Setzt man in dem Ausdräcke 6) g="2kl, (mn =0,+t1,+2 0000 ) so ergibt sich der grösste Werth, welchen der Parameter der auf der Fläche gelegenen Parabeln annehmen kann» nämlich 16 a? + Db? EE. Sad | 39 Die Axen der diesen Werthen von q& entsprechenden Parabeln werden durch die Gleichungen x=—(2n+l)az, Nr 0 : z=(2n+l)-7 bestimmt. Es ist ersichtlich, dass dieselben ebenfalls alle der y-Axe parallel sind und in derselben Ebene liegen, wie das soeben betrachtete System gerader Linien auf der Fläche. Die Entfernung zweier aufeinanderfolgender dieser Axen liegt in der Mitte zwischen zwei Geraden des ersten Systems. Es lässt sich nun zeigen, dass auch jede dieser Axen eine Symmetriaxe der Fläche ist, obwohl dieselben nicht auf der Fläche gelegen sind. Um dieses zu zeigen verschiebe man das Coordinatensystem so, dass die y-Axe mit der Axe der dem Werthe & = = zz entsprechenden Parabel zusammenfällt und betrachte sodann zwei auf der Fläche gelegene Punkte (x, y, z,) und (x, y. z,), welche den Wer- then g,, V, resp. (2n Fl) x—g,, — Vv, entsprechen; als- dann bestehen die Gleichungen Ryc== (2809 NE MG LR Lö aus welchen hervorgeht, dass die Fläche durch eine Dre- hung um 180? um die y-Axe, d. h. um eine der betrachte- ten parallelen Geraden, mit sich selbst zur Deckung gelangt. Aus den Gleichungen 2) geht hervor, dass wenn man die Grössen 9 und v in gy +zx und —v ibergehen lässt, die Coordinate y ihren Werth nicht ändert, während die Coordinaten x und z um die constanten Grössen —2az 40 und br zunehmen. (Vergleiche Belander. Seite 64.) Der Abstand zweier solcher Punkte beträgt a V4a2 +b2, ihre Verbindungslinie ist der xz-Ebene parallel und bildet mit der positiven Richtung der x-Axe einen Winkel von der g b Grösse arctg (- SL Betrachtet man daher das Stuäck der Fläche, welches theilweise von zwei aufeinanderfolgen- den, der auf der Fläche liegenden Symmetriaxen begrenzt wird, so geht aus dem gesagten hervor, dass die Fläche aus lauter solchen congruenten Stucken, die wir im Folgenden Flächenschaalen nennen wollen, gebildet wird. Durch eine Translation um die Grösse ax V4a? + b?2, bei welcher je- der einzelne Punkt der Flächenschaalen eine zur xz-Ebene parallele, gegen die x-Axe um einen Winkel arctg Sa geneigte Gerade beschreibt, gelangt die Minimalfläche mit sich selbst zur Deckung. Betrachtet man die Normalen in entsprechenden Punkten zweier aufeinanderfolgender dieser Flächenschaa- len, so-ergibt sich aus der Gleichung NEN ZT = F21COSpEr SIV, dass die Normalen zwar parallel, aber entgegengesetzt gerich- tet sind. In entsprechenden Punkten jeder zweiten dieser Flächenschaalen sind die Normalen auch gleichgerichtet. IV. x Conforme Abbildung der Fläche auf die Kugel vom Radius Eins und auf die s-Ebene. Stellt man fest, dass die positive Richtung der Nor- male der Fläche in dem Scheitel der Parabel mit dem grössten Parameter G = (0 EE 5) mit der Axenrichtung 41 der Parabel zusammenfallen soll, so erhält man zur Bestim- mung der positiven Richtung der Normale der Fläche die Gleichungen Fanna X 4 COS q V4-+v? Dia 10) NOR Visa ay NERE REN sen wo der Qvadratwurzel ihr Hauptwerth beizulegen ist. Mit Hälfe dieser Gleichungen ist es leicht, die durch parallele Normalen vermittelte Abbildung der Curven 9& = Const. und v = Const. auf die Hölfskugel vom Radius Eins zu verfolgen. Setzt man 9 = Const., so ergibt sich Y =lC009=="GONSE, d. h. die Normalen der Fläche in den Punkten längs einer Parabel sind sämmtlich einer Vertikalebene parallel. Es entspricht also jeder Parabel auf der Fläche ein durch den Nordpol und Sädpol gehender grösster Kreis der Kugel. Der Schaar der Parabeln entspricht die Schaar der Meridianen der Hölfskugel. (Vergleiche Relander. Seite 58.) Setzt man v = Const., so ergeben die obigen Glei- chungen = 0ONSK Die Normalen längs einer orthogonalen Trajectorie der Parabeln auf der Minimalfläche schliessen folglich mit der z-Axe einen constanten Winkel ein. Auf der Hulfs- kugel entspricht also der Schaar der orthogonalen Trajectorien der Parabeln die Schaar der zu den Meridianen senkrech- ten Parallelkreise. Aus dieser Abbildung auf die Kugel geht hervor, dass die Schaar der Parabeln und deren orthogonäle Trajecto- 42 rien die Fläche in unendlich kleine Qvadrate zu theilen vermögen. Durch stereographische Projection des Systems der Meridianen und Parallelkreise erhält man die Abbildung der auf der Fläche gelegenen beiden Curvenschaaren auf die s-Ebene. Der Schaar der Parabeln entspricht das Strahlensystem durch den Nullpunkt der s-Ebene, der Schaar der orthogonalen Trajectorien der Parabeln ent- spricht die Schaar concentrischer Kreise um den Nullpunkt. Die Abbildung auf die s-Ebene ergibt sich auch unmittel- bar aus den Relationen (pag. 2) gi Ne S ESC 0=T (COS PER Stig); v=——Tr. Betrachtet man eine der vorhin erwähnten Flächen- schaalen, so bildet sich dieselbe ab auf die auf der positiven Seite der Axe des Reellen liegenden Halbebene, in welcher ein Punkt die complexe Grösse s geometrisch «darstellt. Der einen der auf der Fläche liegenden Geraden (9 = 0) entspricht nämlich der positive Theil der Axe des Reellen, der anderen Geraden (9 = 2) entspricht der negative Theil der Axe des Reellen. Der Parabel mit dem grössten Para- meter (vs = Sö entspricht der positive Theil der Axe des Imaginären. Das Stuck der durch den Scheitel dieser Pa- rabel gehenden orthogonalen Trajectorie (v = 0), welche von den beiden Geraden gY = 0 und 9 = zx begrenzt wird, bildet sich ab auf den durch die Punkte s=-+1, s=i, s=—1 gehenden Halbkreis. Längs dieser Curve, welche durch geometrische Addition der Cycloide auf der Catalan- schen Fläche und der Axe der Schraubenfläche entsteht, sind die Tangentialebenen der Minimalfläche alle vertikal Die Curve theilt die Fläche in zwei Theile, von welchen- der eine ”Theil positiven, der andere Theil dagegen ne- gativen Werthen der Grösse v entspricht. Der erstere 43 dieser Theile bildet sich ab auf das Innere des Halbkreises durch den HEinheitspunkt der s-Ebene, der andere Theil bildet sich ab auf das Äussere dieses Halbkreises. Die zu der betrachteten Flächenschaale nächstliegende Flächenschaale wird auf die von der Axe des Reellen der s-Ebene begrenzte negative Halbebene abgebildet, so dass durch die Abbildung zweier aufeinanderfolgender Flächen- schaalen die ganze s-Ebene einfacht bedeckt wird. Zwei in Bezug auf die Gerade 9 = 7 symmetrisch gelegene Punkte der beiden Flächenschaalen bilden sich ab auf zwei in Bezug auf die Axe des Reellen der s-Ebene symmetrisch gele- gene Punkte. Die Riemann'sche Fläche, welche die Abbildung der ganzen Minimalfläche darstellt, wird gebildet aus unendlich vielen Blättern, welche längs der positiven reellen Axe mit einander zusammenhängen. Vom Interesse ist es, die Abbildung der Curve zu ver- folgen, welche die Scheitel sämmtlicher auf der Minimal- fläche liegender Parabeln verbindet. Nach dem Vorherge- henden (pag. 5 ) besteht fär den Scheitel jeder Parabel zwi- schen den Grössen v und 4 die Relation fär COS 2a Die Abbildung der Scheitelcurve der Parabeln auf die s— Ebene wird also in Polarcoordinaten durch die Gleichung oh (Embed it ola ausgedräckt. In rechtwinkligen Coordinaten lautet die Glei- chung 3 NR — 16a?+b? (2) SH ONSRSE Ga Es ist dies die Gleichung eines Kreises, dessen Mittelpunkts- coordinaten EE , 0 sind und dessen Radius gleich Vi6a?+b? ist. Der Kreis geht durch die Punkte s= +i und s= —i + und schliesst mit den durch den Nullpunkt der s-Ebene gehenden Strahlen dieselben Winkel ein, welche die Scheitel- curve mit den den Strahlen entsprechenden Parabeln auf der Minimalfläche bildet. Die auf der Minimalfläche gelegenen geraden Linien werden sämmtlich von der Scheitelcurve unter rechtem Winkel getroffen. Unter der speciellen Annahme hEEa, welche fär die Construction des Modelles der Fläche zu Grunde gelegt ist, werden die Parabeln vom grössten Para- meter von der Scheitelcurve unter Winkeln von 452 geschnitten. Auf der Hälfskugel entspricht der Scheitelcurve ein durch dies Runktes, X== 0, Y== 1 = 00 undjX=0 YE Z=0 gehender grösster Kreis, dessen Ebene fär den Fall 4a=bb gegen die Aequatorebene unter 45” geneigt ist. Ni. onstruetion eines Modelles der Fläche. Um zu einer deutlichen Vorstellung der Gestaltung der Fläche zu gelangen, ist von einem gehörig ausgedehn- ten Stucke der Fläche ein Modell in Gips angefertigt worden. Den in den Gleichungen 2) der Fläche auftretenden Constanten a und b sind die Werthe A= OMM TN DE=124RTMN MN beigelegt worden. Die Coordinaten der Scheiteln der Parabeln werden als- dann durch die Gleichungen x=3(— 49 + sin 4 q9), IN) y =3 (3 — cos 4 q), Zz = 12 (2 q — sin 2 q), 45 ausgedräckt. Zur Berechnung der Grösse der Parametern dient die Gleichung 12) FF =24sin? gy. Die Ebenen der Parabeln schliessen "mit der xy-Ebene einen Winkel 13) NER ein. Verlegt man das Coordinatensystem so, dass die xy- Ebene mit der Ebene der Parabel p=74g, zusammenfällt, so ergibt sich fär die neuen Coordinaten eines Punktes der Parabel die Ausdräcke x' = 3 (v +2 cos 9,)?, vA==105 Von der Fläche ist zunächst eine der vorhin erwähnten Flächenschaalen modellirt worden. Es wurde zu dem Zwecke das Intervall gy =0 bis pg =77 in 18 gleiche Theile getheilt und fär jeden der Werthe RS (0=7103P-5 209 Mrs NG 18) die Form und die Lage der diesem Werthe entsprechenden Parabel ermittelt. Die Parabeln wurden aus Zinkblech her- gestellt und in ihre richtige Lage gegen eine feste Ebene (die xy-Ebene) aufgestellt. Das so erhaltene Gerippe wurde sodann mit Gips ausgefällt, worauf das Ganze ausgearbeitet wurde. Von dem so hergestellten Modelle einer der Flächen- schaalen wurden zwei Abguässe genommen. Da, wie schon erwähnt, zwei aufeinanderfolgende Flächenschaalen sich durchsetzen, so erforderte es noch einiger Muhe und Ausar- beitung um die beiden Flächenschaalen in ihre richtige gegen- seitige Lage befestigen zu können. Durch die auf dem Modelle dargestellten Parabeln und deren orthogonale Trajectorien wird die Eigenschaft der Fläche veranschaulicht, dass dieselbe durch die beiden Cur- 46 venschaaren in unendlich kleine Qvadrate getheilt werden kann. Ausser den beiden erwähnten Schaaren ist noch die Scheitelcurve der Parabeln auf dem Modelle zur An- schauung gebracht. Von dem Modelle der Fläche fuge ich dieser Abhand- lung eine Photographie bei, da jede Beschreibung der Fläche nur ein sehr unvollkommenes Bild derselben gewähren wurde. Die fär die Construction des Modells erforderlichen Wer- the der Coordinaten der Scheiteln, sowie die Grösse der Para- meter der Parabeln sind in der Tabelle I zusammengestellt. Die Werthe der Coordinaten x' y" der Punkte, durch welche die Lage der zu der Schaar der Parabeln orthogo- nalen Curven fixirt wird, sind mit Hälfe der Gleichungen 14) ausgerechnet worden und in der Tabelle Il zusammen- gestellt. Diese ”Tabelle enthält 'ausserdem die aus den Formeln m IT m IT m TX r=e 18 vy=e 128 —2 18 (m=0, +1, +2....) sich ergebenden Werthe der Grössen r und v. Die Werthe der Grösse m bilden den einen Eingang dieser Tabelle. Dem Werthe m=100 (v =0) entspricht die Curve, welche durch den Scheitel der Parabel mit dem grössten Parameter hindurchgeht. Da die Axe dieser Parabel för die Fläche eine Symmetriaxe ist, so konnte der zweite Eingang der Tabelle auf die Werthe y& = 02, 102, ... 90? beschränkt werden. 47 Tabelle I. er HA NE x=3(— 49 + sin 4 9), y =3 (3 — cos 4 &9), z=12 (2 py — sin 2 9), E=924 sin? g. : p me | (4 X Vy Z DI 0 02 0.0000) — 6.0000 0.0000 0.0000 11! 102] —0.1660 6.7019 0.0845 0.7237 Al— 209103 1.2344 8.4791 0.6641 2.8075 3 30291 —3.6851] 10.5000 2.1741 6.0000 4 4091 —7.3515| 11.8191 4.9375 I.9162 | 3 HOLE =T1T:A9800 319 9.1263 14.0838 | 6 | 609 1—15.1644] 10.5000 14.7404 | 18.0000 | | di (084-LTBT5R 8.4791 21.6081 21.1925 | 8 809 1 — 18.6835/ 6.7019 29.4061 23.2763 919084: 188496)» <6:00.0.05)1 09.37.6991 124.0:000 | 10 10029 1— 19.0456 6.7019 45.9921 20.27 63 18 | 11091 20.090. tr 8:£792: 1 53.7905] ::20-1925 12 | 1209 d== 225534, 10:50005 )0.60:6 578 18.0000 a l308T- 202 0 SLI 66.2720 14.0838 14 14084 30.347i6)o (11:81 91 70.4608 9I.9162 | 15 | 1509 (— 34.0140 - 10.5000 HSA 6.0000 16. | 16091 36.14647 8.4791 VALTS Ad 2.8075 | 17 | 1709:1—-37.5334] > 6.7019 TI.1314 07237 | 18 | 18029 |—37.6991] —6.0000 | 75.3982 0.0000 Tabelle II. mT TEE x'=3 (v + 2 cos q)?, y' =— 12 2 sin 9 (v + 2 cos 9). | BRA p=10? mT 1 ; å | 13195 [ BRATE (sens rag Xx X | y — 0.20788 4.60260 | 130.783 129.582 |— 19.368 SS ÖA 3.79255 | 100.661 99.608 |— 16.981 4 DAR 3.09834 | 77.979 717.052 |— 14.935 —6 | 0.35092 2.49874] 60.716 59.899 -|— 13.168 NN OEI 10754 ANA 46.690 |— 11.626 ANNO 97 5 NAR SOLA 36.375 |— 10.262 3 (NBA 1.09571 | 28.750 28.189 | — 9.0332 HM 0570535 OLA DO 21.580 | —7.9036 HW] 0.83985 0.35084 | 16.579 16.154 | —6.8381 01 1.00000 0.00000 | 12.000 11.638 — D.8043 1 1.19069 |—0.35084 8.1592 7.8613 | —4.7704 2 1:41774 |-—=0.71239 4.8606 4.7418 | — 3.7049 | 3 1.68809 |— 1.09571 2.4 532 2201) ESS 4 2.00999 |— 1.51248 0.7130 0:6269 | —1.3471 9) 2.39328 |— 1.97544 0.0018 0.0001 0.0172 6 2.84966 |— 2.49874 0.7462 0.8399 1.5593 7 3.39306 |— 3.09834 3.6190 3.8219 3.3262 8 4.04007 |— 3.79255 9I.6397 9.9693 D.3720 9 4.81048 |-—4.60260 | 20.321 20.798 T.7590 | 10 | 572778 |—5.55316|) 37.875 -| 38.525 10.560 | 11 0.8200:2, = 6.67330 IL (07.22 66.376 13.861 | 12 | 812051 |— 7.99737 | 107.905 | 109.002 17.763 | pE=207 | gE=30P | fPi==400 m | x! V | RU | y | Aj —9 | 126.048: :|— 37.623: |) 120.383, = 53.751. |112.903 — 8 GIS LI Sr NLALN 91.564 |— 46.878 85.055 — 1 74.333: |— 28.892 69.998 |— 40.987 64.322 — 6 H7.50451)= 25.412 53.699 |— 395.899 48.743 —)D 44.579 |— 22.374 41.237 |— 31.459 30.908 41 34 51400] 19.687 31.581 |— 27.531 27.808 JAS 20.554 |— 17.268 23.989 |— 23.994 20.719 af, 20.152 |— 15.043 17.927 |— 20.743 IA 2 149224) 12.945 130050 17.674 10.636 0 10.596 |— 10.908 9J.0000 |— 14.697 7T.0419 7T.0935 | — 8.8721 5.7232 |— 11.720 4.1860 2 4.0856 | — 6.7735 d.1191 | —8.6521 2.0157 3 1.8425 | — 4.5487 1.2148 | —5.3996 0.5713 4 0.4039 | —2.1296 0.1447 | —1.8631 | 0.0012 5 0.0277 | —0.5575 (OST 2.0652 0.5897 6 1.1508 3-51049k)4 0 0 1 763A 6.5055 248032 ( 4,4575 7.0751 N.6002 11.593 7.3594 8 10.981 11.105 12.737 17.484 15.329 | GE 22.24e 15.806 24.720 24.357 28.284 | 10 | 40.190 21.324 43.803 | Id2.423 48.507 | 16-68. 947 27.826 T3.25010.14 41-929 79.299 | | f2NOLL2:289: 4 135.51t0or |ell7.7631 16 193-168: UT120:305 —9 —8 —7 — 6 5 —4 —3 —2 —1 0) 1 NES 000 IS OL 05 N j-— fr— jr— | 9 = 40? o=A07 9 = 60? EN Ko SR EGON EO OLA EOS IA 67 ANS — 58.084 H:3620 01 60-017 68.906 1 21== T0A36 =5H0.511 L656A EERO 50.389 |— 60.233 — 43.970 ANG EENANNOR J0.72308 === 23362 JÄLNOINN = ANNA 20.560 :|—43.730 == Boa 200 STA 30375 18.937 -|— 36.926 — 28.665 UNO ET EEBOST 13.176: -|= 30:800 — 24.484 119765 EET 8.7969 |— 25.167 — 20.540 SNES HIV D.4743 |— 19.853 = NOT 4t95eLt | 16: 713 2.0000 |— 14.696 — 12.886 2.6212 |— 12.152 1.2642 | —9.5406 INA 0.9856 | — 7.4515 024820) 406 — 4.7603 0:10:815 i — 22683 0.0275 | — 1.4066 — 02139 0.1545 2.9498 0.7879 T.5319 4.8363 1.4278 8.9684 2.8545 14.336 10.545 4.4153 DT 6.7385 20-007 17.085 9I.8583 23.566 13.209 30.839 24.658 13.856 32.591 23.395 41.042 30.495 33.008 43-122 38.936 52.947 43.864 54.637 D5.480 62.195 66.917 56.084 87.086 70.043 90.584 83.381 70.526 | 135.144 87.255 | 146.890 102.839 | | | 9 =T0P | PE='000 | YE=908 a rör RT | —9 83.846 |— 84.307 73.504 |— 82.726 63.550:1 | 78.109 Si 160119: |— 71.388 |: 51.415 60:88: 1 14950 = ENG 42910 1,|—60:318 SGT NL5SG 28.799 |— 52.580 —6 | 30.390 1|— 50.756 24.300 |— 47.565 1873 N/ESANL0S — 5 MISAT0 42411 16-185 |=—-238.819 il 0A NS —4 14.474 |— 35.028 TORT6LA Sk082 6.8628 | 25.668 —3 9.5025 |— 28.382 6.2468 |— 24.117 JIG0LTL NS —2 SE85 01 22209 3.3688 |— 17.710 1:5225 |2519.090 — 1 3 LOL EV LTRGANE 1 0 Me re BI 031693 AEEN05 40 0 1.4037 |— 10.908 MED ks DNS 0.0000 0.0000 Elk FROBI3I1 D.3136 0.0000 0.0592 0.3693 5.9540 | 21 0.0024 0.4522 0.3999 6.1018 1.5225 12.090 3 0.5084 6.5649 1.6803 12.508 2.6017 18.595 4 20580 TITT 4.0730 19.473 6.8628 2N.668 5) 5.0043 | 20.594 T.9526 Ab alel 707 33.524 6| 98794 | 28.939 13.886 35.956 18.731 42.405 7 17.486 38.501 20705 45.977 28.799 H2.580 8 28.988 49.572 305.609 57.580 43.150 64.362 9 | 46.065 62.489 54.323 HELST 63.550 78.109 10: | RHS | UTTI6S 81.303 37.004 92.513 94.241 Nr aönttr pra He mi Råd i Anteckningar om Martial d'Auvergne och hans kärleksdomar. Af Dr W. Söderhjelm. Den som, forskande i äldre skeden af Frankrikes litera- tur, blifvit van att vid studiet af medeltidens frambringel- ser, poetiska och prosaiska, epopeer och helgonlegender, kärleksdikter och mirakel, hafva till hands, utom andra bib- liografiska hjälpmedel, präktiga moderna editioner med vid- lyftiga literaturhistoriska och lingvistiska kommentarier, för- vånas utan tvifvel när han hinner fram till början af nyare tiden och varsnar, hvilka luckor forskningen här lämnat öppna. Bland mängden af arbeten — ty det är icke brist på produktion under denna tid mer än under de föregående — som ligga gömda 1 manuskript och svårtillgängliga, ur- åldriga editioner, har man endast egnat sin omsorg åt de förnämsta och lämnat resten oexploiterad och sålunda oåt- komlig för den som icke själf haft tillfälle eller anledning att gå till urskrifterna. De flesta nyare editioner af andra rangens författare från dessa tider äro för öfrigt hvarken till fullständighet eller filologisk noggrannhet sådana att på dem ett exakt vetenskapligt studium kan byggas. Femtonde århundradet har att uppvisa icke så få dik- tare hvilka af forskningen försummats.!) Många af dem 1) Öfverhufvud kan man säga, att ingen af XV årh:s poeter rönt en från modernt vetenskaplig synpunkt tillfyllestgörande behan- dling. Oaktadt många, delvis utmärkta, publikationer om Villon (af Longnon, Campeaux, Vitu, Bijvanck, Stimming, Nagel m. fl.) finnes ingen uttömmande monografi öfver honom; till sin edition af Charles d Orléans har UHéricault fogat en biografi och Beaufils har 1861 be- 53 förtjäna helt visst ett bättre öde och bland dessa intager Martial de Paris, kallad d Auvergne, ett framstående rum. Icke såsom skulle det gälla någonslags literär ,,Rettung''; tvärtom har, såsom vi i det följande skola få se, en upp- skattning, ofta måhända högre än han förtjänat, alltid kom- mit Martial till del. Men det skulle utan tvifvel löna mödan både att ånyo utgifva en del af hans arbeten, och att göra honom till föremål för en monografisk behandling som skulle, med hjälp af alla till buds stående källor, bringa klarhet i hans hittills temligen okända lefnadshistoria och noggran- nare än som skett bestämma hans ställning inom den pe- riods literära utveckling till hvilken han hör. Efterföljande rader skola måhända lämna några bidrag till en framtida behandling af antydd art. Det i dem fram- lagda materialet har samlats med tanke på en dylik; af sär- skilda skäl uppgafs emellertid tanken redan midt under ar- betet och forskningarnas ofullständighet har ej tillåtit någon annan form för sammanfattningen af deras resultat än nedan- stående fragmentariska uppsats. handlat honom i en tes; en ofullständig dylik (af Delaunay) existerar, jämte lingvistiska specialundersökningar, öfver Alain Chartier; på d'Héricaults inledning till hans upplaga af Coquillart kunde en literatur- historisk undersökning byggas; Martin le Franc har rönt äran af att bli föremål för en artikel af Gaston Paris (i Romania XVI) och skall af en af mästarens elever monografiskt behandlas; om Henri Baude har Quicherat skrifvit i Bibliotheéque de P'Ecole des Chartes. Den in- tressante Antoine de la Sale saknar, så vidt jag vet, hvarje kommentator. Naturligtvis vore en sammanfattande historik öfver hela århun- dradets diktning, eller åtminstone öfver dess särskilda grenar, af än större vikt än monografiska arbeten. I detta afseende kan jag blott citera Campaux's föga grundliga La Question des femmes au XV siecle (Paris 1865) äfvensom Gaston Paris” spirituela inledningsföredrag (La pogsie francaise av XV s. i Le monde poétique 1886) till en 1886 i Col- lege de France hållen föreläsningskurs öfver femtonde århundradets li- teratur. Dessa föreläsningars publikation är ett lifligt önskningsmål hos alla som intressera sig för Frankrikes tidigare vitterhet. — Petit de Julleville's stora arbete öfver mysterierna är i bibliografiskt afseende upplysande för seklets dramatiska diktning. — En utförlig framställ- ning af débat-literaturen är att vänta af docenten vid universitetet i St. Petersburg Batjuschkoff. d4 I. Biografiskt. Ett epitaphium öfver Martial som, affattadt på franska och latin, funnits anbragt å en tafla i kyrkan S:t Germain le Vieil i Paris, anger datum för hans död: den 13 Maj 1508.!) Det innehåller också ett par andra indikationer, hvilka, i betraktande af de få upplysningar som finnas om Martials lit, äro af vikt: att han varit prokurator vid par- lamentet och att han beklädt detta embete i femtio år. Den latinska texten anger dessutom att han vid sin död var senio confectus samt att han varit director ac nutritor pauperum. En annan källa, den s. k. Chronique scandaleuse, an- ger ett annat datum i Martials lif: den 24 Juni 1466, kloc- kan nio på morgonen, betogs han af en sådan , frenaisie'" att han från sitt fönster kastade sig ut på gatan, bröt ena benet, stötte illa hela kroppen och var i stor lifsfara, samt att han lång tid efteråt var besatt af samma ,,frenaisie"' in- nan han slutligen blef botad. ?) — Det måste tillika anmär- kas att berättelsen talar om ,,den unge" Martial och näm- ner att han vid tiden för olyckstillfället var nyss gift — tre veckor förut hade han tagit till äkta en dotter till ,, maitre Jacques Fournier, conseiller du roy en sa court de parlement.'" Med stöd af uppgiften i epitaphiet, kombinerad med hvad man känner eller rättare hvad man antager i afseende åa tiden för tillkomsten af Martials särskilda arbeten, har man sökt fastställa poetens födelsedatum. I de stora bio- grafiska lexica, liksom i åtskilliga literaturhistoriska hand- böcker nämnes tiden omkring 1440; man har synbarli- gen därvid utgått från det attribut ,,le jeune'" som Martial erhåller på angifna ställe i Chronique scandaleuse, men har förbisett eller icke haft reda på epitaphiets uppgifter: senio confectus hade väl knappast kunnat sägas om en man vid sextioåtta år och han hade, såsom född 1440, icke gärna 1) Epitaphiet är ofta aftrykt och senast i de Montaiglons edi- tion af L'Amant rendu cordelier (Société des anciens textes 1881, ut- kommen 1888), s. IX f. 2?) de Montaiglon, a. a. s. VII. dd Ja kunnat vid c. 18 års ålder blifva prokurator, hvilket han vid sin död ju varit i femtio år. Den i dessa tiders poesi bevandrade franska literaturhistorikern Anatole de Montaig- lon antager i det lilla biografiska utkast han i Crépet's an- tologi skrifvit om Martial och som torde vara författadt c. 1863, på grund af epitaphiets antydan om poetens höga ålder, att denne varit född 1420 eller dessförinnan och söker att — med svaga grunder — ur hans förnämsta arbete leda detta datum i säkrare bevis. !) Naturligtvis finnes i hans konstruktion intet rum för uppgiften att Martial varit ung 1466 och han säger också att Lacroix du Maine misstagit sig då han på vår poet applicerat den sorgliga historien i Chronique scandaleuse! Herr de Montaiglon har senare kom- mit till en annan åsigt: i företalet till sin edition af Lamant rendu cordelier å Vobservance damours tvekar han så litet att antaga författaren hafva varit det beklagansvärda offret för händelsen på midsommardagen 1466 att han fastmer anser detta vara ett af de två säkra data i hans lif, och han anger nu som sin tanke att Martial födts ,,vers ou avant 1440", 2?) dock utan att nämna någon vidare grund för denna nya presumption än att han, enligt skandalkröni- kan, var notarie 1466. Detta är ett så mycket mindre skäl för antagandet af 1440 såsom Martials födelseår som ju be- rättelsen uttryckligen nämner, att han, på samma gång han var notarie vid Chatelet, också var prokurator vid parla- mentet, den befattning han i femtio år innehade, och till hvilken han, såsom nämdt, knappast kunnat befordras vid 18 å 20 års ålder. En viss Ch. Bataillard, som i akademins i Caen me- moirer publicerat en icke synnerligen grundlig studie öfver Martial, ?) anser, på samma grund som ofvan framlagts, det 1) Les poéötes francais, s. 422, Fa: AST 3) Martial de Paris dit Martial d Auvergne (Martialis Arvernus) Notice sur sa vie et ses ouvrages. Par M. Ch. Bataillard, Membre correspondant (Mémoires de VFacadémie impériale des sciences, arts & belles- lettres de Caen 1863, s. 136 ff.) 56 omöjligt att Martial skulle varit född 1440 och menar att man måste fastställa såsom hans födelsedatum 1430 eller troligen något ännu tidigare år. Gaston Paris har uttalat samma åsigt. 1!) Martial skulle ha dött vid 78 års ålder, skrifvit sitt första större arbete, den versifierade krönikan om Karl VII, vid ungefär tretio års ålder 1461 och blifvit parlamentsprokurator såsom tjugu- åtta år gammal 1458. För min del finner jag det högst troligt att man genom att antaga 1430 eller ännu hällre något år under 1420-talets senare lustrum såsom tidpunkten för Martials födelse kom- mer sanningen närmast. Semio confectus skulle då hafva haft afseende på åtta decennier eller något mer och Martial skulle ha blifvit prokurator vid tretio eller något och tretio års ålder — en dylik befattning gafs sällan åt yngre män än så. Det enda som stode i vägen för ett slikt antagande skulle vara detta attribut ,,den unge” om den yrande från 1466. Att olyckshändelsen träffade poeten Martial står utom alt tvifvel genom hans egen utsago i ett af hans senare värk — stället skall senare citeras — och attributet ,,le jeune'"' kan förklaras. Enligt en af de Montaiglon meddelad upp- gift ?) har det nämligen år 1437 eller 1440 också funnits en parlamentsprokurator kallad Martial d Auvergne. Det är, såsom också de Montaiglon påpekar, icke osannolikt att detta varit vår Martials fader; i hvilket fall som hälst existerade det icke så alldeles lång tid före, kanske också samtidigt med den år 1458 utnämde prokuratorn Martial en äldre med samma namn och till skilnad från honom kallades poeten helt naturligt — äfven om den äldre icke mera lefde — , le jeune."' I ett aktstycke, publiceradt af Quwicherat?) och, enligt 1) I en otrykt, mig godhetsfullt meddelad recension öfver P. L. Miot-Frochot, La grant Dance Macabre des femmes que composa Mai- stre Marcial de Paris, dit d"Auvergne, Paris 1869. 2) Lamant rendu cordelier, s. X, anm. 3) Emprunt forcé sur les gens d'église et les habitants des villes de Limousin (Documents inédits sur VP' historie de France. Mélanges hist. par Champollion-Figeac 1841, X s. 685). 57 honom härrörande från år 1471, finnes maistre Martial d Auvergne le jeune nämd såsom sekreterare hos ärkebisko- pen af Limoges (Jean de Borthon) och resande i hans affä- rer. Ehuru, som vi sett, epitetet ',le jeune' icke skulle lägga hinder i vägen för att antaga poeten Martial såsom liktydig med den här omtalade juristen, så är det dock föga sannolikt, att parlamentsprokuratorn skulle tagit sig tjänst- ledighet för att färdas på uppbörd för ärkebiskopen at Li- moges. Men väl kan med denne unge Martial d'Auvergne vara menad någon son till prokuratorn, som valt faderns och farfaderns yrke och vid unga år blifvit advokat — ti- teln ,,maistre' anger detta!) — samt sedan sökt sig till släktens hembygd. Detta förutsätter visserligen å ena sidan, att faderns i Chronique scandaleuse omtalade giftermål va- rit hans andra, och å andra sidan, att man för att bestämma hans födelseår får gå tillbaka åtminstone till c. 1425, ett datum, som i flera än detta afseende synes mig plausibelt. Martials epitaphium ställer utom alt tvifvel att hans födelseort var Paris. Tillnamnet d'Auvergne som han er- hållit i arf, härrörde påtagligen från släktens hemort; detta bekräftas ock af kommentatorn till hans kärleksdomar &Be- noit le Court, som säger: cognitor fuit senatus Parisiensis, nomine Martialis, origine Arvernus. — Epitaphiet anger vidare, att han utöfvat sitt embete cwm labore et diligentia och varit en ,,procureur renommé"; den latinska texten kal- lar honom defensor ac nutritor pauperum, hvilket af Batail- lard tolkas så att Martial, i likhet med advokaternas helgon S:t Yves, gjort sig till de fättigas försvarare och vän, af de Montaiglon åter i mindre ideel riktning så, att han haft nå- got att göra med stadens fattigvårds administration. Att Martial varit högt värderad också inom sitt stånd, intygas af Fournel,?) som säger, att han var en af de ad- vokater, hvilka gjorde heder åt yrket och gåfvo det an- 1) Jfr t. ex. Littré under detta ord. 2?) Fournel, Histoire des avocats au parlement et du barreau de Paris depuis s. Louis jusqwau 15 Octobre 1790. II, 124 ff. 58 seende, samt att han var känd för en ytterlig redlighet och utmärkta egenskaper för öfrigt. Detta är det lilla som man känner eller kan konstru- era ut om Martials yttre lif. Jag skall nu söka att i detta sammanhang ungefärligen bestämma data för uppkomsten af hans arbeten. Den versifierade krönikan Les Vigilles de Charles VII finnes bevarad i ett manuskript, dateradt 1484 och af Mar- tial tillegnadt konung Karl VIII!) och den tryktes första gången år 1490. Emellertid behöfver man blott kasta en blick på Invitatorium och första psalmen för att se att de måste vara skrifna omedelbart efter Karl VII:s död. Dessa utrop af sorg öfver den utmärkte, ,,gudasände' konungen upphört att lefva, dessa uppmaningar till klagan och gråt, 0. S. v., gifva tydligt vidhanden att poeten under första in- trycket af sorgebudskapet satt sig att apoteosera hans re- gering. Ännu ett bevis: i de sista raderna af sitt värk ber han publiken ursäkta de stora fel, den kommer att finna däri och taga i betraktande att han är ,,un nouvel facteur.'" Han hade således hvarken offentliggjort eller sannolikt ens skrifvit något (åtminstone större) arbete före Les Vigilles. Och sedermera finnes i denna egendomliga epope inströdd en hymn till njutningens och kärlekens lof, hvilken ögon- skenligt faller under den slags poetiska värksamhet som Martial senare så bittert ångrade och hvilken han bedrif- vit innan han förlorade sitt ,,entendement'" år 1466 (se nedan). Den omständighet att dikten publicerats först vid nämda tid har förbryllat bl. a. Bataillard, som — utan att ens hafva reda på manuskriptet af 1484 — anser Martials första uppträdande som diktare hafva skett 1490 eller då han hade uppnått den respektabla åldern af mellan sextio och sjutio år.(!) — Det ofvan anförda visar, att samman- :) Bibl. Nat. ms. f. fr. 5054; ett särdeles vackert manuskript, på hvars titelblad är anbragt Bourbonernas vapen i guld och azur och som innehåller icke mindre än 157 miniatyrer. Ett litet oktavmanu- skript från början af detta sekel (f. fr. 14547) upptager bland andra afskrifter också utdrag ur den förenämda handskriften. 59 fattningen af Martials vidlyftiga historiska dikt måste hafva infallit under de närmaste åren efter Karl VII:s död; vi miss- taga oss säkert icke om vi förlägga dess börjande redan till 1460. Däremot är det oss naturligtvis svårt att säga när arbetet afslutades, men omdömen, som Martial fäller om den nya regeringen, gifva vidhanden, att denna räkt tillräck- ligt länge för att kunna bedömas. Hvarför arbetet icke bekantgjordes tidigare är lätt att inse om man betänker, hvem som följde Karl VII på tronen: det öfverdrifna lofpri- sandet af företrädarens regering och egenskaper och isyn- nerhet de nyssnämda omdömena om hans efterträdare, hvilka voro alt annat än vänliga, skulle sannolikt icke altför mycket hafva behagat Ludvig XI. Däremot räknade Martial, när han dedicerade sitt vackra manuskript till Karl VIII, på denne romantiskt anlagde monarks håg för dikt om ridderliga brag- der och fosterländsk häfd. Det omtalade vidlyftiga värket står ensamt i sitt slag inom Martials produktion. Hufvudinnehållet i hans öfriga arbeten är af två slag, världsligt-erotiskt och religiöst. De religiösa dikterna äro skrifna mot slutet af Martials lif. Danse macabre des femmes torde — oaktadt ett af de manuskript, hvilka innehålla poemet, är dateradt 1474 i na- tionalbibliotekets stora handskriftskatalog — härstamma från seklets sista år. Tillika med ,la Reine" och ,la Duchesse'" figurerar där nämligen ,la Régente' och det är svårt att tro att härmed skulle menas någon annan än Anne de Beau- jeu, Karl VIII:s bekanta syster, som förde regeringen un- der hans minderårighet. ,,La vwvieille damoyselle" bär som hufvudbonad en , hermin", medan de andra damerna hafva den fyrkantiga mössa, som begagnades under Ludvig XII:s tid, och döden talar spefullt om den gamla jungfruns föråldrade hufvudbeklädnad. Då ,le hermin" ännu var i bruk vid Karl den djärfves hof, måste väl den tid, då blott gamla män- niskor buro den och man gjorde narr af den, infalla om- kring 1500. Bruket att afsluta stroferna med en vers som innehåller ett ordspråk, är också karaktäristiskt för fjorton- 60 hundratalets sista år. !) — Hvad den långa dikten Devotes louanges å la vierge Marie åter beträffar, så antyder Mar- tial själf flere gånger i den, att han är gammal och känner sitt slut nalkas; arbetet är skrifvet efter Ludvig XI:s död, ty det innehåller en bön för hans själ och en önskan om lycka för hans efterträdare — sannolikt 1483 eller något ar de närmast följande åren. I denna dikt finnes en strof, som är viktig för känne- domen om de öfriga arbetenas kronologi. Martial talar där om händelsen på midsommardagen 1466, då han förlorade sitt ,,entendement'', och betraktar den såsom ett straff från höjden för det han begagnat sin penna lättsinnigt och skrif- vit böcker om kärlek och fåfänglighet i stället för att prisa Gud. 2?) Han menar härmed, jemte vissa passager i Vigilles, sina på prosa affattade kärleksdomar, Les Arréts d amour, äfvensom — ifall de äro af honom, såsom man förmodat, — dikterna Lamant rendu cordelier å Vobservance d'amours och La Confession de la belle fille. De nämda arbetena måste således vara författade mellan de par första åren af 1460-talet — vi minnas att Martial i Vigilles kallar sig un nouvel facteur" — och 1466. Att Lamant rendu cor- delier är skrifven före kärleksdomarna, framgår af att en hänsyftning på denna dikt ingår i en af dessa, den trettio- sjunde. Vi ha härmed uppnått en, såsom det vill synas, åt- minstone närmelsevis riktig tidsbestämning för uppkomsten af Martials kända arbeten. Det återstår att nämna, att en- !) Dessa anmärkningar äro hämtade ur Gaston Paris” ofvan- nämda opublicerade recension. 2) Stället lyder: Jai mal vecu, ici je le confesse . Pour avoir bruit mon sens n'avoye bouté Que å faire livres d'amour et vanité, Sans louer Dieu qui le m”avoit presté; Et tellement, Que tout å coup, en ung seul mouvement, Il a troublé tout mon entendement. 61 ligt en med Martial ungefärligen samtidig författares uppgift!) denne också författat mindre dikter i särskilda versmått, hvilka sjöngos af hans landsmän. Härom saknas alla när-. mare upplysningar, men det är ju icke omöjligt att den slags författarevärksamhet Martial sedermera så bittert ån- grade, omfattade annat äu blott de nämda arbetena, och att den anonyma poetiska literatur på hvilken femtonde århun- dradet är så rikt, äfven, utom de nyss anförda två dikterna, hvilkas autenticitet senare skall undersökas, innehåller bidrag af honom, ehuru det är oss förborgadt hvilka. Xx S K Fournels ofvannämda utsago (hvars källor han dock tyvärr ej anger) visar, att Martial af sin samtid varit högt skattad som embetsman, och de talrika editioner som hans värk upplefde under hans lifstid och inom det århundrade, i hvars början hans död infaller, vitna lika fördelaktigt om hans anseende som skriftställare. Beklagligtvis har man dock under dessa tider blott varit altför sparsam att skrifva ner hans namn och omdömen om hans diktning. I sjut- tonde århundradet upptäcker man icke något spår af kun- skap om Martial, hvilket ju icke bör synnerligt förvåna. Men i adertonde seklets literaturhistoriska sammelvärk dyker han upp som en ny Phoenix. Man sysselsätter sig med den tra- giska händelsen i hans lif, man polemiserar om honom och man höjer hans diktning till skyarna: han är den, som skrif- vit bäst under sin tid, hans poesier ärö de angenämaste och intressantaste under detta sekel, 0. s. v.?) — På tal om kär- 1) Lili Gregorui Gyraldi Ferrarensis Dialogi duo de poetis nostrorum temporum, Florentia, 1551, p. 77: ,,Martialis Arvernus scrip- sit sermone gallico rhytmos diversos ... et cantiones seu cantilenas eleganti carmine, quae nunc passim a Gallis concinuntur". OCit. efter Bataillard. 2?) Jfr Sallengre, Mémoires de littérature, 1715, I, 104 ff, Lenglet du Fresnoy, Inledning till ed. af Les arréts d'amour, 1731, Abbe Massieu, Histoire de la poésie francoise, 1739, s. 275, Miceron, Mémoires pour servir å Phist, des hommes illustres de la république 62 leksdomarna, hvilka närmast sysselsatt kritiken, får jag till- fälle att återkomma till dessa admiratörer. Tidigare ha nämts ett par författare, som i vårt år- hundrade närmare behandlat Martial och jag har varit i till- fälle att påpeka misstag, som af ett par bland dem blifvit begångna. Bataillard imiterar 1 öfrigt tämligen kritiklöst Martials lofprisare under föregående sekel: han säger att Martials stil är ,fri från den dåliga smak, som ofta för- därfvar Marots och till och med Malherbes poesier", att hans språk ,, mycket mer liknar det, som stadfästes af de stora författarena i XVII:de seklet, än Marots, Amyots, Montaignes och Malherbes" o. s. v. Medges måste dock att berömmet icke alltid är oinskränkt. De Montaiglon berör i sin nämda nyligen publicerade uppsats icke andra arbeten af Martial än det, han i samma sammanhang offentliggör. — De författare, som sysselsatt sig med medeltidens kärleks- domstolar, tala också alla mer eller mindre utförligt om Mar- tial. Till dem får jag anledning att senare återkomma. 2. Versifierade arbeten. Les Vigilles de la mort du roy Charles VIT a neuf pseaulmes et neuf lecons är, såsom vi sett, Martials första större arbete. Det framställer i sammanlagdt omkring 14500 verser Karl VII:s historia, från hans födelse till hans död och begrafning, med den vidlyftigaste utförlighet behandlande sär- skildt händelserna under kriget mot engelsmännen, bland annat jungtruns af Orléans uppträdande, m. m. I rubriken är antydd en kuriös egendomlighet i afseende å formen. Poemet är deladt i nio ,,psaulmes" och lika många ,,lecons'"', en indelning, som torde vara hämtad ur den katolska kyr- kans ritual för dödsmässorna. Hvarje psalm, som bär la- tinsk rubrik, primus psalmus 0. s. v. åtföljes af en antiphona, des lettres, 1728, IX, s. 171, ff. 273, Abbé Goujet, Bibliotheque fran- coise, 1745, X. 31 ff., Lacroix du Maine et Duverdier Bibliothéques fran- coises, nouv. éd par Rigoley de Juvigny, 1772, II. 93 ff., Mélanges, ti- rées d'une grande bibliotheque 1780 t. D. s. 332 f. 63 bestående af några rader och innehållande någon from re- flexion. I psalmerna, hvilkas meter är genomgående uni- form, åttastafvig med rim abab, förtäljas de historiska hän- delserna i ordningsföljd och utan afbrott, hvaremot de nio ,lecons'" innehålla det egentliga förhärligandet af den af- lidne konungens regering och dygder. De sjungas af sär- skilda abstrakta personligheter: France, Noblesse, Labowr, Marchandise, Clergié, Pitié le Chappelain des Dames, Justice, Paix, Eglise och efter hvarje ,lecon'" följer ,les respons" sjungna af motsvarande konkreta individer, le Pewple de France, les Nobles de France, les Laboureurs et Bergiers, les Marchans, les Clercs; den sjätte har intet svar, de föl- jandes svar äro icke lagda i några bestämda korporationers mun. Med icke mindre detaljrikedom än den som utmärker den historiska skildringen äro i dessa ,lecons' framstälda den aflidne regentens förtjänster på de sjungandes resp. områden. I dem begagnar författaren växlande metrar: han begynner i tio- eller åttastafviga verser för att sedan van- ligen gå öfver till korta versrader, sex-, fem- och till och med trestafviga. Det hela inledes med ett Invitatoriwum, en uppmaning till alla att begråta konungens död, som erbju- der en egendomlighet i formen så till vida att icke allenast hvarje strof (åttastafviga verser) slutar med den latinska versrad: venite nunc et ploremus, hvilken börjat den första strofen — ett enstaka latinskt ord är dessutom anbragt i slutet af härmed rimmande rader — utan också hvarje för- sta rad i strofen börjar med ett latinskt uttryck;!) sådana 1) Första versen lyder: Venite nunc et ploremus Pour le trespas du feu bon Roy, Et ses biens faitz recolemus Comme conduitz en bon arroy, Sans nous souffrir vivre en desroy, Dont le louer bien debemus; Et si gardoit justice & foy: Venite nunc et ploremus. (Cit. efter Cousteliers edition af 1724). 64 finnas för öfrigt inströdda här och hvar i dikten, särskildt i den sista ,,respons." Det hela slutar med les laudes och två versifierade böner — alt sannolikt reminiscenser från det omtalade mönster, hvars form Martial vid affattandet af denna besynnerliga komposition följt. Denna rimkrönika utmärker sig, såsom redan antydts, genom ett samvetsgrant uppräknande af händelserna och ge- nom en kolossal rikedom på detaljer, hvilken icke borde vara att förakta för dem som skrifva Karl VII:s historia. Men alt detta är uppradadt med den största möjliga torrhet, af poetisk fläkt finnes blott enstaka spår och en större åskåd- lighet har författaren uppnått endast när har får skildra det som tyckes roa honom mest och fresta hans penna till verk- liga debaucher i ordflöde, processioner, begrafningar och andra stora och granna ceremonier, vid hvilkas beskrifvande han icke låter en enda dräkt eller ett vapen blifva onämda. Man skulle dock göra Martial orätt om man icke med- gåfve att i hans långa dikt finnes ställen, hvilka röja otve- tydig poetisk begåfning, ehuru det visserligen icke är i upp- räknandet af de historiska händelserna som den framträder. Det är när Martial i någon af de inflickade ,,lecons' skildrar fröjder, som under den förra konungens regering ostördt fingo njutas, men som man nu måste taga afsked af. Sär- skildt anmärkningsvärd i detta hänseende är senare delen af ,la troysiesme lecon chantée par Labour", där i femstaf- viga rader och med en rimrikedom som påminner om me- deltidslyrikens, landtlifvets glädje lifligt och friskt, ehuru icke fullt anständigt, besjunges.!) Nämnas bör också slutet af den 1) Som prof må anföras ett par strofer. Il west tel plaisir, Que d'estre å gésir Parmy les beaulx champs, L'erbe verd? choisir, Jouer qui a loisir, Et prendre bon temps; Voyre å toutes gens, Bourgoys ou Marchans, Pour eulx rassaisir: 65 sjätte ,,lecon", där poeten låter ,,Pitié, Chappelain des da- mes" taga ett patetiskt farväl af riddarlif och damtjänst med alla chevalereska och galanta fröjder, som till dem höra. Tadlet mot den närvarande regimen uttryckes vanligen blott indirekt, om ock tämligen oförtydbart, genom ett dy- likt ofta upprepadt framhållande af hvad man i den bort- gångne fursten förlorat. Dock går författaren någon gång alldeles aggressivt tillväga och säger då ganska skarpa sa- ker, som t. ex. då han i ,,cinquiesme lecon chanteé par Clergié'" uppdrager en jämförelse mellan det andliga ståndet under den förra regeringen och under den närvarande, samt tämligen ohöljdt framlägger prästerskapets synder i värld- slighet, i fråsseri, lyx och nöjen, medan de fattiga få nöja sig med smulor som falla från dess bord. I samma ande- drag talar han om att rättvisan missbrukas och att man till domare gör små barn, som ,, komma från Orléans" och icke hafva lärt någonting annat än att spela flöjt, medan ingen fins som tänker på de rättvisa och i lag förfarna kler- kernas befordran. Car petitz & grans En vivent plus dans, Selon leur désir. Mieulx vault la liesse, L'accueil & adresse, L'amour & simplesse De Bergiers Pasteurs, Qu'avoir å largesse Or, argent, richesse, Ne la gentillesse De ses grans Seigneurs; Car ilz ont douleurs, Et des maulx greigneurs; Mais pour noz labeurs Nous avons sans cesse Les beaulxzx Prez & fleurs, Fruitaiges, odeurs, Et joye å nos cueurs, Sans mal qui nous blesse. 66 Den lifligare ton, som sålunda herskar i några bipartier af dikten, förmår emellertid icke göra sig gällande bredvid den långdragna enformigheten i själfva de vidlyftiga hufvud- styckena. Man märker altför väl, att krönikeskrifvandet icke varit det, som låg bäst för Martials begåfning och man mär- ker det isynnerhet när man ser huru ledig och nästan upp- sluppen han känner sig då han för ett ögonblick får öfverge de historiska data och skildra saker som, intressera honom mer. Icke ens en sådan händelse som Jeanne d'Ares upp- trädande förmår sporra hans pegas till högre flykt. Martial var påtagligen en man som älskade lifvets goda, glädje, njut- ning och galanteri, prakt och lyx; hvad den bortgångne ko- nungens regeringstid härutinnan haft att erbjuda, besjunger han med entusiasm, men för skildringen af striderna och belägringarna eldas ej hans fridsamma och kanske något vekliga sinne. Det originella i formen, den lätt löpande versen -— ty Martial synes icke besvärats af någon svårighet att rimma — och naturligtvis det fosterländska i innehållet förklara den prestige som Martials värk, att döma af de talrika edi- tioner det i femtonde och sextonde seklet upplefvat, åt- njöt. Martials samtidas smak har funnit en viss genklang hos ett par senare kritiker, !)' men om man icke betraktar Les Vigilles genom patriotiska känslors förskönande glasögon så torde det omdöme, som innehålles i det ofvansagda, ökadt med erkännande åt en viss uppfinningsförmåga 1 afseende å . formen och åt den ymniga rimkonsten, väl icke kunna jäfvas. Om förebilder kan det knappast blifva fråga. Fjortonde århundradets historiska poesi uppvisar äfven i arbeten med så modernt stoff som Le Combat de trente Anglais et de trente Bretons, behandlande en episod ur hundraårskriget med engelsmännen, och den rimmade krönikan om Bertrand 1) Så heter det t. ex. i Mélanges etc. s. 852: ,,Si on veut bien oublier, pour un moment, la forme ridicule de ce pogme, forme qui doit etre attribuée å VPignorance et au mauvais gott du siecle ou il a été produit, on conviendra qwil n'y a peut-étre aucun livre plus curieux ni plus intéressant.' 67 Duguesclin, ett, stundom ganska lyckadt, sträfvande att imi- tera formen, stilen och tonen i de gamla geste-sångerna. I Martials eget tidehvarf är den historiska diktningen lika försummad som krönikeskrifvandet på prosa är vanligt. Före Martial kan jag under femtonde århnndradet citera endast tvänne historiska arbeten på vers: Martin de Cotignies hi- storik öfver huset Croy och pseudonymen Bucarius” dikt Le Pastoralet, hvilken behandlar inbördes kriget mellan husen Orléans och Burgund i början på seklet. Den förra af dessa utgör blott ett torrt uppräknande af data, som angå den nämda familjen. Den senare har en genomgående allegorisk form: de handlande personerna äro dolda i herdars och herdinnors skepnader, en skog föreställer Paris, en äng Artois, en liljerabatt S:t Denis o. s. v. En mängd , chan- sons" och ,,triolets” äro inströdda i dikten, som för öfrigt icke saknar literärt värde. !) Bland dessa sånger förekomma någon gång sådana, som förefalla att hafva kunnat tjäna till mönster för Martials ofvannämda herdeidyll i hans ,,troy- sieme lecon"'; men både formen och innehållet äro altför ofta återkommande i den fornfranska lyriken, för att man af denna likhet skulle kunna draga någon konklusion i af- seende å ett sammanhang mellan Martials Vigilles och Le Pastoralet; de öfverensstämma för öfrigt blott däri, att också i sistnämda dikt hoffesterna utgöra en af författaren omhul- dad detalj. I hvilken mån Martial hämtat stoff ur samtida krönikor (t. ex. Jean Chartiers krönika öfver Karl VII, Chronique de la Pucelle, Journal du siege d'Orléans, Nicole Gilles Chroni- ques et annales, o. a.) är svårt att säga då man, till följd af deras datum, icke kan med säkerhet påstå, att han kände dem vid tiden för sitt arbetes affattning. — Detaljrikedomen och åskådligheten i hans framställning göra sannolikt, att han i hvad som inträffat under den tid han kunde följa med 1) Le Pastoralet är publicerad i Chroniques belges (Chroniques des dues de Bourgogne, II. 1873) ed. Kervyn v. Lettenhove, Jfr om den egendomliga dikten Van Hasselt, Essai sur Vhistoire de la poésie francaise en Belgique, 1838, 118 ff. 68 händelserna, vädjat till sitt eget minne och i öfrigt refererat allom bekanta fakta från en nyss förgången tid. Blott i ett afseende synes man kunna med tämligen stor sannolikhet förutsätta ett inflytande. I sitt prosaarbete Quadrilogue låter Alain Chartier ,,Labeur', ,,Noblesse' och ,,Clergé"', representerande de tre stånden, utbreda sig öfver krigets olyckor på samma sätt som de göra hos Martial, ehuru denne ökat de abstrakta personernas antal. Allegorin i sig själf hade Martial visserligen icke någon svårighet att finna på då den, som bekant, var alt annat än ovanlig i tidens literatur. Men sättet hvarpå han begagnade sig af den påminner frapperande om Alain Chartier och då man vet med hvilken suveränitet denna skriftsställare beherskade femtonde århundradets literatur, har man alt skäl att antaga, att äfven Martial d Auvergne, oaktadt sin själfständighet i öfrigt, rönt ett, visserligen obetydligt men direkt, inflytande af honom. Att dikten Lamant rendu cordelier å Vobservance d'amours är af Martial har redan Lenglet du Fresnoy sökt bevisa, och i inledningen till sin ofvan nämda edition af poemet upptager de Montaiglon hans skäl och ökar dem med nya, hvilka, enligt min tanke, trygt hade kunnat låta honom bestämdare än som skett formulera sin åsigt om för- fattarens identitet. Jag anser nämligen, att det icke blott finnes skäl att antaga” att L'amant rendu cordelier är skrif- ven af samme man som Les arréts d'amour, men att man kan påstå det utan tvekan. Tillräckliga grunder vore redan öfverensstämmelsen mellan 37:de kärleksdomen och stroferna 164, 165 och 170 i poemet samt den omständighet, att detta sistnämda till en stor del utgöres af en resumé öfver det sätt hvarpå borgerligt galanteri bedrefs på Martials tid — såsom ju också fallet är med kärleksdomarna. De af de Montaiglon i noterna till hans edition påvisade kongruen- serna i stilen och språket skingra de sista möjligen åter- stående tvifvel. 69 En analys af poemet är obehöflig sedan det genom fran- ska fornskriftssällskapets försorg blifvit lätt tillgängligt för alla fackmän. I detta sällskaps magnifika publikationer förtjänar det väl sin plats, ty det är fullt af behag och poesi, naivt och enkelt på samma gång som det är gjordt med konst- färdig hand, samt så originelt i afseende å uppfinning och stil och prägladt af ett så starkt personligt tycke, att det slående skiljer sig från största delen af tidens öfriga ano- nyma poesi. !) Inom denna möta blott få andra dikter, hvilka höja sig öfver den docerande och halft triviala ton som utmärker de flesta. En sådan är La confession de la belle fille. ?) Man har tillskrifvit den Martial d'Auvergne men utan att närmare motivera hvarför. ?) Det blir således nödigt att söka utreda förhållandet och då alla yttre indikationer angående denna dikt saknas i Martials kända arbeten måste dikten själf leverera bevismaterialet för eller emot. Innehållet är följande: En ung dam kommer till Chappellain du manoir d Amowrs för att bekänna hvad hon försyndat mot kärleks- gudens lagar och föreskrifter. Med sina ,,fem sinnen" har hon syndat: hon har icke så ömt som hon bort med sina ögon betraktat den som älskat henne, icke med sina öron hört på hans försäkringar om evig kärlek och trohet, icke med sin mun gifvit honom uppmuntran, icke ömt berört honom med sina händer, icke låtit sina fötter bära sig dit där hon skulle träffat honom; alla de sju dödssynderna har hon på sitt samvete gentemot honom, högmod, vrede, afund 1) Poemet L'amant rendu par force au couvent de tristesse (de Montaiglon, Recueil de poésies francoises IX, s. 321 ff.) är, såsom ut- gifvaren riktigt påpekar (a. a. s. 321 not, L'amant rendu cordelier, s. 135), endast till rubriken en imitation af Martials dikt. Härigenom bevisas i alla fall dennas popularitet. ?) Publicerad af Van Hasselt, a. a. s. 229 ff. och tidigare efter samma manuskript af Douxfils, La danse aux aveugles et autres poé- sies du XV siecle, Amsterdam 1749, p. 247 ff. ?) Jfr G. Paris, La pogsie francaise au XV. s. s. 11 f. 70 m. m.; ingenting godt har hon gjort honom med ett ord. Nu ångrar hon sig, säger sitt ,,confiteor' och begär att få absolution. Hon emottages: ,, vous soyez la trés-bien ve- nue"', och le beau péere försäkrar, att kärleksguden skall för- låta henne och att det skall bli henne förunnadt att rädda från döden en , kristen" som guden vill behålla vid lif Och nu får hon af ,, Chappellain d'amours' en mängd råd huru hon skall bära sig åt, huru hon skall undvika Reffus och Damngier, fridstörarena 1 kärlekens rike, huru hon skall använda sina ,,fem sinnen" för att vara sin adoratör i lag och hvilka goda värk hon skall göra för att blidka guden. Sedan får hon ytterligare bedja om förlåtelse och lofva att aldrig mera göra tel folours. Emellertid måste hon undergå ett straff för hvad hon gjort: hon får aldrig opponera sig mot kärleksgudens bud, måste öfverlämna sig helt och hållet åt sin älskare, måste sjunga fyra visor om kärleken och sist lofva att icke upplåta sitt hjärta för alla som hon ser, utan vara trogen mot den ene. Det faller genast i ögonen, att dikten till sitt innehåll är starkt befryndad med L'amant rendu cordelier. Liksom där kommer här en älskande till en af kärleksgudens högre förtroendemän för att bikta sig och erhålla tröst i sina li- danden, liksom där förlänas här bot mot att vissa löften, förestafvade af biktfadern, afläggas. I La confession åter- går emellertid den biktande till kärlekens tjänst, i Lamant rendu cordelier afsäger han sig alla värdsliga fröjder och klär sig i cordelierens kåpa. Den viktigaste åtskilnaden är dock den, att i sistnämda dikt den lidande mannen icke kommer till priorn i klostret ,,å F'observance d'amours" för att bedja om tillgift för sina synder, utan emedan han vill draga sig tillbaka från ett lif som för honom varit fullt af en ringaktad kärleks alla förödmjukelser, medan ,,den sköna tärnans bekännelse” är en ångerfull bikt för hvad hon för- brutit sig mot den, som troget älskat henne. Men skiljak- tigheten är af den egendomliga art, att den fastmer närmar dikterna till hvarandra. Framställes i den ena den hård- hjärtade damens ånger öfver hvad hon förbrutit så är den 71 andra liksom en målning af det, hvartill ett dylikt kärleks- löst uppförande leder. Hennes ånger är för sen: i den ena dikten upptages hon visserligen på nytt i kärlekens rike, men den andra visar hurusom tillbedjaren redan beslutit begrafva sin sorg i klosterlifvets försakelser. När han viges till munk är hon närvarande och kan icke taga sina ögon från ho- nom; till tecken på sin bedröfvelse har hon klädt sig i sorg och beklagande utropar diktaren: Helas! elle eust beaucoup mielx fait Se, durant la prosperité, Elle eust de quelque bien parfait Le povre homme reconforté, Car lors avoit perdu santé Et le veu de PFordre entrepris. Rien n'y valloit la voulenté; Le conseil en etoit ja prins. Sålunda ingripa de båda dikterna i och förefalla som pendant'er till hvarandra. — Likheter emellan dem kunna påvisas i några detaljer. Den, som faller mest i ögonen, är att de båda biktfäderna ifrigt och utförligt varna för Dangiers ränker. Vidare: enligt priorn botas man för kär- lekssjukdom genom en ballad (str. 27) och ,,la belle fille"” talar om att hon bort ,,dire balades" o. s. v. för att gifva tröst åt älskaren —' hon blir också förpliktad att sjunga fyra sånger, i 53 strofen beklagar sig älskaren öfver att han aldrig fått se henne när han gått förbi hennes fönster och priorn menar att hon kanske sofvit; ,,la belle fille'" bekän- ner för sin biktfader att hon varit lat och icke gått till fön- stret då han hållit serenad, utan legat i sängen fjfr III Ar- ret d'amour), Cordelieren förtäljer för priorn om de fy- siska kval han lidit (strof 27, 29) och damen bekänner sig icke hafva hugsvalat honom i hans ,,aspre et dure pestillence.'' De egenskaper som betinga L'amant rendu cordelier's ansenliga literaturvärde återfinnas icke i fullt lika hög grad i La confession de la belle fille. Stilen är icke lika indivi- duel, icke lika rik, icke lika energisk eller lika realistisk. De 12 frapperande ursprungliga bilderna återfinnas icke, ej häller den inspiration som exempelvis dikterar priorns skildring af kvinnornas ögon, Och samma differenser framträda vid jäm- förelse mellan stilegendomligheterna i ifrågavarande anonyma dikt och Martials stora prosaarbete Les arréts d amour. Men, såsom sagdt, La confession de la belle fille ställer sig dock märkbart utom den homogena massan af anonym ly- risk poesi, angående hvars ursprung man icke ens brytt sig om att göra suppositioner. Där finnas ansatser både till en mera utprägfad stil och en varmare känsla: den unga flic- kans orädda skildring af sina tel liksom uttrycken af hennes bittra ånger och det behag hvarmed biktfadern varligt och ömt gifver henne råd om huru hon skall uppföra sig för att återfå medborgarinnerätt i kärlekens stat!) — alt detta är flytande och elegant gjordt och ingalunda ovärdigt Martial d”Auvergnes penna. — Härtill kommer ännu, att den tendens som utgör kärnan 1 den lilla dikten, nämligen det orätta i att icke besvara en uthållig och trogen kärlek, också bildar den stomme, omkring hvilken flertalet af skildringarna i Les arréts d amour gruppera sig. Tidigare har visats, att Martial i sitt första större ar- bete rönt en viss påvärkan af Alain Chartier. Som bekant 1) Emploiez trestous vos cinq sens A le mettre en joieuseté, Soient vos yeulx bien diligens De 1e visiter cest esté, Vostre oyr vers luy apresté A escouter ce quw'il dira, Ou Amours, qui vous a presté Tant de beaulté, vous maudira. De vostre bouche doulcement Le baisiez, ainsi aqwil afiert; De vos mains gracieusement TL”acolez, sil vous en requiert; Et, puisque vous savez quwil quiert, Emploiez vos piés åa courir Es lieux ou vous pensez qwil iert, Pour humblement le secourir. & 13 har denne skrifvit en dikt, La belle dame sans mercy, hvilken var ytterst känd i XV:de seklet och framkallade en hel li- teratur af liknande art. !) Direkt eller medelbart har den utan tvifvel gifvit Martial anledning att skildra en dylik ..vacker flicka utan förbarmande' ehuru han icke framställer henne så oförbätterligt hårdhjärtad som mäster Alain det gör; hos honom drifver hon nämligen tillbedjaren i grafven. (,,La belle fille'" fruktar visserligen också, att det skall hafva gått på samma sätt med hennes). Sedermera har då Martial upptagit ämnet i L'amant rendu cordelier och utvidgat det ur egen fatabur. Ty om engång La confession härrör från honom är den, det visar beéhandlingssättet nogsamt, af tidi- gare datum än både förstnämda dikt och Les arréts damour. Att poemet är af Martial kan, såsom af ofvanstående jämförelse framgår, icke på långt när lika evident ådagaläg- gas, som när det gäller att konstatera författarskapet vid Lamant rendu cordelier. De påpekade öfverensstämmel- serna med denna sistnämda dikts innehåll äro icke bindande, ty ämnet har, som sagdt, ofta bearbetats i femtonde århun- dradets poesi. De sammanfallande detaljerna bevisa icke häller i och för sig mycket: den olyckliga kärleken föror- sakar alltid fysiska lidanden, hvilka bäst kureras med kyssar och glada sånger; Dangier och hans kamrater Malebouche, Refus m. fl. äro traditionelt föraktade och förföljda personer i kärlekens rike; juridiska uttryck finnas inströdda här och hvar i tidens poetiska ,jugements."' Men det starka släkt- tycket mellan dessa båda dikter blir särskildt påfallande ge- nom att de i poetiskt värde stå så pass högt, att andra samtida stycken af denna genre icke uthärda någon täflan med dem, icke ens de mest bekanta. Och då det icke fin- nes någon af tidens mera betydande skalder, till hvars dikt- ning man med något sken af sannolikhet kunde hänföra La confession de la belle fille, synes antagandet att Martial d'Auvergne är författaren hafva skäl för sig. I formelt och syntaktiskt afseende lägger språket i dikterna icke häller !) Jfr Bomanma, 1887, 412, 3, 74 något hinder i vägen för ett dylikt antagande; genom sin rikedom på bilder och på från mångahanda områden häm- tade ord blir det blott i L'amant rendu cordelier färgrikare och kraftigare än i den andra dikten. Om Martials tvänne religiösa poem är icke stort att säga. Det mindre, Danse macabre des femmes, som varit okändt för Martials tidigare som senare biografer och blifvit bekantgjordt först genom Miot-Frochots ofvannämda dåliga upplaga, ansluter sig till de framställningar af döddansen som isynnerhet i 15:de århundradet voro talrika. Martials poem är en imitation af dessa ,,danses macabres des hom- mes" bland hvilka den bekantaste är af Gerson !) — och Martial är synbarligen den första som kommit på att också låta kvinnan figurera i dödsdansen. Hans poem har som de andra till ändamål att visa lifvets. och alla världsliga fröjders fåfänglighet; det är skrifvet utan inspiration och har ingen poetisk stämning, men det påminner dock i ett af- seende, genom i sin naivitet stundom helt älskvärda beskrif- ningar af det borgerliga lifvets seder och bruk under denna tid, om, att det har Les arréts d'amour's och CL amant rendu cordelier's författare till upphofsman. Den andra dikten, Devotes louanges å la Vierge Marie är såtillvida i formen lik Martials stora historiska poem, att den är ofantligt vidlyftig samt skrifven i växlande versslag. Devotes louanges behandlar den heliga jungfruns historia, från hennes födelse till hennes begrafning och himmelsfärd, samt hennes underverk. Till största delen är poemet blottadt på literärt intresse. Endast några gånger framskymtar den forne Martial — naivt skämtande då han förtäljer t. ex. hur djätlarna ville fara af med en stackars karl, emedan han tjänat dem i tretio år och hur det för den heliga jungfrun icke återstod annal än att med egen kraft tynga ner vågskålen på den sidan där mannens små förtjänster lågo och balan- 1) Af 1425. Ed. bl. a. hos L. Willem, Paris, utan datum. 5 serade högt uppe i luften för vikten af de många synderna i den andra skålen, — oskuldsfullt lefnadsglad då han här och där besjunger landtlifvets fröjder. Framhållas kan ock en lång bön till den heliga jungfrun, 1 hvilken diktaren med stor pondus talar om sitt dåliga lif, om vanskligheten af jordiska förströelser och om tidens stora syndfullhet. — Så- som ofvan nämts, är denna dikt för öfrigt ett slags testa- mente, hvari Martial desavouerar sin tidigare poetiska värk- samhet; gång på gång talar han också om sin ålderdom och sin snara död och till sist ger-han en melankolisk fan- tasi öfver sitt frånfälle och sin likbegängelse, hvilken i äskåd- lighet och haturlighet påminner om de bättre skildringarna i hans tidigare dikter. a. Kärleksdomarna. Les cinquante et ung arreste d'amour utgöra en sam- ling af femtioen protokoll öfver lika många mål, behand- lande mer eller mindre viktiga konflikter i kärleksaffärer samt utagerade inför olika myndigheter med högst kuriösa titlar såsom le Prevost de Dewil, le Baillif de Joye, le Vigwier d Amours, le Conservateur des haultz privileges VW Amours, les Dames du conseil dAmours, le Procureur d Amours, le Marquis des fleurs et violettes d' Amours m. 1. äfvensom i egenskap af högsta instans, la court de ceamns eller la court d Amours. I en form som är kalkerad på Martials juridiska maller och som med sina stereotypa vändningar bildar en egendomlig kontrast till det lekande innehållet, upprullas här en rad af lika naiva som målande bilder af tidens ga- lanta seder. Ty om också naturligtvis själfva domstolsför- handlingarna äro fingerade här, liksom i hela den föregående diktningen af denna art, så möta dock i detaljerna en mängd antydningar om förhållanden hvilka utan tvifvel faktiskt före- kommo. Den som är intresserad af att taga reda på i hvil- ken mån de konventionela galanta bruken under femtonde århundradet afveko från senare tiders, har därför i Martials kärleksdomar en god källa. Han skall erfara att mycket 76 dörr samt. knyta två starka knutar på toppen af sin natt- mössa för att behaga henne är påtagligen föråldradt — men att det finnes medel — såsom serenader och blomsterhyll- ningar — hvilkas alt ännu så ofta anropade makt att im- ponera på svaga hjärtan redan af Martials samtida varit fullständigt insedd och exploiterad. I betraktande af att ingen som skrifvit om Martials kärleksdomar gifvit ens en närmelsevis utförlig framställning af deras innehåll, skall jag här nedan analysera några. För att tillika bibringa läsaren ett begrepp om stilen och be- handlingssättet meddelar jag först in extenso” en af do- marna, den tjugufemte, hvilken visserligen icke hör till de mest underhållande, men å andra sidan genom det starka framhäfvandet af domarnas vanliga tendens — det brotts- liga i att icke besvara en trogen kärlek — kan betraktas såsom typisk. !) Le XXV Aregsgt. Ceans s'est plainet un amoureux d'une sienne dame, disant que combien qu'il Pait longuement servy: et qu'elle ait peu apercevoir sa bonne volonté, neantmoins elle ne I'a voulu aymer, ne prendre en grace: ains luy a ia respondu par plusieurs fois qwelle ne le veult aymer plus qwun autre: et qwelle ne? sera subiecte en Amours tant qu'elle vive, affin qwil se pourvoye ailleurs: et ainsi ce povre galland a des mamnlx beaucoup å souffrir. Car il a mis tout son cueur en elle, et voul- droit bien Poster et retirer, mais il ne peult. Et pource requeroit qu'elle fust condamnée å le recevoir en sa grace comme son serviteur et amy, ou aumoins quwelle feist tant qwil ne luy souvient plus Welle, et ne lui en chalust point. Et sur ce a ladiete dame deffenderesse deffendu au contraire disant qwau regard delle, pour obuier aux grans maulx qwelle veoit tous les jours advenir å ceulx et celles qui sont au plaisir et service dAmours, elle ne veult personne aymer ne mettre son cueur plus å Pun qu'å Pautre: car celles qui le font se trouvent deceuptes. Et advient voluntiers qw'elles en souffrent opprobres, et en per- 1) Jag följer härvid en upplaga af det sällsynta arbetet, som jag lyckats förskafta mig, den af 1544. (i dent leur bonne renommée, dont aux gallandz ne chault guerés: car ils ne pensent qu'a leur singuliere volunté. Et leur semble que ce qwils songent leur doibt advenir, dont ils en sont bien lving. Et aussi pour faire tout uny n'avoit ladiete dame intention d'ay- mer aucun, ains vouloit demourer en sa franchise: et ledict complaig- nant avoit mis si fort son cueur en elle, qwil ne I'en pouvoit oster, dont c'estoit follie å luy, car il aymoit sans partie. Et quant est de requerir quw'il ne luy souvienne plus d'elle respondit ladicte dame, qu'elle ne le scauroit garder de penser å elle, si luy mesme ne s'en vouloit garder. Car elle m'avoit pas la clef de son cueur. Aussi telz pense- mens ne viennent que de folles vouluntéz, qui suffoquent les cueurs des gens par trop legier croire, et folle esperance, en quoy I'on ne se doibt fier: mais entant qw'il luy touche, ne luy souvient de luy que bien apoinct. Et disoit oultre qu'elle n'empesche en rien quwil ne Poste de Famour quwil dit avoir en elle: veu qwil $'i abusoit trop longuement. Si coneluoit par ses moyens affin d”absolution, et demandoit despens. Et apres le procureur d'Amours qui touchant ceste matiere estoict adioinet avec lediet povre amant demandeur, si disoit, qu'une femme de quelque estat qu'elle soit, s'elle n'est une fois en sa vie amoureuse, et au service d”Amours, elle ne sera jamais bien venue au monde, ains doibt estre reputeé tout son temps comme une beste morte qui n'a point d'entendement, car tous biens viennent d”aymer. Et quw'il soit vray, on le peult veoir par experience de celles qui ayment: car d'Amours vient ioye, plaisance, et desplaisance, aise, et mesaise, et tous les biens du monde. Tamais femme n'homme qui soit amoureux n'aura disette de biens, car on en a tousiours assez. Et vaut mielx un soubris, ou un petit genou, ou quelque petit signe qu'on iecte V'un å Pautre, que d'avoir cent muidz de blé au gre- nier: car aumoins telz biens d"Amours ne se peuvent diminnuer, et si ne les fault point vanner pour les chardons. Et aussi on voit commune- ment qu'une femme qui est amoureuse est toujours ioyeuse, et chascun tasche å luy faire plaisir, et s'avance encore pour estre des premiers å la servir: elle sera toujours coincte et iolye, et bien cueillye, et n'y a ordure qui s'osast prendre å sa robbe. Mais au contraire celles qui renoncent au service d'Amours sont malheureuses et chetives: et ne veult on avoir affaire å elles, sinon en passant, pour dire Dieu gard, å Dieu dame. Et tous les plus grandz biens quwilz peuvent avoir, c'est quand elles se trouvent es festes ou I'on danse, ou en autre lieu lå ou un fait bonne chere, quwelles sont assises en banc pour parler du temps passé, regarder les personnages, et vieulz habitz qui sont pourtraietz en ces tapisseries de nopces, et deviser illec en un coing, que du temps iadis n'avoient garde d'eulx habiller en telz habitz qui courent maintenant. Et une belle 78 commenga ä dire, Tout est changé, et quw'elle ne congnoit plus rien au monde. Et VPFautre dira, que ce n'est que follye d'y mettre son cueur, veu quw'il fault mourir. Et en ce prennent leur deduict, et ne leur dure gueres le temps: car quelque chose qwelles en disent, elles vouldroient en leurs cueurs estre aussi iolyes que les autres: et avec ce, elles n'ont point de bien, car alors on n'en tient pas grand compte: par quoy n'ont point de ioye ne lyesse, ains languissent sur pied. Et pource disoit ledict proceurer d”Amours, qwil y avoit chois de P'un å Pautre, et quil ne povoit croire que ceste dame de si vaillant courage refusast son ser- vice. Et affin qwil en sceut la vérité, requeroit, quw'elle iurast s'elle vouloit å tousiours renoncer aux biens et service d”Amours. Surquoy elle interroguée dict et afferma que ouy, et qu'elle n'avoit cure daymer quelque galland que ce fust, pour aucunes choses que å ce la mouvoient. Ouyes lesdiectes responses et affirmations, lediet procureur d”Amours print ses conclusions alencontre delle, tendant qwelle fust bannye et privée å tousiours du royaume d”Amours, et des biens qui y sont: et qwil n'y eust personne qui se jouast ne parlast å elle en quelque maniere que ce fust, sur peine de confiscation de corps et de biens: et que tous ceulx qui luy verroient desormes tenir bouquetz les luy allassent arracher des mains devant tout le monde, comme indigne de les porter. Et avec ce nonobstant la revocation par elle faicte, et sans preiudice d”icelle, fust condemnée å le saluer, et luy rire de Poeil et de bouche tant seulement, et d'aymer le galland tant qw'il fust revenu en santé de la maladie qwil avoit å cause d'elle. Et oultre requeroit que å greigneur seureté, qwil fust baillé å elle en garde, pour le penser durant sa maladie, en telle maniere que sg'il r'eschet iamais en Pestat, on s'en pourra prendre å elle. Et aussi qw'elle fust tenue de respondre, ou que telles autres conclusions fussent adiugées audict pro- cureur d”Amours que la court adviseroit. Surquoy la dame dessudicte disoit, que veue la revocation par elle faicte, de m'aymer, ne davoir aucuns biens d”Amours, on ne luy povoit rien demander: car elle estoit exempte de la court et non tenue de proceder, mais debuoit estre mise hors de proces. Et quant est des conclusions prinses contre elle par les gens d”Amours, disoit quw'elles nm'estoient recevables car Amours vient de volunté et de plaisir. Et aussi donc, puis qu'une fois elle avoit declaré que son plaisir n'estoit point d'aymer, on ne la debuoit, de raison, contraindre par force ä ay- mer, et ne s'en debuoit la court plus mesler. Et au regard de luy bail- ler le malade en garde, elle respondit qw'elle men prendroit jamais la charge, pource qu'elle avoit assez å faire de se garder elle mesme. Et quant est de porter fleurs ou bouquetz, bien s'en passeroit. Mais le povre amant par ses repliques disoit qu'il estoit content quwelle demourast en sa liberté, et qw'elle feit tout ce qu'elle vouldroit, 79 pourveu qu'il ne lui souvint plus delle, combien qw'il ne lui estoit pas possible que iamais la sceut oblier et s'en estoit bien efforcé tant par voyages, et pelerinages qu'il en avoit faict, mais tout n'y a rien valu: car de tant plus en estoit loing, c'estoit alors qu'il avoit plus grand desir de g'en approcher. Parquoy son cas estoit pitoyable, et moult favo- rable: attendu mesmement qwil m'estoit possible de recevoir guarison, sinon de la grace de sadicte dame, pour occasion de laquelle sa ma- ladie luy estoit venue, et å ce quwil fust guary. Et estoit content de mourir entre ses mains en offrant de la quitter de sa mort. Et aussi de deffendre å ses heritiers de luy en iamais rien demander. Mais ladiecte dame perseveroit tousiours en ces reffus disant, que celles qui y sont bien s'y doibuent tenir, et que de soy obliger en une chose, ou elle n'est point tenue, iamais ne le serait pour rien. Oultre elle disoit, quil ne luy souvient de luy. Parquoy ne luy doibt point souvenir delle, et est bien grand”simplesse d'y mettre son cueur si avant qu'on ne le puisse oster. A quoy le povre homme respondit qu'on n'est pas maistre qui veult, et que gil s$'en povoit une fois deffaire, iamais elle mautre mn'aymeroit si parfaictement au moins quwil ne seust bien comment. Ouyes lesquelles parties en tout ce qu'elles ont voulu dire, et alle- guer, elles ont esté appoinctées å mettre par devers la court et au con- seil. Si a la court finablement veu ledict proces avec ce quwil fallait veoir et visiter en ceste matiere: et tout veu, et consideré la court dit, que veu la revocation faicte par ladicte dame deffenderesse de ne servir iamais Amours, elle ne tiendra court, ne congnoissance de ceste ma- tiere, mais elle ordonne qu'il sera deffendu å tous galländz subiectz et serviteurs d”Amours, qwil ne soient si osez, ne si hardis de la mener danser, en quelconque feste quelle soit ou voyse. Aincoys qu'on la laisse toute comme une femme habandonnée, et bannye de toute ioye. Et pa- reillement sera deffendu å tous cousturiers qu'ilz ne luy facent aucunes robbes ou vestemens å la nouvelle facon, mais qu'ilz mettent tousiours en celles qui luy feront un gros ply entre deux menus, que devant ou derriere elle soyent mal arondies, que le get passe d'un costé affin que chascun congnoisse qu'avant ses iours elle deviendra chartreuse. Et que par ce moyen elle soit eslongnée et privée de toute ioyeuse compagnie. Et au regard de la provission requise par lediect povre amant malade, la court dit quw'elle n'y peult toucher. Mais de grace combien quwil ne soit accoustumé de faire luy conseille de se pourvoir ailleurs de dame, ou se vestir de dueil, affin que 1e cueur d'elle puisse un peu amollir. Anklagelsen för att den ena eller andra parten icke med tillräcklig styrka besvarar en allvarlig kärlek eller är nog frikostig i sina ynnestbevis återkommer ofta; domen är 380 sedan beroende af domarens åsigt om tillräckligheten af de gifna kärlekstecknen. Sålunda har tillbedjaren engång!) instämt sin sköna inför ,le juge de la garde des sceaux" med förklaring att hon otillbörligt slår mynt af det mellan dem för längesedan upprättade ,, kontrakt." Han har nämligen, tillföljd af sin stora kärlek till henne, icke allenast på alla festdagar af året, mel- lan midnatt och morgongryningen hämtat spelemän utanför hennes dörr för att ljufligt uppväcka henne, utan också gifvit henne till hvarje nyår en vacker ,,chapperon de mygraine", en hatt med liljekonvaljer, och hvarje första Maj en ny kläd- ning af den färg som hon önskat. Och dessutom är han nödgad att hvarje månad skaffa sig en ny dräkt ,,med hen- nes devis.'" På alt detta har han depenserat en stor summa penningar och till belöning icke erhållit annat än en enda kyss — då han engång fick träffa henne afsides — och denna var också så beskaffad, att hon blott sträkte mot ho- nom sin mun och sin kind utan att fatta honom med han- den kring halsen — ,,en quoy elle gaignoit plus de la moi- tié'" — hvilket var tydligt missbruk; och borde således kontraktet upphäfvas äfvensom han erhålla sina kostnader betäkta. Härtill genmäler den anklagade damen, att hon icke bedt sin motpart göra alla dessa uppoffringar, hon hade t. o. m. hällre sett, att han icke gjort dem. Hon hade önskat spelemännen långt från sin dörr, ty att höra dem när man ej har gladt hjärta är blott att öka sorgen. Hvad klädnin- garna beträffar så hade hon gjort honom tillräckligt stor ära genom att bära dem såsom tecken på kärlek till honom. Och för resten äro alla klädningar och alt guld i världen ingenting ens mot en half kyss. Ty om man kunde jämföra båda med samma mått så skulle man finna, att hälften af en enda kyss af en dam, beviljad med godt hiärta, gäller vida mer än alla håfvor man kan uppleta. Kyssen, tillägger hon, är i kärlek ansedd för en alldeles särskild belöning och Re X Arest: 81 när den är gifven i glädje och åtföljd af omfamning, kan man icke köpa eller sälja den för dyrt. !) Också säga de lärde, ,,les maistres”, att man ej får slösa med kyssar, utan den som skall anses värdig att få en sådan måste vara bien experimenté" och hafva tjänat troget. Detta försvar finner domaren öfvertygande: den sköna frikännes och klaganden dömmes att betala rättegångskost- naderna. Han vädjar, men domen stadfästes. I nära sammanhang med denna står en annan af do- marna, den temtonde. Också här anklagar tillbedjaren sin dam för det hon blott gör narr af honom oaktadt han skänkt henne för kärlekens uppehållande och på det hon måtte minnas honom, flere ringar och smycken, äfvensom sex alnar damast, två små kvistar af guld, fyra alnar skarlakan, en turkos, en ,,agnus dei" af guld, och många andra saker — hvilket alt han nu återfordrar. — Damen svarar i ampra ordalag: för det första är det skändligt att begära tillbaka hvad man gifvit af kärlek; för öfrigt är denna herre ung och inbilsk, han anser, att man för hans vackra ögons skull måste bevilja honom alt hvad han begär utan att man fått tillfälle att pröfva honom eller vet hvad han bär i skölden. Han hade bl. a. åtskilliga gånger anklagat henne för det hon icke varit vänlig nog när hon mött honom på gatan — han ville kantänka att hon skulle gapskratta mot honom och stanna för att underhålla sig med honom, hvilket ju icke är höfviskt skick. Hvad kärleken beträffar, så kan hon ej lofva något innan hon känner honom. Den köpes icke, så mycket vet hon, och hon har aldrig begärt hans skänker, utan tvungits att mottaga dem; hon vill för öfrigt gärna återge dem (hon har dock varit dum nog att låta göra en klädning af tyget) men med vilkor att de skola brännas i hennes närvaro. — Efter åtskilliga repliker, under hvilka klaganden bl. a. lofvar ge hundra gånger mer om han får 1) Disoit aussi qu'un baiser est reputé en amour pour chose singuliere et spirituelle, et qu'on ne le scauroit trop vendre ne achepter principallement quand il est procedant de ioye & qwil y a embrassement. 6 82 kärlek i gengäld men damen icke vill lofva att älska ho- nom, dömes han att betala en ansenlig plikt emedan han köpslagit om kärlek och hon att återge skänkerna, utom tyget. Båda vädja; öfverrätten fastställer domen i afseende å honom, men förordnar, att hon får behålla alt som hon fått. Den här framhållna tanken att den som tror kärleken fal är en brottsling som måste bestraffas, återkommer fler- städes. Så beklågar sig i tretiotredje domen en gammal man öfver en ung dam för det hon icke besvarar hans kär- lek, oaktadt han underhåller den med rika gåfvor. Då hon har begär efter dylika är hon nog kärlåten och kysser och omfamnar honom men när hon fått dem säger hon blott »nescio vos' och gör narr af honom. Hon svarar, att det är emot en ung kvinnas natur att älska en gammal man: det är två motsatta saker, som hvitt och svart, eller som värme och köld. Det är löjligt af gubben att tro, att hon skulle lämna alt blott för att begynna sysselsätta sig med att ,,gnida honom på hufvudet tills han insomnar.'' Det skulle icke falla henne in att älska honom och hon brydde sig ej om hans skänker. Gubben bönfaller, att hon åtminstone för hans pengar ville taga honom. Men härigenom gör han domaren vred och saken afgöres till hans nackdel. Ännu värre går det en ung dam som på tillbedjarens förebråelser fräkt svarar, att hon icke mer behöfver älska honom då hans pengar äro slut. ,,Les gens d'amours" döm- ma henne, som älskar blott för pengar och suger ut sima tillbedjare och derför icke är värd att nämnas inför heder- ligt folk, att återgifva alt hvad hon fått af honom och att för alltid förvisas ur kärlekens rike. Tillbedjaren tycker det är synd och ber att hon åtminstone må få behålla presen- terna. Men domstolen går längre och lägger till det före- gående konfiskation af hennes ägodelar och fängsling af hennes person. Men äfven annorlunda förvärkar man sin rätt att vistas i Amors rike och komma i åtnjutande af hans beskydd. Bär man sig ohöfviskt åt blir man utån skonsamhet utstött. 83 I den första domen afhandlas en dylik affär. En dam tilltalar en herre för det han skrämt henne med att låtsa vilja döda sig. Då hon ej mottagit hans skänker af fruktan att begå ,,simonie en amours' hade han först velat röfva en kyss men fått ett slag af henne, hvarefter han gråtande och med ansigte och ögon ingnidna med ,,eaue de comin", för att se ynkligare ut, kommit och skildrat sin kärleks- smärta. Hon har då blifvit rörd af medlidande och gifvit honom två eller tre kyssar, men då han ej varit nöjd, stött honom tillbaka. Därpå infann han sig en vacker dag, ut- styrd med en lång värja vid bältet och höll först ett tal til henne samt låtsade sedan ränna värjan i kroppen på sig. Full af skräck rusade hon till och rykte bort vapnet samt visade sig mycket kärlåten mot honom, hvaröfver han efteråt offentligen skrutit, sägande sig ha ernått det genom list. Detta lömska tillvägagående fordrar, menar hon, det allra högsta straff. Oaktadt mannen förklarar, att han. värkligen ämnat döda sig emedan han lidit förfärligt för hennes skull, icke kunnat äta, icke sofva, utan städse känt det som om han ,,haft kring sin hals en ring af hundra stickande nålar", får han ett förfärligt straff. Först skall han göra afbön ,,på knä, utan gördel och hatt, med en brinnande fackla i han- den,'" därefter betala tusen livres och sist för evigt bannlysas från kärlekens rike. Han appellerar till ,la court d'/Amours'' men får sin dom ytterligare skärpt: han skall barfota före- taga en pilgrimsfärd till St. Valentin och hvarje gång han spisar skall brödet läggas upp- och nedvändt framför honom till evigt minne af hans förbrytelse. I den sista (den femtioförsta) domen afhandlas ett ännu större brott, hvilket också får ett det skymfligaste straff. Det ar en skön ung dam som anklagar en ,,assez gentil compaignon"'. förut hennes tillbedjare, för att engång då de lekte på en grön plan och hon på skämt stoppade en hand- full gräs mellan hans skjorta och rygg, han blef så vred att han genast gaf henne två starka örfilar, ,,deux grands sou- fletz"', och icke nöjd därmed, kastade henne till marken och hårdrog henne. Han hade sålunda begått offentligt våld och 34 brutit kärlekens fräjd, hvarför han borde kroppsligen be- straffas. — Han svarar, att man kan tåla ett och annat af den man älskar, men ej att få nässlor, myror och ogräs i ryggen; det förorsakade honom så grymma smärtor att han väl kunde blifva något häftig, hvilket han för öfrigt nu ångrar. — ,Les gens d'amours" anse fallet vara ytterst betänkligt: det är ett brott mot la ,,souveraineté d'/Amours'" och ,,crime de lese maiesté" att slå sin dam och borde egentligen be- straffas med död och sönderslitande af alla lemmar. De låta honom dock behålla lifvet men döma honom till att beröfvas alla sina kläder och i detta tillstånd af bödeln öf- verlämnas åt fyra gamla käringar, hvilka skola rulla in ho- nom i ett gammalt täcke, fullt af maskar och annan ohyra samt sedan kasta honom på ett nässel- och tistelbevuxet fält. Hans egendom konfiskeras och han förvisas ur kär- lekens rike. !) Ibland är förbrytelsen mindre och kan repareras. Så t. ex. när ?) tillbedjaren anklagar sin dam för det hon kyst honom så hårdt att hans näsa börjat blöda och att en nål som hon haft i sin hatt skrapat honom ett sår på kinden. Hon dömes att, enär ,, le médecin d'amours' förklarat såret vara farligt, bota det genom att ,, mouiller de sa salive tous les mois la playe pour faire en aller le venin."' Att röfva en kyss betraktas icke som något synnerli- gen farligt. En gång blir damen som beklagar sig öfver att hennes tillbedjare tagit en som räkt , tout un moment", blott dömd att ge en ny ,,de bon coeur'" och en annan gång, då kyssen tagits under en lek, (älskaren påstår att det icke 1) Et condemne la court ledict amant deffendeur pour repara- tion dudict cas å estre despouillé tout nu, et ordonne que luy sera en cest estat baillé et deliuré par le bourreau å quatres vieilles chambe- rieres destuues, pour le tresbien venner dedans une vieille coutre, prinse des prisonniers, ou d'autre vieille couverture plaine de poux et de vermine. Et cela faict, le condemne å estre iecté tout nu en un champ plein d'orthies et de chardons. Et au surplus le bannist å tous- iours du royaulme d'Amours et du service des dames, en declarant tous et chascuns ses biens confisquez. 2): Le IvA rest: 85 varit en värklig kyss, utan blott en ,,glissement") förordnar domaren endast att de icke mer få leka denna lek om icke Dangier eller Chagrin — alla älskandes busar — sitta emel- lan dem — ,,et pour cause", tillägger han förnumstigt. De sistnämda personerna spela annars en stor roll, isynnerhet Dangier; han är i de flesta fall den tillbeddas man och de älskande, liksom också domaren, anse, att han på alt sätt bör dragas vid näsan. En gammal ,,chambriere", som förrådt hustruns kärlekshemligheter åt mannen, blir sålunda dömd att stå vid skampålen (19:de domen). En gång har Dangier vållat stor förskräckelse och ännu mera. Han har vaknat af en serenad för sin hustru och älskaren, gömd i rummet bredvid, har nödgats taga sin till- flykt till en hönsbur, där han farit så illa att han frusit ihjäl. Arfvingarna fordra all möjlig skadeersättning af den sköna, bl. a. att hon skall låta uppresa ett kors på den dö- des graf med en hånfull indikation om orsaken till hans död: >» » - qui receut delle si bonnes estreines, qwil en est pi- teusement mort quinze jours aprés."' Denna dom, den tjugu- andra, är för öfrigt kanske den mest underhållande och den 1 literärt afseende bästa af alla. !) k st + 1) Ur anklagelsen må meddelas följande: » — — Et comme ledict galland fut couché en attendant ses estreines, les dictz menestriers alors commencerent å iouer de lå basse dance, le Languir et de VArdant desir. Et sur ce point Dangier le mary s'esveille, lequel ne pensoit pas å danser: et commenca inconti- nent å dire, qwil avoit ouy les larrons en la maison. Et aussi pareil- lement, qu'il avoit ouy ou songé la nuyct, qu'on les debvoit desrober: parquoy se vouloit lever, et alors ladicte dame faignant d”aller allumer de la chandelle, g'en vint courant dedans la chambre ou le galland estoit couché, et lui dit qwil estoit perdu. — — — Et alors tout å coup, et soudainement il iecta la couverture du lict, ou il estoit couché, a terre, et se leva tout nud comme s'il venoit du ventre de sa mére, ce qui estoit besoing quwil feist sans songer; car on le poursuyvoit de bien prés. — — Si advint si bien qu'en descendant les degrez il ren- contra une vieille chambrieére qui såavoit tous les destroictz de Y'hostel de leans, laquelle ayant pitié et compassion de son cas, luy dit, qwil n'y avoit remede de son faict, sinon qwil se mist dedans un vieil ge- 386 Såsom tidigare nämts, hafva åtskilliga författare egnat dessa Martials kärleksdomar en vanligen mycket smick- rande uppmärksamhet. Afsikten med dem har dock blifvit olika uppfattad: visserligen förmenar flertalet kritiker dem linier de la maison, lequel estoit tout plain de poulles et chappons, ou iamais on ne Vl'eust este querir ne chercher. Et aprés que ledict gal- land fut entré dedans ledict gelinier, ladicte vieille ferma tresbien le guichet, en mettant des barres au devant, affin qu'on n'y peust entrer. Et ce faict s'en partit ladicte chambriere bien legerement, sans soy arrester, pour musser et oster ses robbes et habillemens, affin que I'on n'apper- ceust riens. En quoy feist diligence extreme. Et brief elle les entor- tilla tous en un monceau et les iecta tous sus le ciel de son lict: mais encore ne peust on si bien cacher, ne musser, que lediet Dangier ne trouvast un des patins dudict galland, qui estoit par cas de fortune de- mouré en la ruelle du lict. Et dieu scait la tempeste qw'il en feit. Et combien que ladicte vieille chambriere en faisant son debvoir iurast et affermast, par grandz sermens, et sur son baptesme, que c'estoit un des patins des menestreirs dessusdictz qu'ilz lui avoient rué å la teste pource quw'elle leur avoit iecté de F'eaue, affin que ledict Dangier n'y eust point de regret, n'aucune suspicion, toutes fois pourtant iceluy Dan- gier ne s'en voulut onc taire, aincois dit et iura qwil n'y auroit lict ne banc qui ne fut renversé et mis ce dessus dessoubz et cerchoit depuis la iusques au grenier, pour trouver ledict galland lequel estoit caché et mussé leans, et en congnoistroit et scauroit la pure verité. Si furent allumez falotz et lanternes de tous costez et m'y eust guichet, ne cor- net, depuis le hault jusques au bas, ou I'on ne cerchast, et ne falloit point repliquer, ne dire, il n'y eust pas, car fureur de Dangier couroit alors pour tout confondre. Or sus ce point fault noter qu'il geloit å pierre fendant et goute sur autre: le povre amant ainsi estant tout nu dedans ledict gelinier, demourant lå en cest estat, et tremblant comme la fueille faict en P'arbre FP'espace de bien environ deux grosses heures. Et qui plus est avec le mal qwil souffroit, encore souffroit il innumerable douleur des coqs et chappons, qui le venoient mordre et becqueter comme si fust esté pous- sins; et tellement quw'il luy falloit tousiours avoir les mains devant les yeulx affin qwilz ne les crevassent. Et disait on, pour vray, que quand il sortit dudict gelinier, il avoit plus de six cens trous et morsures, dont il feignoit de tous costez: qui estoit une angoisse importable. Et si ne $S'osoit plaindre, crier, ne tirer son haleine, affin qu'on ne le veist ou apperceust. Et aduint bien que quand lediet Dangier demanda qu' auoient lesdictz poussins, qui ainsi voloient, et faisoient si grand gay et caquet que merueilles, que ladicte vieille chanbriere print la parolle, sans soy effrayer, en disant audict Dängier, que s'estoit pour F'amour 87 icke hafva haft någon motsvarighet i värkligheten,!) men medan Sallengre,?) Lenglet du Fresnoy,?) o. a. däruti se de la lueur et lumiere des fallotz et chandelles, dont lesdictz chappons et poulletz avoient paour. Et s$'en alla coucher. Si fut le poure homme tiré hors de leans aussi roide comme une barre de viel fer, et ne con- gnoissoit desia plus personne. Et quand on le voulait faire approcher du feu, quon feit en la cuysine pour l'echauffer, il commenca å s'esua- nouir. Et brief, qui ne T'eust bien tost secouru, il estoit mort tout plat. Or s'en falloit il partir acoup, car le tarder estoit trop perilleux. Mais ledicet poure amant ne peut avoir lesdictes robbes et vestemens, qui ainsi avoient esté iectez sur le ciel du liet sans faire grand” noise, qui estoit encore pour tout gaster. Parquoy fut ledict compaignon con- trainct de vestir F'une des robbes de ladicte vieille chambriere, qui estoit bien estroiecte sur les espaules dudict amant. Et de chauffer les sou- liers de ladicte chambriere, et en ce point s'en vint en sa maison tres- bien malade et en moult piteux termes. Si se feit alors bien penser et I'endemain visiter par les medecins. Mais il estoit si tresesmeu, et avoit si forte fieure du grand travail qwil avoit souffert qw'on n'y eust sceu bouter remede, sinon quwil traina bien quinze jours sans scavoir boire ne menger. Et devint aussi sec que bois, si que finablement il alla de vie å trespås, qui estoit grand dommage, veu qwil estoit sur le point de son bien (!) 1) Deras inflytande på uppfattningen af kärleksdomars värkliga existens skall senare omtalas. ?) a. a. I, s. 104 ff. Han kallar arbetet ,,un ovrage purement bädin'', men anser dess innehåll imiteradt efter tensonerna. 3?) a. a. inl. Här må följande citeras såsom innehållande ett utförligt och jämförelsevis sundt omdöme. C'est un Livre original en ce genre: Et il m'a plå assez, aussi bien qu'å beaucoup d'autres, pour me determiner å le faire de nou- veau reparoitre sur le Théatre de notre littérature francaise. C'est un jeu d'esprit, mais si agréable et si diversifié, qu'on n'y retrouve pas seu- lement la conduite qu'on peut tenir dans un amour également sage et animé: on y fait connaitre encore toutes les supercheries. dont cette pas- sion est susceptible, aussi bien que toutes les qualitez louables, que peut renfermer cette vertu. p Ce petit ouvrage conrtient donc tout Pagrement qu'on peut dé- sirer en matiere Amoureuse, sans rien laisser apercevoir qui puisse faire ciller les yeux, ou detourner V'oreille. On y remarque des penseés deéli- cates & des tours ingenieux peu communs dans ces anciens temps, ou la Barbarie Francaise commencoit å peine å se debrouiller. TL'auteur fait bien voir que s'il n'avoit point parcouru lui-méme tout le domaine de F'amour, il avoit du moins, comme personne publique, été chargé des 88 endast en ,jeu d'esprit'', som möjligen hade till uteslutande ändamål att skildra tidens galanta bruk, håller Fournel”") före, att Martial i sitt värk velat ge ett slags juridisk hand- bok och endast betjänat sig af de roande kärlekshistorierna för att göra den undervisande delen mera lättsmält. — Raynouard ?) och Ebert?) beröra i förbigående kärleksdo- marna utän att betona annat än att de äro fantasifoster; affaires de gens experts, qui en connaissoient jusqu'aux moindres sen- tiers. Ce cont des saillies toujours nouvelles et d'autant plus singulie- res, qu'elles paroissent ici sous un habitz qui ne leur est pas ordinaire. Les Procez qui s'€lévent sur les intéréts du Coeur, ne se portent pas communément devant les Tribunaux. On men vient lå que quand or n'aime plus. Ce sont presque toujours des affaires de petits commis- saires; ou I'on est en måéme temps Juge & parties; les Audiences n'y sont pas publiques, & les Jugemens s'y rendent å huys clos. — — — Quoique les armes n'ayent pas changé en Amour; cependant la manieére de le faire n'a pas moins varié, que la maniere de faire la guerre. Martial de Paris en a donc parlé selon P'usage de son temps. C'étoit par exemple de s'aller promener, méme pendant les nuits les plus froides de Yyver, devant la porte de sa maitresse; d'en baiser tendrement & affectueusement le Loquet, ne pouvant mieux faire; de regarder å travers les fentes, ou meéme par le trou de la serrure, pour jouir du savoureux plaisir de la voir seulement passer; d'y chanter quelque chansonnette amoureuse; de baiser le bas de sa robe; de sauter gaillardement les murailles; de franchir légerement le toit des maisons; de descendre avec prudence & tranquillité par la cheminée pour Paller voir; de se frotter le visage de cumin on de souci, pour paraitre plus piteux; de souhaiter méme, ouy de souhaiter de mourir pour elle; & cent autres singeries, qui ne sont plus dusage, car aujourd'hui nous allons droit å la réalité. 2 a a. ILS: 24 i faut savor que ce on etroti gurun! cadre imaginé pour consigner les formes de la procédure et les princi- pes du droit, et pour les mettre å la portée des gens du monde en les appliquant å des especes fictives et galantes." — Jfr d Argenson (i Mé- langes etc. p. 336) som anser att en ny upplaga af Les arréts d'amours med moderniseradt språk skulle tjäna till att upplysa unga tjänstemän och advokater om rättegångsbruken på Martials tid äfvensom gifva ,,les dames et les gens du monde des renseignemens sur les moeurs civiles et galantes du quinzieme-siecle.'' 2) I Des cours d'amour (Choix des poésies originales des trou- badours II, s. 122). 3y I en uppsats i Hermes 1821. St. IV, s. 67. 89 Diez!) betraktar dem som en satir mot tidens sedvänjor i kärlekshandel, en uppfattning som redan mer än hundra år tidigare framstälts af historieskrifvaren Varillas.?) — Den danska literaturhistorikern Trojel?), som i sin nyligen ut- komna afhandling om ,,cours d'amour' egnar Martial ett kapitel, delar icke tidigare författares goda mening om kär- leksdomarna utan betonar skilnaden mellan idealiteten i me- deltidens kärleksdomar och den vulgära tonen i dessa, fram- hållande därjämte, att hos Martial alt synes vara draget ner till en lägre sfer ,,ojensynlig for at frembringe et latterligt Indtryk". Gaston Paris har i en vidlyftig recension af Tro- jels arbete gifvit denne rätt i hvad som angår Martial; ”) förut har han dock uttalat sig mera fördelaktigt om kärleks- domarnas författare. ?) x Xx Bekant är, hurusom en dialektisk-juridisk behandling af galanta affärer är vanlig i Frankrikes äldre literatur. För att finna grodden till denna rättskipande kärlekspoesi, hvil- ken ända in i femtonde århundradet företer en rik blom- string och hvaraf Martial d'Auvergnes Arréts kunna betrak- tas såsom ett af de sista sidoskotten, bör man, som kändt, gå tillbaka till medeltidslyriken. De personer som uppträda tvistande i lenson” erna och jeux partis hänskjuta vanligtvis — ännu oftare i de senare än i de förra — stridsfrågan till en eller flera för tillfället valda domares afgörande.'”) I en- 1) Öber die Minnehöfe 1825. 2?) Histoire de Charles VIII, 1691, Préeface, jfr Trojel s. 49 not. 1. 3) Middelalderens Elskovshoffer, Literaturhistorisk undersögelse. Kjöbenhavn 1888 8:0 s. 47. — Detta arbete är en särdeles uttömmande och grundlig undersökning öfver ämnet. För kritik af enskildheterna jfr recensionerna af Gaston Paris i Journal des Savants November och December 1888 samt Nyrop i Nordisk Tidskrift 1888, 7, s. 545 ft. ESA DEC TI 5) La poésie francaise au XV siele, s. 11 f, 30. £) Med dessa sammanhänger den senare så utvecklade débat-lite- raturen, ehuru ämnet, ifrån att i de nämda diktarterna nästan uteslu- tande hafva omfattat kärleksaffärer, där utbreder sig äfven öfver andra områden, 90 skilda, namngifna poeters dikter förekomma samtidigt och senare analoga fall: det förtäljes hurusom antingen diktaren själf och hans dam råkat i delo och underställa sin sak en aktad persons dom eller att detta inträffar med några utan- för stående, endast omtalade parter. Såsom. författare till sådana domar citeras tidigast (12:te årh.) trubaduren Guil- hem de Berguedan”"), hvars dikt behandlar en tvist mellan diktaren och hans dam angående ett löfte som hon afgifvit att kyssa honom hvar gång. de träffas och hvilket hon nu vill bryta; en Guilhems vän utses till domare; vidare truba- duren Baimon Vidal (13 årh.)?) som framställer tvänne da- mers strid angående företrädesrätten till en kavaljer. Lik- nande angelägenheter behandlas något senare (på franskt språk) af Guillaume de Machaut (medlet af 14:de årh.). 3) I sin bekanta dikt Jugement du roi de. Behaigne (i vissa manu- skript kallad blott Jugement d amours) berättar han huru- som han råkat i tvist med en dam angående hvilkenderas sorg som är större, hans, som ej får svar på sin kärlek till henne, eller hennes, som mist den hon älskat genom döden; till domare föreslås en ,,chevalier, qui de largesse passe Alixandre et Hector de prouesse' och man vänder sig till »J;e roy de Behaigne, le fils Henry le bon roy d'Allemaigne"', som, efter att ha rådfrågat sina riddare, dömer, att hans sorg är större emedan han alltid har damen inför sina ögon. Damen vill icke gärna foga sig i domen, men gör det dock till sist, hvarefter domaren tillställer ett stort gästabud. ') — I Jugement du roi de Navarre ?) återkommer samma sak under diskussion. Damen, som förlorat i det förra målet, SLnojel ja. sanst 189 ff. SnsLr0)el a. väv 8192 3) Jfr Tarbé, Les oeuvres de Guillaume de Machault, 1849, där en biografi öfver denne produktive diktare meddelas och några af hans poesier publiceras. — För Machauts biografi se också A. Thomas i Ro- mania, X, 325 ft. 2) Ms. Bibl. Nat. f: fr. 1587, f:o 58—74. 5) Oöfversigtliga fragment af denna dikt finnas publicerade hos Tarbé. — Jag har excerperat den efter Ms. B. N. f. fr. 9221 f:o 45—56. 91 förebrår här Guillaume för det han skrifvit böcker i hvilka det står att hans sorg är större än hennes. De besluta att underkasta sig ett nytt domslut i frågan och damen väljer till domare ,,celui qui roys est appellé des navarrois'. Kun- gen mottager dem, omgifven af sin drottning och tolf ,,de- moiselles"' 1) och dömer, sedan han hört damens klagan och det förra utslaget, att ,,mannen måste vara stark som ett lejon, men kvinnan, som ser sin älskare dö, har ingen tröst som skulle kunna bota henne". Guillaume söker att vid- lyftigt försvara sig, men de tolf damerna uppträda och ge kungen rätt. Raison framställer i skarpa ordalag för Guil- laume hans oerhörda fräckhet att väcka klagan mot denna dam och läser upp en lång litania på hans öfriga synder samt ber kungen fastställa straffet. Detta lyder på att Guil- laume skall författa ,,un lav", ,,une chancon de trois vers et un reffrain' och ,,une ballade'"'. Till detta sammanhang höra också tvänne dikter af Christine de Pisan. Den ena, Le dit des trois jugements är fragmentariskt publicerad?) utan angifvande af domarnas hufvudinnehåll, hvilket därför ej Trojel?) synes hafva känt. Det är följande:?) i den första domen suckar en kavaljer efter en dam hvars like ej finnes i Frankrike eller i ,,I'em- pire'; hon ger slutligen med sig, men då han efter någon tid blir henne otrogen, tröstar hon sig och tar en annan med hvilken hon lefver gladeligen tillsammans; den första älskaren får höra det och ställer henne till ansvar för det hennes kärlek varit altför ,légere'"; hon försvarar sig med att hon ej vidare hade några skyldigheter gentemot honom; — i den andra blir en älskare otrogen ,,när sommaren kom- mer", glömmer sin dam för en annan och sänder henne ej 1) Dessa äro allegoriska figurer och heta: Mesure, Souffisance, Doubtance, Largesse, Franchisse, Charité, Foy, Paix, Attrempence, Example, Cognoissance och Raison. 2) A. Dinauzx, Trouverés, jongleurs et ménestrels du nord de la France et du midi de la Belgique, t. IV, s. 707 ff. f) rara. SÖT: 2) Ms. B. N. f. fr. 604 f:o 60—70. 92 mer bud och bret; när de träffas gör hon honom förebråel- ser men nan påstår sig ej ha handlat illa; — i den tredje tycker kavaljeren att hans tillbedda är af för lågt stånd och vänder sig till en ,,puissante dame" hos hvilken han värk- ligen lyckas vinna gehör; den förskjutna uppträder åter som anklagare. — Den andra dikten är i handskrifterna nämd Le débat des deux amants ?) och behandlar följande kvistiga fall: en dam har två beundrare, af hvilka den ena på en bal icke dansar ett steg utan sitter med hufvudet sänkt på en bänk och bleknar hvar gång en dam kommer nära, hvaremot den andra är uppsluppen och glad; frågan gäller då hvilkendera sinnesstämningen som är indiciet på en större kärlek och afgörandet öfverlämnas åt hertigen af Orléans, hvilken också hela dikten är tillegnad. Några andra dikter som skulle innehålla domar af en- skilda synas icke vara kända. Talrikare och af större vikt i literaturhistoriskt afseende äro de dokument, i hvilka dom-- stolar, behandlande kärleksaffärer, nämnas. Här är icke platsen att vidlyftigare orda om den äldre literaturen i äm- net, isynnerhet då densamma, under den på senaste tider genom ”Trojel's bok nyväkta diskussionen om kärleksdo- marna, blifvit fullständigt belyst, ?) och nämnandet af alla hithörande arbeten blott skulle vara ett upprepande af hvad där med största möjliga fullständighet framlagts. Jag vill endast påminna om, att de omtalade domstolarna äro af två väsentligen olika slag, nämligen å ena sidan presiderade af gud Amor själf, som med biträde af sina baroner fäller utslagen, samt å andra sidan sammansatta af (i de allra flesta fall uteslutande) damer, vanligen under ordförandeskap af någon förnämare; det är naturligtvis dessa senare som gifvit upphof åt den af så stark poetisk glans kringgjutna föreställningen om cours d'amour's värkliga existens. Den viktigaste rollen hafva, som kändt, härvidlag spelat Andreas T)OCE) ex. 1 Mså BON. of fr: 604,f:0:1395—-51,:f. fr. 1 7403etc: ?) Jfr Trojel a. a. passim och särskildt i denna fråga kapp. 2 0. 3 samt s. 50. 93 Capellanus” (början af 13:de årh.) bekanta, på latinsk prosa affattade tjugu kärleksdomar i hans arbete De arte honeste amandi, där galanta frågor af olika art komma till ompröf- ning af ett tribunal af damer under presidium växelvis af Alienor af Poitou, Marie de France, grefvinna af Champagne och Ermenjard, vicomtessa af Narbonne. M — Af dikter, som omnämna det första slaget af domstolar, kan i detta sam- manhang påpekas Le court dAmours al en viss Mahiu le Poriier, där domstolens förman är le grand Baillt, som assisteras af tolf pärer med allegoriska namn: Åvisé, Percevant, Ami, Dedwiant, maistre Connaissant o. s. v.?) 1) Sedan det till följd af Diez och Gaston Paris undersöknin- gar blifvit en allmänt antagen åsigt, att dessa cours d'amour icke varit annat än sällskapslekar, har Trojel uppträdt till försvar för Raynou- ards mening, att kärleksdomstolar med en viss juridisk befogenhet värk- ligen funnits till. Dock synes hans bevisföring icke hafva lyckats öf- vertyga någon; förhållandet torde väl varit sådant G. Paris formulerat det i sin recension af Trojels arbete (Journal des Savants, Décembre 1888, s. 733 f.): ,, C'est donc bien å des jeux d'esprit, å des amusements de societé — — que s'est bornée la juridiction des dames dont André le Chapelain nous a transmis les décisions. Que ces décisions, étant donné le singulier état d'esprit que nous fait connaitre la littérature courtoise du XII:e siecle, aient pu exercer parfois une influence sur les idées, sur les sentiments, partant sur les actions de tel ou tel chevalier, de telle ou telle dame, c'est ce que je me garderais bien de contester; mais elles en ont exercé comme la philosophie å la mode, les romans et les poésies du jour, le ton changeant des conversations mondaines, en exercent dans tous les temps. Il n'y a jamais eu de jugements d'amour au sens ou Pentendait Raynouard, ni méme au sens plus res- treint ou l'entend M. Trojel: il y a eu sans doute au XIII:e siécle des jugements d'amour rendus en prose par des dames, soit seules, soit en nombre, comme il y a eu des tencons d'amour, des jeux partis d'amour, des plaids d'amour et des jugements d'amour rédigés en vers. Quant aux ,,cours d'amour', le mot — — — est inconnu au moyen åge; ia chose si I'on entend par lå des tribunaux plus ou moins réguliers con- voqués pour juger des questions d'amour, m'a pas existé davantage. Les réunions ou Pon parait s'étre livré å cet amusement étaient fortuites et n'avaient pas été provoquées dans cette vue; il n'y en a d”ailleurs que deux ou trois de mentionnées — — —; le nom de cour, curia, qui est donné å Pune delles indique simplement une assemblée tenue dans quel- que chåteau princier et n'a nullement un sens judicaire.'' 2?) Dikten är refererad i Romania X, s. 519 ft. 94 Under den tid som närmast föregår Martials inlägg i den galanta juridiska literaturen, framträda åtskilliga dikter, uteslutande egnade åt domslut i kärleksangelägenheter (i de flesta af de föregående hafva domstolarna blott omtalats episodiskt). Den förut nämda dikten af Alain Chartier, La belle dame sans mercy framkallade en poetisk dom öfver den hårdhjärtade flickan Le Jugement de la belle dame sans mercy, i hvilken hon dömes till icke mindre än döden; denna åter en opposition i Les erreurs du jugement de la belle dame sans mercy"), i hvilken hennes arfvingar försvara henne och påvisa misstag i tio eller elfva punkter af den förra domstolens bevisföring. Den förra af dessa dikter kän- ner jag ej; af det fragmentariska skick hvari den senare är publicerad kan icke ses huru domstolen varit sammansatt: författaren säger blott i slutstrofen att han begaf sig att äta middag ,,car FI'en ferma le parlement', hvaraf framgår, att ett konsortium af dömande äfven här varit tänkt. — I dik- ten Le jugement du povre amant banny?) synas förhand- lingarna försiggå i le palais d'amouwrs samt, att döma af de meddelade rubrikerna, les gens d'amours spela någonslags målsegare-roll; den juridiska procedyrens mönster är i all- mänhet noggrannare följdt än i de föregående dikterna: bl. a. biträdas de tvistande af advokater, älskaren af Pitié, samt Malebouche och Danger, hvilka tyckas vara motparterna, at Chagrin. — Äfven det häri gifna utslaget, som utfallit till älskarens nackdel, har väkt opposition: i dikten Les erreurs du jugement du povre amant banny”?) omtalas hurusom la court, församlad i le parlement d'amours, beröfvar en ,,con- seiller nommé Discord'" hans tjänst för det han i förut- nämda sak afgifvit en falsk rapport. >?) 1) Keller, Romvart, s. 192 (icke 412, såsom 1 Romania, XVI, 412 citeras). 2) Keller, a. a. s. 186 ff. 2)T Keller, a.s.a., 5. 189 2) De publicerade stroferna innehålla en rätt vacker och poetisk beskrifning på det undersköna land, ,,ung droit paradis terrestre, ung 95 Ett alt strängare underordnande af de imaginerade ga- lanta tvistefrågorna under judiciella former försiggår när den normandiske diktaren Blosseville i sitt poem Le débat de la damoiselle et de la bourgoise låter en förnäm dam och en ur borgarklassen strida om hvilkendera som bör ha företrädet i kärlek inför en domstol som han efter institutionerna i sin hemtrakt kallar LC échiquier d'amour.”!) Vi ha härmed kronologiskt kommit fram till Martial d'Auvergnes kärleksdomar. Frågan gäller nu, hvilken filia- tion som mellan dem och de ofvan berörda literaturalstren af samma art möjligen kan påvisas. Det står utom alt tvifvel, att man med Trojel?) må- ste aflägsna hvarje tanke på något inflytande från den äldre medeltidslyriken — man känner ju för väl, huru in- skränkt kunskapen om detta tidehvarfs poesi var i Martials århundrade och det finnes i hans arbete ingenting som hän- förde sig direkt till densamma. Fastmer ligger det i öppen dag, att Martial fått idén åtminstone till formen för sin kom- position från de talrika poetiska ,jugements' hvilka, som vi sett, författats under tiden närmast före honom och osan- nolikt är det icke, att Gaston Paris har rätt då han antager Blossevilles ofvannämda dikt närmast hafva ledt Martial på tan- des plus beaux lieux du monde", där parlamentet afhölls. Inskriften i domstolssalarna Venus grant dieu d”amours et juge Vendra au jour du jugement Juger faulx amans par deluge" ger vidhänden, att dikten bör räknas till dem, i hvilka kärleksguden eller hans mor framställas som dömande. 1) Dikten är under den nämda rubriken publicerad af de Mon- taiglon, Recueil de poésies francoises des XV:e et XVI:e siecles, V, s. 5 —33. — De fem första stroferna tidigare meddelade af Abbé de la Rue, Jongleurs et Trouvéres, III, s. 333 ff. under titeln L'echiqwier d'amour. — Jfr om Blosseville de Montaiglon, Recueil, IX, s. 216 ff., om de nor- mandiska domstolarna Houard, Dictionnaire de droit normand under Echiquier. 2) Trojely av va. 83 50. 96 ken att låta de behandlade kärleksaffärerna försiggå enligt de vid parlamentet i Paris öfliga formaliteterna. +) Emellertid ta- lar Martial i den versifierade prologen till sitt arbete om huru han befann sig i la grande chumbre du noble parlement d'amours och där åhörde domarna, hvilket är den i de före- gående dikterna vanliga formen, samt beskrifver prakten i domstolspersonalens dräkter ungefär i samma stil som för- fattaren till ett ofvan anfördt stycke skildrar grannlåten i salarna; ?) detta alt tyder på att L'échiquier d'amour icke varit hans enda källa i afseende å formen. För öfrigt är Martials parlament sammansatt af les seigneurs lais och les conseillers d Eglise samt damer, les déesses. Det tyckes her- ska någon inkonsekvens uti att sedermera de flesta domarna afkunnas af vissa enstaka personer, men måhända är det i prologen nämda parlamentet den högre instansen ehuru denna efteråt bär ett annat namn: 1 alla fall har Martial under de herskande processformernas egid förenat de två olika slagen af kärleksrättegångar, sådana de framträda i den föregående literaturen, de som utageras inför enskilda och de i hvilka en domstol fäller utslaget. Hvad innehållet beträffar, så återfinnas naturligtvis hos Martial många allmänna tendenser, hvilka gå igenom den tidigare literaturen af samma eller närsläktad beskaffenhet. Så är förhållandet med den allsvåldiga makt, kärleken anses ega och hvilken hos Martial framställes som så stor, att till och med döden måste böja sig för den: den har intet att be- falla öfver älskande som befinna sig under gud Amors skydd. ?) ') Journal des Savants, Décembre 1888, s. 735. 2?) Vår författares fallenhet för realistiska bilder visar sig re- dan här, då han berättar om de närvarande damernas klädsel: Leurs habitz sentoient le cypres Et le muscz si abondamment, Que I'on n'eust sceu estre au plus pres Sans esternuer largement. 3) Arest XXXVI: ,,La mort n'a que congnoistre sur amans qui sont en la sauvegarde d'amours. . .. Et quwil soit vray que la mort n'avoit point de congnoissance sur eulx, il en apparoissoit assez par IT Denna omständighet är liksom a priorisk vid alla kärleks- domstolars förhandlingar. Så är vidare fallet med den ab- solut ringaktande uppfattningen af äktenskapet, hvilken hos Martial yttrar sig därigenom, att en mängd af hans kvinliga figurer äro gifta och likväl stå till andra män i ett kärleks- förhållande, i hvilket de på det kraftigaste understödas af domstolen gentemot den äkta mannen. Detta suveräna be- traktande af äktenskapet såsom en olidlig tvångsinstitution, hvilket återkommer i många arbeten af med Martial sam- tida författare och kulminerar 1 Antoine de la Sale's Jehan de Saintré och Quinze joyes de Marriage, uppträder tydligt redan i fjortonde seklet!) och har kanske närmast fått fart genom de principer som 1 detta afseende proklameras i Ro- man de la Rose.?) På ett område, fullständigt analogt med Martials, framträder det hos Andreas Capellanus, där gref- vinnan af Champagne till och med ger en uttrycklig förkla- ring på orsakerna till att kärleken icke kan bestå i äkten- skapet. ?) Texperience des amoureux, qui montent et devallent de nuict du hault de deux ou trois estages par une toaille ou longiere, pour entrer en une maison, sans eulx blesser ou mal faire quelconque" etc. 1) Tidigare har också i vissa provencaliska dikter den älskande damen framstälts såsom gift. ?) Från denna dikt leda de personligheter sitt ursprung, hvilka äfven hos Martial framställas såsom de älskandes fiender, Malebouche och Dangier (rosens väktare i romanen) och den suspekta Faux Sem- blant. — Kanske existerar det också någon slags släktskapsförhållande mellan den ,,vieille chambriere" som t. ex. i nittonde domen förråder kärlekshemligheter och Jean de Meungs afskyvärda ,,la Vieille" som i "sin tur härstammar alt ifrån Ovidius. Jfr Gaston Paris, La littéra- ture francaise au moyen åge, s. 168. 3) ,Dicimus enim et stabilito tenore firmamus, amorem non posse inter duos conjugales suas extendere vires. Nam amantes sibi invicem gratis omnia largiuntur, nullius necessitatis ratione cogente, jugales vero mutuis tenentur ex debito voluntatibus obedire et in nullo se ipsos sibi ad invicem denegare. Praeterea quid jugalis crescit honore, si sui con- jugalis amantium more fruatur amplexu, cum neutrius inde possit pro- bitas augmentari, et nihil amplius videantur habere nisi, quod suo jure primitus tenebant?' — Grefvinnans bref, Trojel, a. a. s. 158. 98 I afseende å dessa och dylika omständigheter har Mar- tial synbarligen följt en stark och delvis gammal tradition. Svårare blir att säga, om detta äfven är fallet vid andra moment, såsom damernas deltagande i rättsförhandlingarna; utom det nämda stället i prologen, där det är fråga om les déesses, förekomma 1 Martials tolfte arrét dömande damer, les dames du conseil d'amours. I det hela innehålla blott få af de Martials tid närmast stående literära alstren af denna art domar af damer och om någon tradition därvid- lag skulle utbildat sig. hvilket icke ser ut att vara fallet, vore dess upphof utan tvifvel till stor del att söka hos ka- pellanen Andreas. Men skulle icke Martial hafva kunnat omedelbart begagna sig af dennes värk? En upplaga utkom i femtonde århundradet; man känner visserligen icke när- mare dess datum, men Martial skref ju 1 senare hälften af seklet. Några saker hos Martial förråda för öfrigt ett visst tycke med Andreas: i främsta rummet den så att säga rea- listiska ton och stil, det enkla rakt på saken gående be- handlingssätt, som är utmärkande för dem hvardera i mot- sats mot hvad som är vanligt hos andra författare i samma. ämnen; sedermera vissa detaljer, såsom att i Andreas sex- tonde dom de två skyldiga för alltid bannlysas ur kärlekens rike, hvilket är ett vanligt straff hos Martial, att i den ader- tonde en person röjer kärlekshemligheter som han fått sig anförtrodda, hvilket påminner om Martials förrädiska kam- marjungfru (jfr not 2 å föregående sida) samt att i den nit- tonde en dam tar emot presenter utan att skänka motsva- rande ynnestbevis, hvilket öfverensstämmer med Martials re- dan i det föregående citerade tretiotredje dom, där en gam- mal man beklagar sig öfver att damen håller till godo med hans gåfvor men ger intet i gengäld, här har slutet af ut- slaget hos hvardera nästan samma lydelse, nämligen: ,,...aut meretricum patienter sustineat coetibus aggregari" och ,,... qu'elle sera abandonnée å un chascun pour desormes servir le commun et devenir å tous publique.'' Om man således icke, enligt hvad mig vill synas, har rätt att så bestämdt som skett tillbakavisa möjligheten af J9 någon korrespondens mellan kapellanen Andreas och Martial, och om man också måste medgifva, att Martial i afseende å sin form rönt inflytande från Blosseville, och kanske andra, !) så står det nog å andra sidan fast, att hans kärleksdomar äro i hög grad olika alla föregående. Martial spekulerade icke öfver teorier utan sökte att så mycket som möjligt inom sin ram af fingerade processer insätta värklighetsbilder; och det kan säkert icke förnekas, att icke en stor del af de detaljer på hvilka Martial bygt sina rättegångar, äro kopierade direkte från tidens borgerligt-galanta bruk. ?) Hans realistiskt an- lagda sinne lät honom flytta ner dessa spörjsmål till sin egen tid och krets (den ,lavere sfer' Trojel klandrar hos honom) och det är orätt att alls nämna hans domar på samma gång som tensonerna; skall han jämföras med nå- gon är det med sitt århundrades författare i samma ämnen och vid en slik jämförelse teor jag icke Martials domar, så- som literaturprodukt betraktade, skola draga det kortare strået — om man nämligen icke redan på förhand anser honom stå på ett lägre trappsteg för det hans personer icke äro tillbörligt ideelt anlagda och för det han då och då be- gagnar något kraftiga uttryck och liknelser. ?) Hvad i öfrigt 1) Trojel, a. a. s. 201 är benägen för att anse den ofvan nämda. dikten af Mahiu le Poriier som den förste Framstilling af den Slags, hvortil les Arréts d'amour af Martial d”Auvergne hyorer', hvarför jag ock citerat den. Jag kan dock icke finna, att den har större frändskap med Martials domar än mången annan af de föregående dikterna. Där- emot står den, såsom också dess utgifvare med rätta anmärker, i när- maste samband med Roman de la Rose; att domaren här assisteras af tolf bisittare påminner om Guillaume de Machaut's ofvan refererade dom, där antalet af den dömande kungens rådgifvare äro lika många (blott att de äro kvinliga) och där de på samma sätt allegorisera särskilda goda egenskaper. 2) de Montaiglon har gjort sig mödan att uppsöka bevisställen för, att många af de smådrag Martial framhäfver i L'amant rendu cor- delier ochLes arréts d'amour i själfva värket ingingo i tidens galanteri och hade den betydelse Martial tillägger dem. Jfr. L'amant r. c.;ss. 107; NO sf LAS 1947-1567 NI 3?) Mot hvad Trojel, a. a 8. 47 säger om att man hos Martial ..alldeles saknar den i dikterna ständigt återkommande framställningen 100 arten af den kärlek vidkommer.som Martial skildrar, så sy- nes han därvidlag icke gjort annat än följt alla sina före- gångare i spåren: det är kändt, att det hvarken i tidigare eller senare hithörande literaturalster handlar sig om någon platonisk beundran. Då man betraktat Martials kärleksdomar såsom en satir, riktad mot älskogshandel på hans tid, har man synbarligen icke tänkt närmare på diktarens lynne, sådant det otvetydigt framlyser ur alla hans värk: skulle Martial varit satiriker så hade han icke t. ex. i Les Vigilles gått tillväga på det nästan naivt rättframma sätt som han gjort. Af alt — t. ex. af beskrif- ningen på kärlekstjänstens och damernas behag i Lamant rendu cordelier -— framgår för öfrigt, att detta var en sida af lifvet som på det högsta intresserade Martial och i hvil- ken han utan tvifvel hade en stor erfarenhet — såsom han ju också sedan med bitterhet tänkte tillbaka på sin ungdoms lefnadslust. För att satiriskt behandla dessa förhållanden hade därför fordrats en öfverlägsenhet som Martial helt sä- kert ej besatt. Dev förefaller således alldeles icke omöjligt att Martial blott velat roa sig och publiken med att sam- manfatta alla de konventionella bruk som han visste vara förherskande 1 kärleksaffärer, krydda dem med andra ur sin egen fatabur och med sina egna tendenser i särskilda fall, samt sedan på denna grundval konstruera upp små äf- ventyr eller historier af mer eller mindre pikant beskaffenhet. Det måste visserligen medgifvas, att en och annan gång resultatet värkar mindre roande än det väcker beundran för de kraftprof, författarens uppfinningsförmåga åstadkommit. Men i allmänhet måste man dock ge Martials kärleksdomar det erkännande, att de göra ett långtifrån enformigt eller flakt intryck, samt i detta afseende. stå betydligt öfver de flesta samtida författares banala och långtrådiga produktio- af kärleken såsom driffjäder till alt godt', vill jag påminna om hvad som står i den ofvan i sin helhet anförda tjugufemte domen: alt godt i världen kommer från kärleken; ett litet kärlekstecken gäller mer än hundra mått säd i förrådskammaren; en dam som tjänar kärleken är alltid glad, ingen fläck kan häfta vid hennes klädnad o. s. v. 101 ner i samma art. Ämnet har af Martial varierats på tusen olika sätt och han utvecklar i sjelfva värket en ganska an- märkningsvärd förmåga att bereda sina läsare omväxling, finnande på nästan alla områden af det dagliga lifvet stoff för behandling i det syfte han eftersträfvar. Några af de skildrade äfventyren äro för öfrigt hopsatta med en icke ringa talang för novellistisk komposition; särskildt må på- pekas det med älskaren i hönsburen, en historia som med sin djärft burleska komik icke är utan att röja en viss an- klang åt Boccaccio.!) Framställningssättet är i allmänhet högst fängslande; stilen är — påtagligen till en stor del tack vare prosaformen, som Martial med godt omdöme valt — flytande, liflig och frisk, rik på originella och realistiska vänd- ningar och liknelser, hvilka stundom öfverraska genom nä- stan barocka men ganska komiska språng fran högre rym- der till lägre. ?) Men ofta höjer sig Martial därjämte till mera poetiska rymder, såsom när han talar om kärlekens hälgd, om kyssens ljufhet och om hur åsynen af vackra blom- mor och grönt gräs drifver bort melankoliska tankar. ?) — 1) Jfr t. ex. sjunde novellen på åttonde dagen i Decameron — den unge älskaren som får stå i snön och frysa (Bibl. class. econ. II s. 206 ff.) Samma detalj i Martials fyrationionde dom. ?) Utom hvad som i detta hänseende ofvan citerats må ännu anföras t. ex. utslaget i tjuguförsta domen: ,, . . . que ceste dame sera tenue pour toute recompense de donner a sondict amy demandeur de- myedouzaine de baisers bien assis, dont chascun d'iceux pourra durer autant qu'on mettroit å dire un De profundis & Fidelium'; eller be- skrifningen i tjugunionde domen på en dams sorg öfver att hennes till- bedjare vändt sig till en annan ,, ... . car tousjours sans cesse pense å luy, son cueur luy fremit, et luy viennent plusieurs vomissemens qui tressouvent la font esvanouyr; elle crache sang å gros morceaux meslez de grande ordure, qui est grand pitié . . . Elle ne vit et n'est souste- nue que de souspirs: et ne boit que de P'eaue de larmes, les iambe luy commencent å peller, les ongles luy cheent.'' ?) Tjugunionde domen, där en pessimistisk och hypokondrisk älskare blir dömd att en månad hållas i en vacker trädgård för att bli glad igen; han får ej störas af sorgset sällskap utan hans dam skall vara med honom och afhålla alla tankar på det som kunde väcka hans melankoli till lifs, såsom nå pengar och rikedomar. 102 Liksom kränkandet af kärleken framkallar också förolämp- ning mot damerna hos honom en indignation som ger sig luft i stilens större energi; detta, i likhet för öfrigt med hela Martials förhållande till det täcka könet, sådant det fram- träder i hans skrifter, låter ana att han, ifall han uppträdt i den stora strid som under hans egen och föregående tid i literaturen utkämpades om kvinnan, afgjordt hade stält sig på hennes sida och blifvit en trogen vapendragare åt Martin le Franc och andra hennes ifriga försvarare. ”!) Martials Arréts d'amour förtjäna, redan genom den framgång de åtnjutit under hans eget och nästföljande år- hundrade, en remarkabel plats i femtonde seklets literatur- historia. De förtjäna den vidare genom den stora origina- litet och själfständighet i konception och behandlingssätt som utmärker dem och som förlänar dem en egen prägel, för- delaktigt olik den, hvilken tidens produktioner i samma art vanligen bära, samt genom att vara en karaktäristisk expo- nent för slutfasen i en lång literär utveckling, hvilken sett dagen under det romantiska hägnet af riddartidens ideal och hvars sista yttringar arbeta sig fram under tyngden af fem- tonde seklets borgerliga och nyktra lifsuppfattning, den där ock gifvit dem sin omisskänneliga färg. Efter Martial d”Auvergne har Guwillawme Coquillart i sina två poem Les droits nouveaux”?) och Le plaidoyé d en- tre la simple et la rusée,?) sannolikt efter sin föregångares 1) I femtionde domen anklagar ,,procureur general d”Amours'", två .,malfaiteurs qui par leurs mauvaises langues avoient emblé la re- nommée et desrobé I'honneur de plusieurs dames å tort et sans cause." De blifva dömda ,,å estre battus par trois samedis de verges, par les” carrefours'', hvarjämte domstolen fördordnar ,,que tous ceulx qui dores- enavant parleront ainsi deshonnestement contre PI'honneur des dames, iceulx ne iouyront aucunement des privileges d'Amours, et si seront punis si tresgrievement que les autres y prendront exemple." 2) Coquillart, Oeuvres, p. p. d Héricault 1857 (Bibl. Elzév.) T. TI, s. 27—198. 3) Coquillart, a. a. T. II, s. 5—70. 103 mönster, diskuterat och karrikerat företeelser inom tidens borgerliga lif under judiciella former; dessa dikters innehåll utgör en tydlig satir icke blott på svagheter af hvad slag som hälst hos författarens samtida utan ock på de juridiska for- maliteterna !) och skiljer sig redan därigenom från Martials prosaarbete liksom från öfriga här ifrågakomna literära produkter. — En dikt som däremot hör in i detta samman- hang och synbarligen är uppkommen under inflytande af Martial, är Gwillaume Cretin's (+ 1525) Le plaidoyé de Va- mant douloureux, i hvilken älskaren inför Cupidos domstol beklagar sig öfver sin dams otrohet och -hon försvarar sig; något utslag förekommer dock ej och framställningen är platt och tråkig. ?) Xx gi x Åtskilliga af de tidigare författare, som tagit till ordet för att försvara den reella existensen af medeltidens kärleks- domstolar, hafva, kuriöst nog, i Martials Arréts trott sig finna stöd för sin åsigt i detta hänseende. Trojel uttalar en högst sannolik supposition om att den bekante Jehan de Nostradamus (16:de årh.), den förste som omtalar kärleks- domstolar, från Martial hemtat namnet på sin samling af dem, Lous arrests d'amour, liksom han i dem, kombinerade med tensonerna, såg ett klart bevis på domstolarnas före- komst; Chasteuil-Gallaup (17:de årh.) antog, att Martial hem- tat sina ämnen direkt från trubadurerna och placerade den domstol, där hans processer skulle utagerats, till Aix, Fon- tenelle såg i dem en samling af de galanta utslag, som gif- vits af Provence's och Picardie's i kärlekssaker dömande församlingar, (han sammanblandar för öfrigt cours” d'amor och jeux sous lWorme) eller åtminstone en imitation efter dessa; den sistnämda åsigten är också Le Grand d Aussy's.?) 1) Se G. Paris förträffliga karaktäristik i La poésie fr. au KNVESS Bu 00: ; ?) Les poésies de Guwillaume Cretin 1723 (Coustelier) s. 145—153. 2?) Jfr Trojel, (efter hvilken denna sammanställning är gjord) As Ar 3. 14,19) 203, ATA. 104 — I den afhandling,!) med anledning af hvilken Eberts of- van citerade uppsats i Hermes är skrifven men som jag ej sett, synes författaren, att döma af Eberts polemik, också af Martials domar draga slutsatser i afseende å realiteten af cours d amour. k z + Den år 1533 utkomna upplagan af Martials Arréts inne- håller för första gången den rättslärde Benoit le Court's (Benedictus Curtius) från Lyon latinska kommentar till do- marna. Upptagande större utrymme än domarna själfva, sy- nas i den nämda upplagan och dess aftryck Benoits anmärk- ningar hafva gjort anspråk på lika stort intresse som dessa, att döma af att den bär titeln Benedicti Curtii Sympho- riani in Aresta amorum Comment., och föregås, jämte en lista öfver citerade författare, af ett par versifierade latinska introduktioner i hvilka kommentarierna rekommenderas i den köplystna publikens uppmärksamhet. ?) Man häpnar öfver den oerhörda beläsenhet som kom- mentatorn röjer och den möda han nedlagt. Hans lista upptager icke mindre än tvåhundratjugufem författare som han citerat, alt ifrån Plato och Aristoteles till kyrkofäderna, Dante och Petrarca. Men så passar han också på att sticka in en explication, vare sig af juridisk eller annan art, hvar den blott kan få rum: när han i texten finner nämdt att en kavaljer kyst fållarna på sin dams klädning, gör han en marginalanteckning ,,amantes deosculantur vestes' och an- för ett bevisställe ur den gamla literaturen; då det i förbi- gående är fråga om flit eller otacksamhet eller någon annan egenskap gör Benoit strax en lång exkurs öfver den, späc- kad med citat; när det talas om att kvinnorna ,,souvent parlent de legier et contre elles mesmes'" antecknar han 1) Die Minnehöfe des Mittelalters und ihre Entscheidungen. 1821 (anonymt). Författaren torde hetat Spangenberg. 2) I den första heter det bl. a. Haec igitur solers eme commentaria lector, Sic modico immensas &ere parabis opes. 105 ,,mulieres loquaces sunt' och tager de gamla till vitnen på sanningen häraf; marginalrubrikerna ,,amare senes non de- bent', ,,amantes pecuniosos esse oportere', ,,donum non accipere beata res est", ,,beatius est dare quam accipere", ,detractores'" o. s. v. antyda några andra detaljer hvilka den lärde kommentatorn funnit skäl att utbreda sig öfver. Då man läser hans vidlyftiga, i den torraste citatstil framstälda utläggningar kan man icke komma på den tanken, att han velat roa sig med ett ,jeu d'esprit'" utan förvånar sig en- bart öfver det onyttiga arbete han förspilt. Men han säger i sin nästsista rad ,,sed iam satis iuvenes lusimus'' och upp- lyser därmed sina läsare om att han dragit ihop hela det monstruösa materialet blott för att skämta. j SM 99 NA FÖNN aOw ”H (LIBRARY) Textkritische Bemerkungen zu Cornelius Nepos C. Synnerberg. In einer Programmabhandlung vom J. 1888 hat Herr Gymnasial-Professor G. Gemss in Berlin die Textesäber- lieferung des Nepos einer neuen, sorgfältigen Präfung unter- zogen. Mit vollem Rechte hat er seine Abhandlung ,,zur Reform der Textkritik des Cornelius Nepos' betitelt. Es scheint mir nämlich als ob die gewonnenen Resultate geeig- net seien der Textkritik des genannten Autors eine neue Bahn zu eröffnen. Wie wichtig auch die vom Verfasser hingestellte That- sache sein mag, dass dem cod. Parcensis die erste Stelle unter den vorhandenen vollständigen Nepos-Handschriften gebährt, so ist doch meines Erachtens ein anderes Resultat seiner Untersuchung in noch höherem Grade geeignet die Aufmerksamkeit auf sich zu lenken. Dieses Resultat be- zieht sich auf die sogenannten schlechteren Handschriften; er hat iberzeugend nachgewiesen, dass diese, besonders cod. M (Monacensis n. 88 v. J. 1482) und die ältesten Aus- gaben, weit grössere Beriäcksichtigung beim Feststellen des Textes verdienen, als ihnen bis jetzt zu Theil geworden ist. Dieser Umstand im Verein mit den von Fleckeisen gele- gentlich berährten (Philol. IV, 1849, 5. 337), jetzt von Gemss ausfuhrlich behandelten doppelten Schreibungen der besse- ren Handschriften und der ed. Ultraiectina macht die An- nahme verschiedener Rezensionen so gut wie sicher und berechtigt uns noch weiter gehende Folgerungen hinsicht- lich der Textesgestaltung des Nepos zu ziehen. 107 Es lässt sich nicht leugnen, dass die handschriftliche Uberlieferung fär Nepos, ungeachtet der verhältnissmässig grossen Zahl der Codices und älterer, fär die Textkritik wichtiger Editionen, eine sehr schlechte ist. Keine von den vorhandenen Handschriften geht, soweit mit Sicherheit be- kannt ist, äber das 13. Jahrhundert hinaus, und es ist un- gemein schwierig, kaum möglich, ihr Verhältniss zu einan- der und ihren darauf beruhenden Werth genau festzustel- len. Man kann vielmehr sagen, dass sie sämmtlich im Grossen und Ganzen derselben Uberlieferungsschicht an- gehören; nur vereinzelt vorkommende Spuren scheinen iber diese hinauszugehen und lassen uns Rickschlässe auf eine ältere Textesgestaltung ziehen. Der von Roth in seiner Ausgabe (1841) verfolgte Zweck, auf Grundlage der sog. besseren Handschriften ein mögliehst treues Bild von der Rezension zu geben, aus welcher alle auf unsere Zeit ge- kommenen Handschriften geflossen sind (er sagt davon S. 257: etenim volui id exemplum summa cum fide proponere, unde libros, qui ad nostram aetatem pervenerunt, omnes deriva- tos esse appareret), war unter den obwaltenden Umständen ein an und fär sich sehr berechtigter. Uberhaupt hat auch Halm in seiner Ausgabe (1871) ein gleiches Verfahren ein- gehalten, indem er der von Roth aufgestellten Gruppie- rung der” Handschriften folgte, nur dass er zuweilen dem cod. M. und der ed. Ultrai. einen entscheidenden Einfluss zu- erkannte. Auf diese Weise aber wird es nie gelingen die Aufgabe der neueren Kritik hinsichtlich des Nepos-Textes, wie sie Fleckeisen hingestellt hat (a. O. S. 345), zu lösen, nämlich ,,den urspriänglichen Text, wie er von einem Zeit- genossen Ciceros niedergeschrieben worden sein muss, so- weit es möglich ist, wiederherzustellen'". Kann man doch in einzelnen ibrig gebliebenen, wenn auch sehr spärlichen Resten die Spuren einer älteren Textesgestaltung erkennen und berechtigt uns der Zustand der gegenwärtigen Uberlie- ferung zu der Annahme, dass der Text des Nepos schon fräh bedeutende Erweiterungen, Uber-, ja sogar Umarbei- tungen erfahren hat, — dann muss es auch als durchaus 108 zulässig erscheinen nicht nur diesen Erwägungen bei dem Konstituiren des Textes ihr volles Recht einzuräumen, son- dern auch einen Schritt weiter zu gehen und einen Schluss auf die Veranlassung jener Verunstaltung zu ziehen. Als Uberbleibsel der ältesten und echten Textesgestal- tung betrachte ich folgende Lesarten: praef. 4 habere (fär habwisse), 8 cum magnitudo (f. tum m. oder cum ganz aus- gelassen, ebenso cum Pel. 1 1, Dat. 3 4, Eum. 8 2), Milt. 6 2 populi nostri (f. p. Romani), Chabr. 33 quoad (f. quo), Ti- moth. 1 2 detulit (f. rettulit), Dat. 3 4 non vilis rex (f. no- bilis r.), Eum. 3 5 prudentissimum consilium (consilium in den besseren Ha. ausgelassen), 6 5 his verbis (f. his rebus), ebenso Timol. 1 6 qwibus verbis (f. quibus rebus), Timol.2 2 detrusisset (f. detulisset und die Variante depulisset in Ultrai.), Reg. 3 1 multi reges (f. magni r.). Zu diesen hier nur beispiels- weise angefäuhrten Lesarten können zwar andere gefägt wer- den: sie kommen fast ohne Ausnahme in den sog. schlechteren Handschriften vor, durchgehend in M, die Mehrzahl auch in dem in mancher Hinsiclit mit diesem nahe verwandten R, und wer- den durch ihre Eigenart vor dem Verdachte Emendationen zu sein geschätzt. Doch findet sich in M (auch in R und der Ultrai.) eine ziemlich grosse Anzahl guter Lesarten, die ich kein Bedenken trage als Emendationen zu bezeichnen; dahin gehören die oftmals richtig geschriebenen Orts- und Personennamen (s. Gemss S. 22), wie auch in M Paus. 5 2 chaleioecus richtig ist. Öbrigens ist die offenbar sehr fröh eingetretene Verschlechterung durch bisweilen gut gelungene Emendationen daselbst beseitigt und das richtige hergestellt worden, z. B. an folgenden Stellen: Milt. 6 3 qui (£. quwia), 76 classem (f. classes), Arist. 1 2 quod qwidem (f. quae oder quem quidem), Ale. 21 tribuerat (f. tribueret), Dion 1 4 intrarunt (f. intrarant), Chabr: 3 4 Timotheus Lesbi, Chares in Si- g(a)eo (f. Lesbo — Sigeo, Sygaeo, Sygeo), wie in derselben Stelle Ultrai. putarent (f. putabant), Timoth. 12 in qua op- pugnanda (f. in quo oppugnando), Timol. 4 3 mazximas (f. maxime) u. s. w. In einzelnen Fällen geben diese Emenda- tionen einen Fingerzeig zur Entdeckung von Interpolationen, 109 wie z. B. Epam. 4 4, wo die schlechteren Handschriften nebst B (und A iber der Zeile) quae attulisset (f. quae attulerat) bieten ; dieser Satz verdankt meiner Uberzeugung nach sei- nen Ursprung unzweifelhaft einer Randglosse, die urspring- lich quae attulerat lautete (ebenso sind ähnliche Stellen, wie Them. 7 6 quos Athenas miserant und 8 2 propter mul- tas eius virtutes, zu beurtheilen), und darauf weist schon der störende Misslaut suaqwue quae attulerat hin. Als Inter- polation bewährt sich aus ähnlichem Grunde Them. 10 3 his quidem wverbis, wo M und R Näs usus verbis haben. Dass Spuren von Bemihungen zu verbessern wirklich vor- handen sind, davon findet sich ein interressantes Zeugniss Milt. 5 3, wo die meisten Handschriften nona partis summa haben (das unzweifelhaft richtige apertissuma von Roth durch Konjektur hergestellt); in M aber lesen vir nova arte vi summa, in R in parte montis summa (vgl. Roth, S. 255 f.). Milt. 8 4 comitas (f. communitas), Timol. 3 2 toti (f. totae) u. dgl. können nur Versuche sein ein geläufigeres Wort fär ein weniger gebräuchliches einzusetzen. Dass einzelne von diesen Emendationen auch in einer anderen Handschrift-Klasse vorkommen (wie Ep. 4 4 attu- lisset uber der Zeile in A) ist nur ein Beweis fär das hohe Alter der Verunstaltung des Textes. Jene sind also muth- masslich sehr fräh entstanden, und daher ist es ja völlig denkbar, dass einzelne von ihnen aus einer Handschrift- Gruppe, wo sie urspränglich aufgekommen waren, in eine andere iäbergegangen sind. Was die doppelten Schreibungen anbetrifft, fin- den sie sich, wie schon gesagt, hauptsächlich in den sog. besseren Handschriften vor. Ich verzeichne hier beispiels- weise folgende: praef. 4 scenam und iäber der Zeile IV ce (nam); Paus. 4 5 repentini consilii, am Rande repentino consilio; Dion 2 1 ut uni lic maxime indulgeret, u. d. Z. VP magis oder umgekehrt magis und V mazxime; Ipbicr. 2 2 adduzxit al. induzit (s. Gemss S. 15); 3 4 genutit, u. d. Z. vel creavit oder im Texte genwit vel creavit; Chabr.3 2 pos- Seb, ru. id. Zl. Brernärs quoseiulicebaträvsd); ZAodroder:am 1510 Rande ali quo cum; Dat. 4 5 capit, u. d. Z. V sumit; 7 1 Sysinas vel Sysmas im Texte; Pelop. I 1 lucide, ä. d. Z. al di oder am Rande al. dilucide; Eum. 2 2 commisisse vel com- mendasse im Texte oder am Rande al. commisisse ; Timol. 4 3 constituerunt vel constituissent; Att. 9 2 commendationum (sic), u. d. Z. vel commodidatem; u. a. Hierher können auch gefährt werden Ale. 2 3 nist matiora potiora haberemus, Dion. 10 1 immerentes inermes wt sceleratos occidunt (nur in M), Att. I 2 patre usus est diligente indulgente !). Ausserdem : sind auch die doppelten Lesarten in verschiedenen : Handschriften zu beachten; sie sind nicht selten von gleichem Werthe. Hauptsächlich folgende schei- nen mir von Bedeutung zu sein: Milt. 3 6 consciis — con- sociis; 8 3 Chersonesso — Chersonesi; Ale. 1 2 dives — deinde , Thras. 21 Actaeorum — Atticorum; Con. 12 imperator — imperit; Dion 2 5 aeger — ergo; 3 2 in eo libro (in illo li- bro) — in eo meo libro; 6 2 vim suam— saevitiam (auch am ”Randesuam vim, ud: Zl VP-vim); 10OLpröl hogzuSs — pro conscis; Iphier. 2 3 wnterfecit — intercepit; 2 5 inceptus — impetus; Chabr. 3 3 eminere — emergere; Timoth. 3 4 in sua navi — in sua manu; Dat. 3 1 pro- missa — prolixa; 3 3 conspicerent — prospicerent; 93 or- natu vestituque militari — ornatus vestitu militari; Epam. 10 3 ne manus cruentaret — neque manus cruentare; Ages. S1 habuit — nactus est; Eum. 4 4 amplo munere extulit — amplo funere extulit; 5 3 circumitus — circumventus; Ti- mol. 1-3 parere legibus quam imperare patriae satius duxe- rit — patriae legibus obtemperare satius (sanctius) duxe- rit quam imperare patriae; 15 factum — facinus; 53 voti esse damnatuwm — wvoti esse compotem; Reg. 15 interemptus est — interfectus est; Hann. 3 1 Hac ergo — Hac igitur; 24 ornatus — oneratus; 12 3 scilicet — semper, u. a. Die an der zweiten Stelle angefährten Lesarten kommen fast alle in M vor, die Mehrzahl auch in R und in einigen an- ') Aus seinem Codex annotiert Bökler zu Chabr. 1 2: Id novum cernens ÅAgesilaus contuens id progredi non est ausus. AL deren von den sog. schlechteren Handschriften; ausnahmsweise finden sie sich auch, wie die schon erwähnten Emendatio- nen, in den sog. besseren, hauptsächlich B; wo aber M mit mehreren von diesen ibereinstimmt, ist wohl immer auf dieser Seite das richtige zu suchen (z. B. Timoth. 3 4 manu, Hann. 3 1 igitur, 3 4 oneratus). — Hierher sind na- turlicherweise auch zu rechnen die oben als Uberbleibsel der urspränglichen Fassung des Textes angefuährten Les- arten. Diese doppelten Schreibungen und Lesarten, die nicht selten gleichen Werthes sind, veranlassten Fleckeisen auf die Wahrscheinlichkeit verschiedener (zwei) Rezensionen hinzuweisen, und Gemss hat denselben Gedanken aufgenom- men und weiter entwickelt. Aber wahrlich, um einen wirk- lichen Gewinn fär die Textesgestaltung hieraus zu erzielen, genägt es nicht diese Thatsache als unleugbar zu konsta- tieren, es ist auch nöthig nach der Veranlassung derselben zu fragen. Freilich lässt sich diese nicht als ganz sicher hinstellen, aber einen Schluss auf dieselbe zu machen scheint nicht nur durchaus berechtigt, sondern auch bei der jetzi- gen Lage der Untersuchung sogar unabweisbar. Und einen vernänftigen Grund mössen ja diese vérschiedenen Textes- gestaltungen haben, da die davon ibrig gebliebenen Reste auf reinen Zufall oder Willkähr nicht zuräckgefährt werden können und ebenso wenig bei weitem nicht alle als Korrek- turen oder Emendationen aufzufassen sind. Im Gegentheil liegt die Vermuthung sehr nahe und ergiebt sich aus der Art und Beschaffenheit der Textesäberlieferung beinahe von selbst, dass der Text des Feldherrnbuches zu bestimm- ten Zwecken angewandt und dabei auch umgearbeitet wor- den ist. Von anderer Seite (siehe Wiese, Comm. de vita- rum scriptoribus romanis, Berlin 1840, 5. 30, Thyen, De auctore vitarum Cornelii Nepotis quae feruntur, Osnabräck 1874, 5. 4) ist schon die Ansicht ausgesprochen, dass das genannte Buch ebenso wie die Vita Catonis und die des Atticus zu Schulzwecken angewandt worden seien und dass dieser Umstand eine Verschlechterung, möglicherweise auch 112 eine Verkärzung des urspränglichen Textes zur Folge ge- habt habe. Ich bin unbedingt derselben Ansicht, obgleich sie bei dem gänzlichen Mangel an Auskunft äber die Schick-- sale der Werke des Nepos im Mittelalter !), durch stichhal- tige äussere - Beweisgrände schwerlich unterstätzt werden können. Dafär sprechen doch deutlich genug die inneren Be- weisgrände, welche die jetzige Textesäberlieferung darbie- tet, deren schon besprochene FEigenthämlichkeiten sich am einfachsten dadurch erklären lassen. Sonst kann man nicht das Entstehen einer Menge synonymer Varianten verstehen, wo keine weder äussere noch innere Veranlassung dazu vorliegt und der Sinn dadurch in keiner Weise verändert wird, wie andererseits die Verbesserungen offenbarer sprach- licher Unrichtigkeiten auf eine schon dagewesene Verschlech- terung hinweisen, die ihre natärlichste Erklärung im viel- fachen Gebrauch und damit zusammenhängender Verviel- fältigung durch unwissende Hände findet. Man kann sich leicht vorstellen, welch ein grosses Feld auch fär Erweite- rungen aller Art auf diese Weise eröffnet wurde; Gemss kommt in seiner Untersuchung zu dem Resultate, dass sol- che in grossem Umfange vorliegen, ,indem'', wie er sagt (5. 26), ,,Randbemerkungen, und zwar nicht bloss Erklä- rungen, sondern auch Inhaltsangaben und andere Rezensio- nen in den Text eindrangen". Und ganz richtig nimmt er fär diese Verfälschungen ein hohes Alter an: , schon der Archetypus, ebenso auch fär sich die den einzelnen Rezen- sionen zu Grunde liegenden Handschriften haben Erweite- rungen erfahren"'. Ebenfalls ist sowohl die oftmals hervortretende Unbe- holfenheit im Satz- und Periodenbau (vgl. Lupus, Der Sprachgeb. des C. N., 5. 195) wie auch die ungleiche Länge der einzelnen Vitae sehr auffallend. Wir haben die Vi- tae des Aristides, Cimon, Phocion, Hamilear in einer so knappen und läckenhaften Gestalt, dass diese wohl nicht von dem Verfasser herruähren kann. Im Vergleich mit je- !) Vgl. M. Manitius in Philol. 1888, S. 567. 1138 nen und anderen stehen die Vitae der weniger bekannten und bedeutenden Feldherren Datames und Eumenes in ei- ner verhältnissmässig grossen Vollständigkeit und Intaktheit da, die am wahrscheinlichsten sich so erklären lässt, dass diese Vitae weniger fär den Schulgebrauch verwendet wor- den sind. Und was soll man denn von den geschichtli- chen Fehlern in der Vita Hannibalis denken”>? Zu der Zeit also, wo die Quellen der jetzigen Uber- lieferung liegen, war man von dem urspränglichen und un- verfälschten Texte des Nepos völlig abgekommen; sogar sein Name war ganz verschollen, so dass sein Werk unter dem Namen eines Aemilius Probus ging. Die Tradition von dem wirklichen Verfasser hatte sich nur bei der Vita Cato- nis und des Atticus, die schon fräh an das Feldherrnbuch angehängt waren, erhalten. Hätten wir nicht die Hinwei- sung am Schluss der erst genannten Vita auf eine grös- sere Arbeit des Verfassers fiber Cato, so könnte man zweifeln, ob jene in ihrer urspränglichen Gestalt auf uns gekommen sei, zumal da die handschriftliche Aufzeich- nung: excerptum e libro Cornelii Nepotis de latinis histori- cis darauf hinzuweisen scheint, dass dies nicht der Fall ist; jetzt muss wobl diese Frage dahingestellt bleiben. Die Vita des Atticus ist von der Verschlechterung ziemliceh unbe- rährt geblieben, und wenn die sprachlichen Eigenthumlich- keiten derselben im VWergleich zu denen des Feldherrnbu- ches (vgl. Unger, Der sogenannte Cornelius Nepos, Män- chen 1881, 5. 34 ff.) nicht hinreichen, um die Annahme verschiedener Verfasser wahrscheinlich zu machen, sind sie doch in mancher Hinsicht bezeichnend genug, um den Un- terschied zwischen ein im Ganzen unbeschädigtes Original und einer Uberarbeitung, bzw. Umarbeitung und Verkärzung, zu erklären. Dass alle diese Erwägungen bei der Textesgestaltung nicht unbeachtet bleiben duärfen liegt auf der Hand. Na- tärlich kann es nur annäherungsweise gelingen den urspräng- lichen Text wieder herzustellen, da er vielleicht hier und da auch nur in Bruckhstäcken vorhanden ist. Um dem Ur- 8 114 texte möglichst nah zu kommen darf man sich nicht scheuen, um mit Fleckeisen (a. O. S. 349) zu reden, ,,zu herzhaftern Emendationen seine Zuflucht zu nehmen". Selbst hat er auch in seiner 1886 erschienenen Ausgabe einige Schritte in dieser Richtung gethan. Und ein gewisser Eklektizismus lässt sich dabei kaum vermeiden hinsichtlich sowohl der Lesarten gleichen Werthes wie auch der Wahl der Hand- schrift-Klassen fär eimzelne Stellen; zuweilen wird man nicht umhin können sich einfach dazu zu entschliessen dem sprach- lich am besten sich Erweisenden den Vorzug zu geben. Vor allem muss eine grössere Aufmerksamkeit als bisher den zuweilen ziemlich umfangreichen Erweiterungen gewidmet werden. Gemss” Ansicht von diesen Erweiterungen habe ich oben erwähnt. Als ein Glossem erkennt er (S. 29) auch Them. 8 2 propter multas eius virtutes, was mir schon seit langem als unzweifelhaft erschienen ist. Der” Vorschlag diese Worte zu streichen ist schon längst von Dietsch ge- macht und von Haim in seiner adnot. crit. empfohlen wor- den; Fleckeisen wollte in der hier öfter citierten Abhand- lung (S. 335) eius in suas korrigieren, begnägt sich aber in seiner Åusgabe damit nur ezus mit Halm zu tilgen. Als Glos- seme missen meiner Uberzeugung nach ebenfalls folgende, von mir eingeklammerte Stellen betrachtet werden: Milt. 4 D Id si factum esset, et civibus animum accessurum, [cum viderent de eorum virtute non desperari,| et hostes eadem re fore tardiores, st animadverterent audere adversus se tam exiquis copiuis dimicare. So kann man leichter das uner- hörte awuderi dimicari entbehren und statt des von Lambin hineinkorrigierten auderi das einstimmig äberlieferte awuderé beibehalten; dimicart, das die meisten Handschriften bieten, lässt sich als ein Schreibfehler erklären, durch das vorher- gehende desperart veranlasst; auch ist dimicare nicht ohne alle handschriftliche Autorität. So wird auch die freilich sehr harte Auslassung des Subjekts-acc. illos oder eos, de- ren Möglichkeit Nipperdey Spic. II 1, 4 (Opusc. S. 125) leugnet, durch die Nähe von civibus und den schärfer her- TIS vortretenden Gegensatz zu hostes viel erträglicher. — Ages. 3 4 Hwic cum tempus esset visum copias extrahere ex hiber- naculis, vidit, si, quo esset iter facturus, palam pronuntias- set, hostis non crediluros aliasque regiones praesidiis occu patwros |[neque dubitaturos aliud eum facturum ac promwmn- tiasset). Hier sollte man ohne Bedenken die eingeklammer- ten Worte streichen (wie Weidner in seiner Schulausg. v. J. 1884 gethan); will man sie beibehalten, so sollte man wenigstens dem gut bezeugten esse allgemeiner, als bisher- geschehen ist, vor ewm den Vorzug geben oder jenes, wie auch vorgeschlagenist (s. Nipperd. Spice. II 4, 4, Opuse. S. 160, Mnem. IX, 1881, 5. 333) in sese ändern. Sehr zu beachten ist Andresen's Vermuthung /ic statt huic (schon Scheffer wollte nach einer Notiz bei Staveren heic lesen mit Hin- weisung auf die verschiedenen La. in einigen der geringe- ren Ha. zu Ep. 6 3). Zu den stark interpolierten Stellen rechne ich auch Milt. 2 2—3: Nam cum virtute militum devicisset hostium exercitus, summa aequitate res constituvit atqwe ipse ibidem manere decrevit. |[Erat enim inter eos dignitate regia, quam- vis carebat nomine, neque id magis imperio quam tustitia consecutus.| Neque eo secius Atheniensibws, a quibus erat - profectus, officia praestabat. Hier kann man sogar zwei verschiedene Interpolationsstufen unterscheiden, indem allem Anscheine nach zuerst die Worte Erat enim — — nomine am Rande geschrieben worden, von da in den Text hinein- gekommen sind und derselbe Verlauf sich später mit den folgenden Worten neque id — — consecutus wiederholt hat. Auch lässt sich mit grosser Wahrscheinlichkeit die Quelle nachweisen, welcher diese Interpolationen ihren Ursprung verdanken; es scheint mir kaum einem Zweifel zu unterlie- gen, dass sie aus 8 3 geflossen sind, wo derselbe Sinn mit theilweise denselben Worten so ausgedräckt ist: Nam Cher- sonesi ommes illos quos habitarat annos perpetuam obtinue- rat dominationem tyrannusque fuerat appellatus, sed iustus. Non erat enim vi consecutus, sed suoruvm voluwntate eamque potestatem bonitate retinebat. Hier bietet sich umgekehrt 116 die Gelegenheit mit Hälfe jener Interpolationen eine sehr nöthige Emendation vorzunehnen: ich denke man muss le- sen: Non erat enim id vi consecutus +). — Doppelte Inter- polationen finden sich auch Con. 3, 2 und 3 vor, wo die Sätze nemo enim sme hoc admittitur und quod nooczivnow illi vocant, die an verschiedenen Stellen in den Text hinein- gekommen sind, wohl urspränglich Randglossen an dersel- ben Textesstelle wvenerari te regem waren. Schon andere haben hier eine Verfälschung erkannt: fast alle stimmen nunmehr darin äberein, dass die Worte quod etc. zu tilgen seien, einige aber (Fleckeisen, Andresen, Weidner) ziehen vor jene an die Stelle dieser zu versetzen ?).: — In der: Beseitigung eines Verderbnisses ähnlicher Art suche ich die Heilung der vielbehandelten Stelle Ages. 6 1: Interim accidit illa calamitas apud Leuctra Lacedaemoniis. Quo [ne profi- cisceretur| cum a plerisque ad exeundum premeretur, ut si de exitu divinaret, lexirel] nohut. Seitdem ezxire in den Text hineingekommen war, gab es die Veranlassung zu ei- ner neuen Glosse ne proficisceretur. In Zusammenhang hiermit ist auch zu erwähnen die von Gemss besonders behandelte Stelle Alec. 10 2: His Laco rebus commotus statwit accuratius sibi agendum cum Phar- nabazo. Huic ergo renuntiat quae regi cum Lacedaemoniis essent, nisi Alcibiadem vivum aut mortuum sibi tradidisset. 50 liest man gewöhnlich seit Halm; Fleckeisen und Andre- sen haben jedoch Freudenberg's Konjektur in N. Jbb. 1875, 5. 492 convenissent statt essent aufgenommen. FEin- stimmig ist — sibi agendum cum Pharnabaego societatem. hwic — — äberliefert; M nebst vier anderen unter den sog. schlechteren Ha. sowie einige der ältesten und fär die Text- kritik wichtigsten Ausgaben haben essent irrita futura nisi 1) Ich sehe, dass OÖrtmann in seiner Ausg. v. J. 1878 den ent- gegengesetzten Weg eingeschlagen und 3 3 die Worte sed iustus. Non erat enim — — retinebat gestrichen hat. 2 Q 2?) Man könnte auch in $ 2 die Ächtheit von posteaquam venit bezweifeln, wie Ar. 2 2 von quam Inwius imperii memoria. 117 und M nebst denselben Ausgaben noch dazu — — tradi- disset stare non posse. Ich glaube an societatem als echter und alter Uberlieferung festhalten zu mössen; das Wort ist nur von seinem Platze geriäckt worden, wodurch die Schrei- bung essent veranlasst wurde; irrita futura und stare non posse sind entstanden aus verschiedenen Versuchen den Zu- sammenhang herzustellen, weil man renuntiat in der Be- deutung von ,, melden" auffasste. Solches beweist auch der Umstand, dass in den äbrigen Handschriften keine Spur von diesen Glossen vorhanden ist. Es ist also zu lesen: Hwic ergo remwntiat societatem, quae regi cum Lacedaemoniis es- set, nisi Alcibiadem wvivum avt mortuum sibi tradidisset. Gemss streicht, soweit ich weiss, mit allen Herausgebern, das Wort societatem, setzt irrita futura in den Text ein und schlägt vor mit der ed. Oxon. und Bökler zu lesen: Huwic ergo remunciat (meldet amtlich), quae regi cum Lace- daemoniis essent, irrita futura, misi Alcibiadem vivum avt mortuum tradidisset (sibi mit M weggelassen). Die von Gemss fräher gebilligte Ansicht, dass der Relativsatz in Verbindung mit renuntiat ,,zu vag und unbestimmt' sei (ZGW, 1876, Jahresber. S. 193), ist jedoch vollkommen be- rechtigt. Ob aber dieser Ubelstand durch das eingesetzte irrita futura beseitigt ist, mag dahingestellt bleiben. Them. 76: Quare si suos legatos recipere vellent, [quos Athenas miseramt,| se remitterent; [aliter illos numquam in patriam essent reversuril bietet meiner Öberzeugung nach gleichfalls ein Beispiel weit gehender Interpolationen dar. Auch Andresen hat die letzten Worte als äöberflässig gestrichen; ich verwerfe sie auch nicht als wenn es wegen der unge- wöhnlichen Konstruktion nothwendig wäre, da eine solche so- gar bei Cicero sich nachweisen lässt (Madvig zu Cic. de fin. III 15, 50), sondern vielmehr wegen der Tautologie, indem die Worte nur eine Umschreibung des bereits gesagten sind und etwas sehr mattes und störendes zu dem sonst kräfti- gen Abschluss der Rede fiägen. Ein lehrreiches Beispiel fär die Umwandlungen der Randglossen, als sie in den Text hineinkamen, findet sich 118 vor Timoth. 3 5: Populus, acer, suspicax ob eamque rem mo- bilis, adversarius, invidus [etiam potentiae in cerimen vocaban- tur| domum revocat: accusantur proditionis. So Halm. Hier vermuthe ich dass zu lesen sei: Populus acer, suspicax ob eam- que rem mobilis, adversarius, invidus potentiae domum re- vocat ete. Am Rande wurde bemerkt: etiam potentia in crimen vocabatur; als diese Worte ihren Weg in den Text fanden, wurden sie fär das da bereits befindliche potentice zurechtgemacht. Auf diese Weise lässt sich die Entstehung der in allen Handschriften jetzt vorkommenden, jeden ver- nunftigen Sinn und jeden Zusammenhang mit dem Uebrigen entbehrenden Worte erklären. Gemss glaubt, dass die ur- sprängliche Fassung mit Hälfe der Ausgabe des Longolius (1543) wieder herzustellen sei; in dieser Ausgabe lautet nach Halm die Stelle so: — — nist a Timotheo et Iplui- crate desertus esset. Ob eam rem in crimen vocabantur. Nam populus acer, suspicax, mobilis, adversarius, invidus etiam potentiae confestim eos domum revocat: accusantur proditiomis. Seine Meinung ist demnach, dass die Worte ob eam rem in crimen vocabantur eim Glossem sind, eine ursprängliche Randbemerkung, die an verschiedenen Stellen in den Text gerathen ist; er will daher wie Lambin, jedoch unter Weglassung der letztgenannten Worte, lesen: — — desertus esset. Populus acer, suspicax, adversarius, invidus etiam potentiae domum revocat (das Wort mobilis wohl aus Versehen weggefallen; so lesen auch Bremi in d. 4:ten Ausg. v. J. 1827 und Weise in der Tauchn. Stereot. Ausg. v. J. 1875). Indessen sind die fönf unmittelbar und ziem- lich willkährlich an einander gereihten Adjektive auch fär unseren Cornelius Nepos offenbar zu viel. Will man auf die Uberlieferung iberhaupt etwas geben, so muss man die Lesart bei Longolius als eine willkährliche Änderung auf- fassen (Roth sagt zu d. St.: ,,luxationis, quae vulgo obtinet, auctor Longolius''), zumal ohne alle handschriftliche Au- torität die Wörter nam und confestim eos sich bei ihm VOr- finden. Die letzteren Wörter passen jedoch hier vorzäglich, denn vor domum revocat vermisst man ungern ein eos. 1i9 Ein Glossem ähnlicher Art wie das eben besprochene erkenne ich auch in Att. 2 6—3 1, nur mit dem Unter- schied, dass es nicht an derjenigen Textesstelle eingefägt worden ist, zu welceher es ursprönglich gehörte. Die Stelle lautet: Auxit hoc officium alia quoque liberalitate: nam universos frumento donavit, ita ut singulis seni modii tri- tic darentur, qui modus mensurae medimnus Athenis ap- pellatur. II. [Hic avtem sic se gerebat, ut communis infi- mis, par principibus videretur.] Quo factum est ut Imwic ommes honores, quos possent, publice haberent civemque fa- cere studerent. Von den eingeklammerten Worten, die hier völlig unpassend und sehr störend sind (vgl. die Anm. Nip- perdey's), darf man wohl annehmen, dass sie aus einer Randbemerkung sic se gerebat etc. zu 2 3: Hic ita vixit, ut universis Atheniensibus merito esset carissimus, entstan- den sind. Durch die Annahme einer in den Text willkährlich hineingesetzen Randbemerkung kann vielleicht ein genägender Zusammenhang hergestellt werden Pel. 2 5: Illi igitur duo- decim, quorum dux erat Pelopidas, cum Athemnis interdiu exissent, ut vesperascente caelo Thebas possent pervenire, cum camnibus venaticis exierunt, retia ferentes, vestitu agresti, quo minore suspicione facerent iter. Ich schlage vor zu le- sen: Illi igitur duodecim, quorwn dux erat Pelopidas, A- thenis interdiu, ut vesperascente caelo Thebas possent perve- nire, cum cambus venaticis exierunt ete. Eine zu perve- nire gemachte Randbemerkung cwm interdiu Athenis exis- sent wurde auf die im Texte stehenden Worte Athemnis interdiu bezogen und mit ihnen zusammengeschmolzen: ein ähnlicher Hergang wie der oben zu Timoth. 3 5 erwähnte. Pluygers (Mnem. VII, 1880 5. 354) wollte, um einen erträgli- chen Sinn zu erhalten, exeundum esset statt exissent lesen 1). 1) Es ist zu bemerken, dass es in den Excerpta Patavina bei Roth S. 198 in näherer Ubereinstimmung mit der Erzählung bei Xen. Hell. V 4, 3 so heisst: Nan vesperi cum XII adulescentibus, qui tum etiam exulabant, venatorum habitu Athenis egressus, silentio noctis Thebas per- venit ina donmum Charonis, qui consiliorum eius particeps erat. Sollte 120 Schliesslich erlaube ich mir die Aufmerksamkeit auf das erste Kapitel der Vita Thrasybuli als ein einleuchtendes Beispiel von Umarbeitung und Verkärzung zu lenken; ich schreibe die erste Hälfte des Kapitels ab und schliesse mit Klammern alle diejenige Wörter ein, die mir verdächtig vor- kommen, ein Paar Wörter als eigne Vermuthungen hinzu- fugend. Thrasybulus, Lyci filius, Atheniensis. Si per se vir- tus sine fortuna ponderanda est, dubito an hunc primum ommnium ponam. [Illud sine dubio.| Neminem enim huic praefero fide, constantia, magnitudine änimt, in patriam amore. Nam quod multi voluerunt, pauwcilque| potuerumnt, ab uno tyranno patriam lUiberare, Iwic sic contigit, ut a triginta oppressam tyranmis e servitute in libertatem vindi- caret. Sed nescio quo modo, cwm eum nemo anteiret his virtutibus, multi nobilitate praecucurrerunt. Primwm Pe- loponnesio bello multa [nic] sine Alcibiade gessit, [ille mul- lam rem sine hoc,| quae ille universa naturali quodam bono fecit lucri . .. . Hier nehme ich eine Läcke an. Wegen des eingesetzten sic verweise ich auf Att. 6 4: Multorum con- sulum praetorumque praefecturas delatas sic accepit, wt ne- minem in provinciam sit secutus, honore fuerit contentus, ret familiaris -despexerit fructum. Die zweite Hälfte des Kapitels ist durch Verfälschungen aller Art so entstellt, dass man von einem Versuche die urspröngliche Fassung auch nur in annähernder Weise wieder herzustellen ganz absehen muss. Am Schluss kommt meiner Uberzeugung nach wie- der eine Läcke vor. Muthmasslich fing das zweite Kapitel mit einem /hinc (statt hic) an. vielleicht die jetzige Fassung der oben angefäöhrten Stelle aus einer Bearbeitung hervorgegangen sein? Darauf deutet ebenfalls die unklare und verwickelte Darstellung in den drei letzten Paragraphen des 2. Kapitels hin. : Bidrag till enantylsyrans historia Il AT H. A. Wahlforss. I ett tidigare, i Öfversigt af Finska Vet. Soc:s För- handlingar B. XXX offentliggjordt, meddelande har jag visat att i den oljeartade vätska, hvilken Tilley erhållit genom ricinoljas oxidation med salpetersyra, ingå, utom hufvud- delen, i ringa mängd, en neutral substans af stark, aroma- tisk lukt och en syra, hvars salt äro gulfärgade. Dessa ämnen hade ej blifvit afskiljda, utan åtföljt den syra, hvaraf oljan till större delen utgöres: enantylsyran. Tilleys uppgif- ter om denna syras yttre egenskaper hade derföre blifvit vilseledande. Sednare hafva Tilleys iakttagelser af flere forskare, bland dem i första rummet Landolt, blifvit i hufvudsak be- kräftade, att nämligen berörda olja till ungefär hälften utgö- res af enantylsyra. Flera syror med samma empiriska sammansättning hafva sedan blifvit framställda dels syntetiskt, dels efter andra metoder, genom hvilka deras kemiska konstitution kunnat på förhand bestämmås. De skiljda syrornas yttre egenskaper hafva äfven samtidigt blifvit noggrannt fastställda. Min uppgift var derföre endast, att ur Tilleys olja framställa syran ren och befriad från ofvannämnda föroreningar. Sedan kunde jag lätt ådagalägga dess identitet närmast med den normal enantylsyra Schorlemmer framställt ur normal hep- tan och sedan ur enantol med kalium-dikromat och svaf- velsyra. 195 Redan Tilley hade i sin olja äfven funnit kapronsyra. !) Detta fann äfven jag högst sannolikt genom den utsträck- ning syreblandningens koktemperaturer visat sig ega. Dessa omfattade nämligen gradtalen från 1602 till 2352, således smörsyrans ända till kaprylsyrans kokpunkter. Enklaste sättet att afskilja dessa syror från hvarandra tyckes vara fraktionerad destillation af syrorna sjelfva. Vid utförandet ställer sig saken dock annorlunda. - Fettsyror kunna ej befrias från vatten med klorkalcium. De lösa nå- got deraf, i det de förena sig dermed till molekulära före- ningar, hvilka sedan vid ringaste uppvärmning utveckla saltsyra. Men äfven om det obundna vattnet blifvit bortskaffadt genom en föregående upphettning till 1209 å 1302, afge de likväl vid sjelfva destillationen, äfven om denna upprepas, ständigt små qvantiteter vatten. Detta torde bildas ur hy- drat, hvilka först vid kokningen långsamt dissocieras. De äro vidare svåra att skilja från hvarandra genom endast destillation. I detta afseende vill jag blott erinra om den mycket diskuterade, af Nöllner funna, Pseudo- eller Butyr- ättiksyran. 2) Äfven jag hade funnit en blandning, kokande vid 213”, hvilken först vid ihärdig fraktionering upplöste sig i enantylsyra och en lägre kokande del. Slutligen kan un- der kokning af ämnen vid så höga temperaturer partiel öfverhettning af destillationskärlet svårligen förebyggas. Här- vid bildas mörkfärgade ketonartade residua, oeh sålunda förorsakas småningom ansenliga förluster. Dessa antydda svårigheter kunna endast delvis undvi- kas genom användning af fosforpentoxid som vattenbortta- gande medel. Fullständigt aflägsnas de genom syrornas öfverförande i estrar, hvilka lätt erhållas vattenfria, äfven utan nämnda verksamma, men för mig svårt tillgängliga medel. De kunna lätt skiljas från hvarandra genom frak- !) Ann. Chem: Pharm. Bd. 67. |S; 108. 2) Ann. Chem. Pharm. Bad. 38. SS. 299. 123 tionerad destillation och ega slutligen kokpunkter, hvilka för metylestrarna med omkring 50? understiga syrornas egna. Dessa motiv hafva varit ledande vid följande försök. 1000 grm Tilleys olja omskakädes några gånger med små qvantiteter vatten, hufvudsakligen för att aflägsna vid- hängande salpetersyra. Oljan mättades med natronlut. På lösningens yta hade endast ett tunnt lager, i natronluten olöslig, starkt luktande vätska afskiljt sig. Genom utspäd- ning med vatten afskiljdes ännu något deraf och allt aflägs- nades från natronsaltens lösning genom omskakning med eter. Sednare har äfven afdrifning med vattenånga blifvit använd. Om detta ämne längre fram. Den gulfärgade salt- lösningen afdunstades till torrhet. Återstoden var likaså ljusgul. Den pulveriserades, öfvergöts direkt med en liter metylalkohol och till blandningen sattes, i små portioner, 300 kb. cm. engelsk svafvelsyra. Efter grundlig omskakning öfverlemnades den åt sig sjelf i omkring tolf timmar och upphettades sedan på vattenbad lika lång tid. Redan vid svafvelsyrans tillsatts hade ett lager af estrar börjat afskilja sig på vätskans yta. Efter nyssnämnda behandling var detta - afskiljande nästan fullständigt, och estrarnas mängd kunde endast obetydligt ökas genom, den från saltmassan afgjutna, lösningens försättande med vatten. Estrarna separerades, tvättades med utspädd natriumkarbonatlösning och derefter med vatten och underkastades, sedan de blifvit sorgfälligt afskiljda från vattnet, utan vidare torkning, fraktionerad destillation. | i Denna har blifvit utförd i fraktioneringskolfvar af för de skiljda substans-mängderna lämpad storlek. De hade halsar af omkring 10 cm. längd, räknadt från kolfvens sfä- riska del till afledningsröret; deröfver cirka 5 cm. Vidden var 1,5 till 2 cm. Halsens nedersta del var något samman- dragen för att lemna stöd åt en glasrost, på hvilka ett 1 ill 2 cm. högt lager af Hempels glasperlor hvilade. Såsom värmeförmedlare användes först sandbad, men sedan jag 124 lärt känna Bräöhls luftbad,!) endast detta. Det är renligt, isynnerhet jemfördt med oljebadet. Det är vidare ytterst lätt upphettadt och känsligt för värmetillökning, hvarföre äfven, vid dess användning, gastillförseln til brännaren bör kunna sorgfälligt regleras. Hålles denna jemn, är badets temperatur konstant, neh destillationen har många gånger blifvit fortsatt till torrhet, utan att termometern visat någon öfverhettning af ångan 1 kolfvens, öfver badet fristående, hals. Vid alla temperaturbestämmningar öfver 70? har all- tid samma förkortade termometer, hvars gradinledning just börjar vid denna grad, blifvit använd. Dess qvicksilfver- pelare har sålunda vid destillationen till största delen varit ' omgifven af substansens ånga. Temperaturkorrektionerna skulle derför öfver 200? inskränka sig till högst två grader; vid lägre värmegrader blefve de mindre eller inga. På detta sätt har jag genom en nästan fullständigt genomförd och derföre något tidsödande destillation kommit till följande fraktioner: INA 4 grm, I) 1008==TI0 sd asnlar Ra, NR 3 IIISSKRgP == SOFI IR ORD, SOON a ING ERBOP=ETS2Sackyvu IR, 02 OSA NEBITB? EST 759 Iammublelsolöska MI 185 0==P0580 agraR KAGSSINN VIL 2059—215? 8 Fraktionen I bestod till största delen af aceton; ?) VI har vid förtvålning gifvit gult kaliumsalt. I, VI och VII hafva derföre ej ännu blifvit fullständigt undersökta. Fraktionen 1002—110?. De under 130? kokande delarna blelvo efter första destillationen gjorda vattenfria med kaleiumklorid, innan någon vidare fraktionering med dem företogs. Emedan den 1) Berli;Ber., XXI. 83 3330. 2) Den för mig då tillgängliga metylalkobolen var ej absolut och, än värre, ej ketonfri. 125 mellan nyssnämnda grader kokande vätskan ännu hade tyd- lig acetonlukt, förfors dermed på följande sätt: 6,8 grm förtvålades med kaliumhydrat löst i absolut alkohol. Blandningen nuppvärmdes på vattenbad tills esterns lukt försvunnit. Vid afsvalning utkristalliserade kaliumsaltet i små, men likväl tydliga kristaller. !) Efter afdunstning af alkoholen på vattenbad och fullständig intorkning, sönder- delades den färglösa massan med utspädd svafvelsyra, och syreblandningen öfverdestillerades med vattenånga. Det full- komligt klara destillatet neutraliserades noggrannt med ka- iumhydroxid och afdunstades på vattenbad. Återstopen torkades och omkristalliserades ur absolut alkohol. Den kristalliserade i korta färglösa prismer och var luftbeständig samt vattenfri. 0,1675 grm lufttorkadt ämne förlorade vid 110? 0,0022 grm.; 0,1653 gaf efter förkolning, upphettning med ammo- niumsulfat och lindrig glödgning 0,1130 kaliumsulfat. Beräknadt: Funnet: Hör Ci. H, 03. Fo a STÖT 30,68. En del kaliumsalt löstes i vatten; den koncentrerade lösningen försattes med silfvernitrat. Den korniga fällningen tvättades, skyddad för ljuset, hvarat den ganska hastigt mörkfärgas, upprepade gånger med vatten. 0,1630 grm lufttorrt silfversalt förlorade vid 100? 0,0002 vatten och gaf vid glödgning en återstod af 0,0894 silfver. Beräknadt i procent för Ag. C, H, O.. 55,39; funnet 54,91. Fällningen hade sålunda nästan samma silfverhalt som silfverbutyrat. Denna äfvensom kaliumsaltets sammansätt- ning visade att fraktionen i hufvudsak bestod af smörsyrad metylester. Att ur den ursprungliga blandningen, hvilken dessutom var förorenad af ketoner, utfraktionera den rena 1) Ann. Chem. Pharm. Bd. 47. S. 248. 126 estern, derpå hade ej varit att tänka, ännu mindre därpå, att ur de små mängderna salt framställa ren smörsyra. Metylbytyratets kokpunkt angifves af Kahlbaum till 1012. !) Erakttonen L247—B0. Dess vigt var 35 grm. Den hade samma behagliga fruktartade lukt, som utmärker de följande estrarna, dock med en dragning åt etylacetat. Dess egentliga vigt vid 17? bestämdes med Sprengels apparat och fanns, jemförd med vatten af samma värmegrad, således Hö vara 0,8923. En elementaranalys gaf följande resultat: 0,1788 substans gaf, vid förbränning med kopparoxid, ?) i en ström af luft och slutligen syrgas, 0,4053 koldioxid och 0,1660 vatten. Beräknade: Funna: ÖF RAT SR SSG E NOA 61,82. INSE MEESE OR STO 10:30 Ör 12 322 116. 100,00 Den var sålunda metylvalerat. För att afgöra, hvilken at de fyra bekanta valeriansyrorna det var, hvilkens mety- lester här förefanns, framställdes den fria syran. 16 grm ester blandades med en lösning af 10 grm kaliumhydroxid i absolut alkohol. Efter några minuter hade blandningen stelnat till en af kristallblad genomsatt massa. Den uppvärmdes på vattenbad i kolf med kylrör omkring 12 timmar, för att afsluta saponifieringen, hvilken med denna metylester, likasom med de två följande, inleddes genast utan uppvärmning ocs slutfördes med mycken lätthet. Alko- holen afdrefs, i öppen skål, på vattenbad och kaliumsaltet torkades efter afdunstning af det vatten, som några gånger tyBerl: Ber... XIL,,5. 344, 2?) Alla, här anförda, organiska elementaranalyser hafva blifvit utförda på samma sätt. Häraf förklaras vätets fullkomliga öfverens- stämmelse med beräkningen. PN blifvit tillsatt. Saltmassan sönderdelades med svafvelsyra, försatt med lika volym vatten. Den öfver det afskiljda ka- liumsaltet och dess mättade vattenlösning simmande syran separerades. Den destillerades i vanlig fraktionerkolf och Briähls luftbad, sedan vattnet blifvit bortskaffadt genom fö- regående långsam upphettning till 1202 å 1302. Vid des- tillationen öfvergingo endast några droppar under 1832; hufvuddelen mnllan 18392—1842. Temperaturen i fraktioner- ' kolfvens hals steg ej högre än till 185? utan sjönk sedan all vätska var afdestillirad. Ämnet var sålunda homogent. Det var en klar, färglös, ej oljeartad vätska, af rent sur, ej obehaglig lukt, hvilken ej stelnade i en blandning af snö och koksalt. ; Dess sammansättning bestämdes genom förbränning, hvilken utfördes såsom ofvan beskrifvits. 0,20980 grm af ämnet gaf 0,1842 vatten och 0,4515 koldioxid, ; Beräknade: Funna: örn. te SGÖAARGD 58,91. BIEN Lt RESANS SD. 0 79. Ösd. SRS 102. 100,00. Svrans empiriska sammansättning, dess kokpunkt och dess öfriga egenskaper göra det i hög grad sannolikt att den är identisk med den normalpentoylsyra eller normal- valeriansyra, hvilken Lieben och Rossi framställt ur normal- butyleyanid !) och Juslin ur propylmalonsyra. ?) Lieben och Rossi hade funnit dess kokpunkt till 1842—185?, hvarvid korrektionen utgjorde 3,78; Juslin äfven 1849—--185?. Kaliumnormalvalerat. Ben syra neutraliserades med kaliumhydroxid. Lösningen afdunstades till torrhet. -Det fullkomligt torkade kaliumsaltet löstes i kokande absolut al- kohol. Vid afsvalning ansköt det derur i korta, något tjocka tySA nn. Chem. FRaxm BU, 159: 0; 99. 2) Akademisk afhandling. Helsingfors 1883. 5. 7. 128 kristallblad, hvilka, upptagna och pressade mellan filtrer- papper, väl bildade en sammanhängande perlemorglänsande massa, men ej voro sammanfiltade. Kaliumsaltet var färglöst, ej hygroskopiskt och, luft- torkadt vid rumvärme, vattenfritt. 0,3081 grm lufttorkadt salt förlorade vid 110? endast 0,0002; 0,3079 gaf kaliumsulfal 0,1919. 0,1843 vid 11029 torkadt salt gaf 0,1153 kaliumsulfat. Beräkuadt: Funnet: FRRNO ISRN EATARSRE (Be) IE PARAS Barwumsaltet. Syra af 18392—184? kokpunkt försattes med läsning af bariumhydrat. Öfverskottet deraf bortskaffa- des genom inledning af koldioxid under kokning. Efter fil- trering afdunstades lösningen till kristallhud. Vid afsvalning ansköt bariumsaltet i små korta, flata prismer. Det blef genom torkning i exsickator vid vanlig temperatur små- ningom vattenfritt. 0,3496 grm bariumsalt förlorade, torkadt en vecka öf- ver svafvelsyra, vid upphettning till 115? 0,0116; i pro- cent 3,31. 0,3380 grm gaf bariumsulfat 0,2330. 0,3407 grm, förvaradt fyra veckor öfver svafvelsyra, örlorade vid 115? intet. 0,4052 torkadt vid 115? gaf 0,2780 bariumsulfat. Ur (C; Hy 05), Ba beräknas i procent: Ba 40,41. Funnet 40,53. 40,32. Detta salt framställdes och undersöktes af Lieben och Rossi i sammanhang med deras bekanta, ofvan nämnda syntes. De funno saltet kristalliseradt i små blad, och, ef- ter längre tids stående i luften, neutralt och vattenfritt. Fraktionen 1509—1352?. j Denna, likasom den följande fraktionen 1719?—173?, har blifvit framställd från vid skiljda tider beredt och sedan på olika sätt bearbetadt material. Först esterifierades un- 129 der sommaren 1888 de syrerester, hvilka tidigare erhållits vid utfraktionering af enantylsyra, och dervid erhöllos två fraktioner, af hvilka den ena kokade med 1482—1502 och den andra vid 16892—170?. Detta står i fullkomlig öfve- rensstämmelse med sednare iakttagelser, emedan vattnets kokpunkt på observationsorten — Zärich — vid medel- barometerstånd är något under 9829. Den sednare esteri- fieringen har ofvan blifvit beskrifven; den företogs i Hel- singfors och lemnade ofvan anförda resultat, sålunda jemte andra äfven fraktionen 1509—1522. Begge ega samma kokpunkt, de hafva visat sig ega samma egentliga vigt, hafva gifvit syra med samma stelnings- och samma smält- punkter samt samma kokpunkt. 'De äro derföre identiska. Denna metylester är en lättrörlig, klar och ofärgad vätska af ganska behaglig fruktartad lukt. Dess egentliga vigt har, efter hvardera beredningen, visat sig vid 5 vara 0,8874. Dess sammansättning bestämdes genom förbränning. 0,2303 grm gaf 0,2215 vatten och 0,5430 koldioxid. Beräknadt: Funna: Crhäig ve va dd 64,30. Eöged, "o0kr SSR RT 10,69. 0, sdelövi alumner 130. 100,00. Den ar salundast. Hj: 03 eller "Ce Ela c05: GES Kapronsyrad metyl har endast blifvit framstäld genom Fehling, från kapronsyra erhållen ur kokostalg. Dess kok- punkt var 150”, dess specifika vigt vid 182 0,8977. Ehuru den anses af Fehling för metylestern af isobutylättiksyra är den sannolikt identisk med den ofvan beskrifna. !) Normal-kapronsyra. 35 grm kaliumhydrat löstes i ab- solut alkohol, dertill sattes 50 grm af estern. Efter om- skakning stelnade blandningen snart till en af mörk moder- lut genomdränkt massa af tunna, bladformiga iriserand 1) Ann. Chem. Pharm, Bd. 53. S.-410. 130 kristaller. Vid uppvärmning på vattenbad löste sig ämnet, men ansköt åter vid afsvalning. Vid förnvad omkristallise- ring kunde jag, vid långsam afsvalning af den absolut-alko- holiska lösningen, erhålla centimeter långa ytterst tunna kristallblad. En ringa mängd vatten förminskade deremot betydligt kaliumsaltets kristallisationsförmåga. Hela förtvål- ningsprodukten afdunstades till torrhet. Vid tillsatts af vatten löste sig saltet med mycken lätthet under rotationsfenomen. Efter upprepad afdunstning sönderdelades det med utspädd svafvelsyra. Det afskiljda oljeartade lagret separerades, tor- kades genom upphettning till omkring 130? och destillerades. Härvid steg temperaturen genast till 200? och endast en ringa mängd öfvergick under 2022, nio tiondedelar mellan 2029—2042; en ringa återstod mellan 20492—2052. Dess sammansättning bestämdes genom förbränning. 0,3706 grm gaf 0,3406 vatten och 0,8400 koldioxid. Beräknade: Funna: (RUSE SES NEN = 1020 61,82. Flyger a rn a TOA 10,21. (ÖRTER aa ee DO 116:-100,00) | Det är en klar, ofärgad, lättflytande vätska af rent sur och ej obehaglig lukt. Dess specifika vigt = var "0930: Dessa egenskaper öfverenstämma fullkomligt med den af Lieben och Rossi ur normalpentylalkohol framstälda nor- mala kapronsyrans. Lieben och Rossi hade!) funnit dess korrigerade kok- punkt till 20492—2052 och egentliga vigt vid 3s 0,9294. 209 Dess smältpunkt bestämdes 1 ett tunnt profrör, 1 hvil- ket syran, med i densamma insänkt termometer, infördes i en köldblandning, bestående af 1 volymdel xoksalt och 3 snö. Efter. köldblandningens aflägsnande smälte syran och termometern deri visade hela tiden en temperatur af —T7”. Vid 62,5 voro de sista andelarne smälta. Detta resultat 1) Ann, Chem. Pharm. Bd. 159. 8. 76. 131 var öfverraskande, emedan Freund !) hade funnit dess smält- punkt till —2 och Fittig vid upprepade försök till —12,5. ?) För att bekräfta min iakttagelse behandlades ånyo 30 grm af samma fraktion på ofvan anfördt sätt. Efter syrans destillation, undersöktes skiljdt för sig den ringa mängd, som öfvergått under 2022, hufvuddelen 2022—2042 och den obe- tydliga delen 20492—205?. be visade alla under stelningen —7?,3 till —8”, och ansköto under ren kristallbildning, hvilken hos hufvudmängden bestod af, öfver centimeter långa, kristallblad. Under deras smältning höll sig temperaturen konstant vid —7T?. Ytterligare framställdes syra från 20 grm af tidigare beredd metylester. Syran delades åter i fraktioner: —2002, 20292—2032 och 2032—2042. För alla erhöllos stelningspunkten —72?,5 och smältpunkten —7?. Dessa iakttagelser stå äfven i öfverensstämmelse med regeln för fettsyrors smältpunkt. Den närmast högre, med udda kolatomer, enantylsyrans smältpunkt har ju af många forskåre blifvit bestämd till —102, —11?. Kaliwmhkapronat. Detta framställdes genom ren syras, 20292—204?, sorgfälliga mättning med kaliumhydratlösning. Vid afdunstning på vattenbad intorkade saltet till en gela- tinös, styvf och seg genomskinlig massa. Efter fullständig torkning på vattenbad löstes det i varm absolut alkohol och utkristalliserade vid afsvalning i tunna iriserande kristallblad, hvilka, upptagna och torkade, voro såmmanfiltade, färglösa och visade en vacker atlasglans.: Kaliumsaltet var, lufttor- kadt, vatten- och alkoholfritt. 0,2960 grm lufttorrt salt förlorade vid 120? endast 0,0002 och gaf 0,1686 kaliumsulfat. Detta öfverensstämmer med formeln CC; H,, O. K. S Beräknadt: Funnet: KAS NeNOSW2D ST: 25,58. Kalciumsaltet. Syra, 11,5 grm, öfvergöts med vatten. Under uppvärmning tillsattes småningom 5 grm rent preci- 1) Journ. Prakt. Chem; N. F:-Bd.:3: 53.282. 2) Ann. Chem. Pharm. Bd. 200. S. 49, 132 piteradt kalciumkarbonat. Sedan detta löst sig, erhölls efter filtrering, afdunstning och afsvalning kalciumsaltet i korta färglösa blad eller tunna prismer, hvilka efter torkning vi- sade stark glans. Dess sammansättning: (Cs; H,, 035)» Ca H, O ådagalades genom följande bestämningar: 0,3315 grm lufttorkadt salt förlorade vid 1202 0,0205 och gaf vid glödgning, sist öfver bläster, kalciumoxid 0,0643, 0,2687 kalciumsalt förlorade vid 110? 0,0161 och gaf 0,0526 återstod. 2 (Co HyO21 78,86. (ARN IL GS 13,79. 13,98. HokOssngk BLA 6, 180500 100,00. Moderlut efter saltet utsattes för frivillig afdunstning i rumvärme tills ymnig kristallbildning inträdt. Af den vid 17? mättade lösningen gåfvo 4,6527 grm, efter afdunstning på vattenbad en återstod, som, torkad vid 115”, utgjorde 0,1111 grm. Detta är beräknadt på 100 delar lösning 2,44, Lieben !') hade funnit lösligheten vid 119—122 lika med 2,36; Fittig ?) vid 182 2,5. Kapronsyradt barium. 11,6 grm ren kapronsyra upp- värmdes med vatten; dertill sattes 9,8 rent barium-karbo- nat. Kolsyreutvecklingen försiggick långsamt, emedan olöst syra och karbonatet sammanklibbade sig till en seg massa, hvilken vid afsvalning hårdnade och derefter med svårighet löstes af helt vatten. Det utkristalliserade sedan i färglösa, glänsande fjäll. Förvaradt några dagar öfver. svafvelsyra var det vattenfritt. 0,4224 grm sålunda behandladt salt förlorade vid 1209 endast 0,0018 och gaf 0,2651 bariumsulfat. 0,3544 grm, torkadt vid 1209, gaf 0,2230 barium- sulfat. 1) Aun. Chem. Pharm. Bd. 187. S. 128, 2) Ibid. Bd. 200. 5. 50. 133 För Ba (Cs Hj, Os)2 Beräknas: Funnet: Ba öikånöKRSN 37,02. 36,99. Fraktionen 1712—173?. Den från olika material framställda estern var efter ofvan beskrifna sorgfälliga destillationer en färglös lättfly- tande vätska och hade en behaglig fruktartad lukt liknande metylkapronatets. Dess täthet vid äm var 0,8847. Dess sam- mansättning erhölls genom förbränning: 0,2577 ester gaf 0,2549 vatten och 0,6294 holdiaxid. Beräknade: Funna. VRENA TEEN 66,61. Ein 2 tyngl lN 10,99. 0: Cal8-— Oslo För 144. 100,00. Den var sålunda enantylsyrad metyl. Metylenantylat har förut blifvit framstäldt af Neuhof, !) som för detsamma fann kokpunkten 180? och specif. vig- ten vid 8? =0,887; sednare af Cahours och Demarcay hvilka funnit kokpunkten 172?,5—173"5 och specif. vigten (BSSO-vid: 182. 2) Enantylsyra. Estern försattes med absolutalkoholisk kalilut. Snart utkristalliserade glänsande fjäll, hvilka fyllde hela vätskan. Efter 12 timmars kokning på vattenbad i kolf med kylrör, afdrefs alkoholen under tillsatts af vatten. Den afdunstade saltmassan sönderdelades med utspädd svaf- velsyra. Syran separerades, torkades genom uppvärmning och fraktionerades. En mycket ringa mängd gick öfver mellan 217?—9218?, hufvudmassan 2182—92202. Återstoden var obetydlig. Vid afkylning erhölls en massa bestående af långa kristallblad, hvilkas smältpunkt var —102?,5 till —102?. Enantylsyradt kalium. Syra af kokpunkt 2182—220? och anförd smältpunkt, mättades med kalilut; lösningen af- 1) Jahresberichte 1866. S. 323. 2) Bulletin de Soc. Chim, 34. 481 134 dunstades till fullkomlig torrhet. Återstoden omkristallisera- des två gånger ur absolut alkohol. På detta sätt erhölls det rena . kaliumsaltet kristalliseradt i färglösa, glänsande, körta prismer, hvilka voro luftbeständiga, vatten- och alko- holfria. 0,2434 lufttorkadt salt förlorade vid 1152 0,0009 och gaf 0,1257 kaliumsulfat. För K C; Hj3; 03. Beräknas: Funnet: KEEP ES RR NOS 0: 23,24. Kaliumenantylat har blifvit framställdt af Mehlis, 1) hvil- ken endast erhöll det i klotformiga aggregat. Fraktionerna 1852—1952? och 2052—2152 voro till sin vigt, 13 och 8 grm, alltför obetydande att kunna renas ge- nom vidare fraktionering. Den förra gaf vid förtvålning ett kaliumsalt, hvilket kristalliserade i nästan klotformiga aggregat. Afdunstadt till torrhet var saltet ännu dertill gul- färgadt. Deras undersökning har derföre ännu ej blifvit slut- förd. De borde innehålla metylestrarna af kaprylsyra och pelargonsyra. Det är möjligt att dessa syror härstamma från det tristearin, hvilket, enligt Kraffts !) nyligen prelimi- närt publicerade, interessanta meddelande ingår i ricinolja. Detta arbete lofvar att afsluta frågan om ricinolsyrans konsti- tution, och lära oss känna förloppet af den oxidationspro- cess, hvars resultat jag delvis ofvan anfört. Till sist en sammanställning: 172 Okorrig. kokpunkt: SJUNG VS Ar Metylvalerat .. ... . 1279—1302. 0,8923. a kapronat 1509—152?. 0,8874. 3) enantylat 1719—173?. 0,3845. !) Ann: Chem. Pharm. Bd. 185. 5. 362. 2) Berl. Ber. XXI 2737. 132 Denna metod att framställa och isolera enantylsyra ställer sig ej så ofördelaktigt. Inalles hafva genom 34 oxi- dationer, af 500 grm ricinolja hvarje gång, något mindre än 3400 grm Tilleys olja vunnits. Ur denna kunna erhål- las mellan 40 och 50 procent ren enantylsyra. Det, dessa syror konstant beledsägande, neutrala ämnet ingår i oljan till omkring 4 procent. Dess undersökning fortgår. Das Suljekalphabet. Von Aug. Tötterman. Mein anspruchsloser und urspränglich gar nicht zur Veröffentlichung bestimmter Versuch, einige Inschriften, welche die Jenissei-Expedition vom Jahre 1887 mitgebracht hatte, zu entziffern, hat zwei Entgegnungen hervorgerufen. Die eine hat Professor Donner zum Verfasser, die andere den Arabisten, Herrn Grenman. Dieselben haben ebenfalls in der »Öfversigt af Finska Vetenskaps societetens förhandlin- gar», B. XXXI, wo auch mein Aufsatz abgedruckt wurde, ihren Bedenken gegen meine Auffassung Ausdruck gegeben. D. hat es dabei zu seiner Aufgabe gemåcht, die Buchstaben der Inschrift und ihre Uebereinstimmung mit den Buchsta- bentypen, welche ich zur Vergleichung herangezogen, zu pröfen. G. hat seinerseits die Rolle ibernommen, die sprachliche Beschaffenheit der Inschrift, welche ich als ara- bisch bezeichnet, zu untersuchen. Beide sind dabei zu demselben Resultat gelangt, dass nämlich diese Inschrift nicht, wie ich behauptet, arabisch sei. So sehe ich mich veranlasst, zunächst die Grinde, mit welchen diese Herren ihre Behauptungen stätzen, in Erwägung zu ziehen und sodann auch an den iöbrigen In- schriften 1) der fraglichen Felsenwand bei Suljek meine Entzifferungsmethode zu erproben. Zeigt es sich, dass die- selben als arabische gedeutet werden können, so wird da- durch die arabische Erklärung der umstrittenen Inschrift 5 um so wahrscheinlicher. Drittens werde ich dann, nach Deutung dieser Inschriften, in einer Tabelle (Taf. III) alpha- 1) (Cfr. Taft: IL Imschrift:1—4. 137 betisch die Schriftzeichen derselben zusammenstellen. Das so gewonnene Alphabet benenne ich nach dem Fundort dieser Inschriften das BSwljekalphabet. Diese Bezeichnung sagt also nur aus, dass die aufgefuhrten Buchstaben in den Inschriften der Felsenwand von Suljek vorkommen, keines- wegs aber liegt zugleich die Meinung darin, dies Schrift- system beschränke sich blos auf die Suljekfelsen-Inschriften. In dem so konstruirten Alphabet sind die Buchstaben der von mir als hebräisch bezeichneten Inschriften 6 u. 7 in Taf. II nicht mit aufgenommen. Was nun Donners Bemerkungen betrifft, so stellt er zum teil solcehe Buchstabenvergleiche an, die ich nicht an- gestellt habe, und da er dabei nicht die Aehnlichkeiten fin- det, welche nach seiner Voraussetzung zutreffen missen, so zieht er daraus den Schluss: »die Formen der einzelnen Schriftzäge zeigen nur geringe Uebereinstimmung mit den zur Erklärung angezogenen Typen der altsemitischen oder palmvrenischen Schrift»>. Die Richtigkeit dieser Darstellung hat der Leser selbst Gelegenheit zu präfen, wenn er den Inhalt von D's Schrift mit der meinigen vergleicht. Um diese Vergleichungen zu erleichtern, darf ich darauf aufmerksam machen, dass D. mich vorzugsweise Aehnlichkeiten mit dem palmyrenischen Alphabet suchen lässt, während ich ausdräcklich auf dieses Alphabet nur betreffs der Buchstaben g und m hingewiesen habe (s. meine Schrift S. 21). Zum Vergleich der Buchsta- ben nn, 7 und w habe ich speciell auf das hebräische Alpha- bet hingewiesen (s. S. 2 u. 3). Dagegen hat D. in seiner Tabelle keinen der von mir verglichenen Buchstaben aus dem letzteren Alphabet. Ueber den sechsten Buchstaben habe ich mich so geäussert, dass derselbe das Zeichen fir das altsemitische ajin sei. Ausser an's phönicische Alpha- bet hätte D. dabei an das althebräische und altaramäische 1) Entzifferungsversuch einiger Inschriften auf einer Felsenwand bj Suljek (Ostsibirien), von Aug. Tötterman. Separatabdruck. Hel- Singfors, Buchdruckerei J. Simelii Aktien-Gesellschaft, 1888. 138 nd denken können'!). Den 5. und 8. Buchstaben, t und 7, habe ich nicht mit Buchstaben eines speciellen Alphabets ver- glichen. Vergleicht man sie mit solchen, so finden sich Aehnlichkeiten in dem hebräischen Alphabet. D. weisst al- lerdings fär / auf das letztere und, wie es scheint, auf Adener Grabschriften hin, aber fäöhrt die Form dieses Buch- stabens an, welche hierbei nicht in Frage kommen kann ?). Durch ein derartiges Verfahren bemäöäht er sich dann, sich selbst und den in dem semitischen Alphabet weniger bewan- derten Leser glauben zu machen, dass die von mir angestell, ten Vergleichungen nicht die Aehnlichkeiten klar stellen welche ich behauptet habe. Wollte man hieraus den Schluss ziehen, D. meine dass die Buchstaben der Suljekinschriften keinerlei Aehn- lichkeit mit semitischer Schrift aufweisen, so wiärde man sehr fehlgreifen. D. giebt vielmehr zu erkennen, dass sich »zahlreiche Uebereinstimmungen mit der nördsemitischen sowol wie der sädsemitischen Schrift in ihren ältesten Zu- gen> finden (S. 2). Man mäisste nur sich darauf verstehen, die Aehnlichkeiten da zu suchen, wo sie eigentlich zu su- chen sind. D. begiebt sich daher selbst auf Streifzäge zu diesem Zweck. Welche zahlreichen Uebereinstimmungen er dabei gefunden, lässt er uns indessen nicht wissen. Nur soviel teilt er mit, dass die Buchstaben, welche ich als und t bezeichnet, vielmehr »>»auffallende Aehnlichkeit mit dem sabäischen und äthiopischen b oder mit den in Safa- Inschriften vorkommenden beth und samekh, oder b und s> (S. 3) haben. — Man möge aber nicht glauben, dass das von D. so genannte altaische Schriftsystem ganz und gar semitisch sei. Das ist nicht der Fall, denn D. kennt ein Buchstabenzeichen in diesem Schriftsystem, welches in kei- nem semitischen Alphabet vorkommt. Wie es sich jedoch mit diesem neuen Zeichen höchst wahrscheinlich verhält !) Vgl. diese Buchstaben bei Stade, Lehrbuch der hebräische Gramm. Leipzig 1879, Taf. I Koll. 3—5 u. Kol. 7. 2) Vgl. bei Stade a. a. O. Kol. 13 und Taf. III dieser Schrift. 139 daräber werde ich mich bei der Entzifferung von Inschr. 5) äussern. — Fär die Richtigkeit meiner Bestimmung ber die Bedeutung der Buchstaben in der fraglichen Inschrift spricht jedoch der Umstand, dass dieselben bei ihrem Vor- kommen in den andern Inschriften des Suljekfelsens sich in derselben Bedeutung auffassen lassen, die ich ihnen gege- ben. — Dass D., nicht angiebt, welche Arbeiten oder Tabellen er bei der Aufstellung seiner vergleichenden Buchstaben- tabelle zu Rathe gezogen, miss auch als Beweis von man- gelnder Genauigkeit in den Angaben angesehen werden. Der kritisehe und gewissenhaite Leser war selbst in der Lage, die Richtigkeit oder Unrichtigkeit der Verglei- chungen zu konstatieren, welche D. mir hinsichtlich der Buchstaben in der Inschr. 5 zuschreibt. So gäönstig ist die Sachlage nicht, wenn D. nun daran geht, betreffs der In- schriften 6) und 7) Betrachtungen anzustellen und Schlisse zu ziehen. Der Leser ist hier nicht selbst im Stande auszu- machen, welcher Grad von Wahrheit in seiner Behauptung liegt, wenn er. meine Wiedergabe dieser beiden Inschriften >in bedeutendem Grade ungenau» (5. 4) nennt. | Fär diese Wiedergabe hatte ich indessen aus den >»Sammlungen> eine Zeichnung entlehnt, welche als Origi- nalzeichnug gelten will. Diese Zeichnung ist das grössere Papier mit Abbildungen von Inschriften und Tierbildern, von welchem auch die Zeichnung a, Nr. 3, in meinem erwähnten Aufsatz herrährte. Das ist dasselbe Papier, auf dessen Zeichnungen die hier aufgenommene Tabelle I sich grän- det. Den Inschriften auf dieser Tabelle habe ich indessen dasselbe Aussehen gegeben, welches sie auf Tab. II haben, während sie auf dem obenerwähnten Papier etwas ab- wechselnd sind. Von diesem grösseren Papier sind nun unmittelbar die Inschriften 6) und 7) in meinem ersten Aufsatz wiedergegeben. Aber die beiden letzten Worte der Inschrift 6) finden sich auch abgezeichnet auf einem beson- deren kleinen Papier, wogegen die Inschrift 7) nur auf vor- genanntem grösseren Papier vorkommt. . D. zieht es also vor in dieser Frage mit »entschei- dender Bedeutung» und gewichtvollen Worten aufzutreten, statt dem Leser alle die Aufklärungen zu geben, durch welche derselbe befähigt wärde, selbst das Sachverhältnis unparteiisch zu beurteilen. Ich hatte keinen besonderen Anlass in meiner Schrift eine unvollständige Zeichnung aufzunehmen, wie die zweite Zeichnung der Inschrift 6) es ist. Die Frage wegen der hebräischen Inschriften war auch noch keine Streitfrage gewesen. In meinem Aufsatz kon- centrierte sich das Hauptinteresse um Inschrift 5), weswe- gen ich auch alle vorhandenen Zeichnungen derselben an- fuhrte. In Tab. II habe ich nun als Inschrift 6) die beiden letzten Worte nach dieser zweiten Zeichnung aufgenommen, damit der Leser in der Lage sei, diese Zeichnung mit der von mir zuvor veröffentlichten zu vergleichen, und um alle Zweifel uber das wirkliche Aussehn dieser Inschriften zu beseitigen, wandte ich mich an Professor Aspelin mit der Bitte um seine aufklärende und entscheidende Äusserung in dieser Frage. Seine briefliche Antwort ist weiter unten angefährt. 141 Er erklärt darin, dass diese Inschriften unzuverlässig seien. Sieht man aber ausschliesslich auf die Form, wie sie von der >Expedition» wiedergegeben ist, so muss ich bei der Annahme eines hebräischen Ursprungs fär dieselben beharren. Zu Gunsten dieser Auffassung spricht insonderheit das letzte Wort in der Inschrift 6). In Inschrift 7) gleicht allerdings der zweite Buchstabe mehr einem 2v!) als einem sin, aber ein entscheidender Grund gegen ihren hebräischen Ursprung ist damit noch nicht aufgestellt. Jedoch weil diese Inschriften fär unzuverlässig erklärt sind, so ziehe ich sie bei Aufstellung des Alphabets in Tab. HI nicht in Betracht. Ein dritter Einwand, den D. gegen meinen Deutungs- versuch erhebt, ist der, dass ich zur Entzifferung die am we- nigsten zuverlässigen Inschriften gewählt habe. Dadurch ver- löre sie, nach seiner Meinung, Beweiskraft. Wenn D. meine Wahl tadelt, so vergisst er ganz, dass der Grad dieser Un- zuverlässigkeit, wenigstens fär mich, erst durch den Deu- tungsversuch selbst an den Tag getreten ist, sowie durch den unten veröffentlichten Brief von Prof. Aspelin. Aber wenn ich auch einerseits anerkenne, dass die Inschriften auf dem Suljekfelsen, weil nur gezeichnet und nicht durch Ab- klatsch oder auf helioglyptiscehem Wege kopiert, bis zu einem gewissen Grade unzuverlässig sind, so muss ich doch an- drerseits denselben eine relative Zuverlässigkeit zuschreiben. Ich bin dazu gezwungen, weil es sonst unbegreiflich wäre, wie die Herren Aspelin und Appelgren, von denen keiner arabisch oder hebräisch versteht, Inschriften abgezeichnet haben sollten, welche sich als arabische (bezw. hebräische) erklären lassen. Um jedoch mein Urteil in dieser Frage völlig zu sichern, wandte ich mich an den Veranstalter die- ser ostsibirisehen Expeditionen und bat mir seine Auslas- sung betreffs der Zuverlässigkeit aller auf dem Suljekfelsen vorhandener Inschriften aus. Der Herr Staatsarchäologe, Professor Aspelin, beantwortete gätigst meinen Brief, der zugleich ein Gesuch, die erwähnten Inschriften kalkieren zu därfen, enthielt, mit folgenden Zeilen (in UÖbersetzung): !) Vgl. die hier beigefägte Tab. III unter dem Bustaben v, zweite Kol. 142 H; Herr Professor! | Anlässlich des von Herrn Professor brieflich mir äber- mittelten Wunsches, zum Zweck einer wissenschaftlichen Untersuchung die Kopien kalkiren zu därfen, welche . Finska Fornminnesföreningen" von Inschriften und Zeichnungen auf einer Felsenwand bei Suljek im Kreise Atschinsk, Jenissei- sches Gouvernement, hat abnehmen lassen, habe ich von der Delegation, welche von dem Verein mit der Veröffent- lichung der am oberen Jenissei und Ob gesammelten In- schriften betraut worden, folgende Antwort eingeholt. »Nachdem ein Teil der Inschriften und Zeichnungen von Suljek ohne Vorwissen der Delegation veröffentlicht und Gegenstand öffentlicher Diskussion geworden sind, kann eine weitere Kalkierung derselben nicht verweigert werden; aber da die Behandlung dieser vergleichsweise kurzen und undeutlichen Inschriften ohne Bericksichtigung der äbrigen uberhaupt viel deutlicheren Inschriften dem Publikum eine einseitige und vielleicht schiefe Auffassung sowohl von dem Schriftsystem, zu dessen Beleuchtung das Material gesam- melt wurde, wie von der Beschaffenheit dieses Materials äber- haupt beibringen könnte, glaubt die Delegation den Wunsch aussprechen zu missen, dass eine Vergleichung der sämmt- lichen zum Schriftsystem gehörenden Inschriften vom oberen Jenissei der wissenschaftlichen Beurteilung der Suljekinschrif- ten zu Grunde gelegt werde»>. Betreffs der Zuverlässigkeit der auf dieser Felsen- wand befindlichen Inschriften, kann ich, nachdem die Ab- schriften, welche ich bei verschiedener Beleuchtung in mei- nem Notizbuch gemacht, mit demselben letzten Sommer verloren gegangen, dem Wunsche des Herrn Professor ent- gegenkommend, nur folgende Erklärung abgeben: 1) dass die von Herrn Professor als hebräisch bezeich- neten Inschriften so schwach eingegraben sind, dass sie blos der Vollständigkeit wegen abgezeichnet wurden in dem Gedanken, dass möglicherweise auch diese bei einem ver- gleichenden Studium der Inschriften am oberen Jenissei und Ob denselben zugezählt werden könnten; 143 2) dass dagegen die ibrigen Inschriften, von denen nur die längste zweizeilige sorgfältig eingegraben, aber durch spätere Einritzungen beschädigt war, als solehe bezeichnet werden missen und durch Vergleichung mit dem Alphabet und dem Wortmaterial der äbrigen, von den Expeditionen 1887 und 1888 gesammelten Inschriften wenigstens zum grössten Teil möchten wiederhergestellt werden können; 3) dass ich daher aus wissenschaftlichem Gesichtspunkt missbilligen muss, dass die Inschriften von Suljek, welche von der ersten Expedition nicht mechanisch abgedruckt werden konnten, zum Gegenstand besonderer Untersuchung gemacht sind, bevor sie durch Vergleichung' mit anderen von den Expeditionen gesammelten Inscehriften in ihrer Form festgestellt wurden. Mit ausgezeichneter Hochachtung JUR Aspelin. Helsingfors d. 31. März 1889. Obigen Brief habe ich auf Verlangen vollständig ver- öffentlicht. Da er, wenigstens teilweise, zur Erwiederung auffordert, so will ich den Inhalt desselben in verschiedenen Punkten zusammenfassen und dann punktweise die Erklä- rungen und Erörterungen geben, welche die Beschaffenheit der Sache erheischt. — Aus diesem Briefe geht nun hervor, 1) dass Prof. Aspelin die fraglichen Inschriften als zuver- lässig oder wenigstens wiederherstellbar betrachtet mit Ausnahme nur der von mir als hebräisch bezeichneten. Die Inschriften 1—5 in Tab. II sind also relativ zuverlässig, die Mmschriften 6) und 7) sind dies dagegen nicht im gleichem Grade; 2) dass nur die zweizeilige Inschrift!) sorgfältig eingegraben ist, aber durch spätere Einritzungen beschädigt ist; 3) dass die Inschriften 1—5 durch Vergleichung mit dem Alphabet und Wortmaterial der iäbrigen von den Ex- peditionen 1887 und 1888 gesammelten Inschriften wenig- 1) Anm. Mit dieser zweizeiligen Inschrift meint Prof. Aspelin offenbar die Inschriften, welche ich in Tab. II als Inschrift 2 und Inschr. 1 bezeichnet habe. 144 stens zum grössten Teil möchten wiederhergestellt werden können. Mit Räcksicht auf diesem letzten Punkt missbilligt er daher aus wissenschaftlichem Gesichtspunkt, dass die Inschriften bei Suljek zum Gegenstand besonderer Unter- suchung gemacht wurden, bevor sie durch Vergleichung mit den iäbrigen von der Expedition gesammelten Inschrif- ten in ihrer Form festgestellt sind. Dem gegenäber möchte ich als meine Ansicht hinstellen, dass dieser »wissenschaft- liche Gesichtspunkt>», so richtig er an und fär sich sein mag, doch der Wilkär und Selbstklugheit eine gefährliche Waffe in die Hand giebt. Um meine Ansicht mit Beispielen zu erläutern, will ich den Leser auf das elfte und sechs- 2ehnte Zeichen in Inschr. I aufmerksam machen. Solche Zeichen kommen in den öbrigen von den Expeditionen ge- sammelten Inschriften nicht vor. Desswegen nun die Form dieses Zeichens entsprechend irgend einem einfachen Zei- chen festzustellen, das möglicherweise in anderen Inschriften vorkommt, nenne ich meinerseits ein unwissenschaftliches Verfahren. Der »Expedition> und »Delegation> kommt, wie mir scheint, nur zu, die Inschriften ganz treu und genau wiederzugeben; dagegen ist es die Sache des einsichtigen Interpreten in jedem einzelnen Fall zu versuchen das Aus- sehen bei einer unzuverlässigen Inschrift zu bestimmen und zwischen dem, was zur Inschrift selbst gehört, und dem, was eine später zugekommene FEinritzung darstellt, zu scheiden. Derartige spätere FEinritzungen kommen meiner Meinung nach z. B. in Inschr. II vor, und ich habe sie daher bei Aufstellung der Buchstabentabelle III nicht beräcksichtigt. Dagegen halte ich dafär, dass mehrere verschiedene Buch- staben sowol in dem elften wie in dem sechszehnten Zei- chen zusammengestellt sind. Dass Risse, Spränge und Ein- ritzungen auf Steinen mit Inschriften vorkommen, ist öbri- gens nichts ungewöhnliches. Lehrreiche Beispiele hiervon liefert. Corpus inscriptionum semiticarum Tom. I, gedruckt von der französisehen Akademie in Paris 1881. Man ver- gleiche dort z. B. Tab. XV, Memphis. Durch Vergleichung der Buchstabenzeichen in Tab. III mit denen in Tab. II 145 kann der Leser selbst finden, was ich als nicht zugehörig -angesehen und darum bei der Buchstabentabelle fortgelassen habe. In dieser meiner Veröffentlichung bin ich dem Princip gefolgt, bei der Wahl von verschiedenen Abbildungen der- selben Inschrift die Abzeichnung zu benutzen, von welcher ich weiss, dass sie so naturgetreu wie möglich die Inschrift wiedergiebt. Das möchte ich besonders hinsichtlich der Inschrift I bemerkt haben. Diese ist auf dem grossen Pa- pier mit den Tierbildern etwas anders abgebildet als auf dem Papier, von welchem dieselbe in Tab. II aufgenommen ist. In dieser Form ist sie auch in Tab. I wiedergegeben. Auch den ibrigen Inschriften in Tab. I habe ich dasselbe Aussehen gegeben, welches sie in Tab. II haben. För die Inschriften dieser Tabelle wiederum habe ich Abzeichnungen zu Grunde gelegt, welche fär die besten und zuverlässigsten angesehen wurden. Man kann mir allerdings vorwerfen, ich sei darin unwissenschaftlich verfahren, dass ich nicht zugleich die abweichenden Abbildungen veröffentlicht. Je- doch mit Hinsicht auf den Zweck dieser Schrift halte ich es fär völlig hinreichend, wenn ich bemerke, dass noch andere Abbildungen-vorhanden sind. Dagegen finde ich, es sei Sache der Delegation, das Material in aller Vollständig- keit zu veröffentlichen, damit der wissenschaftliche Inter- pret in der Lage ist, selbst zu entscheiden, welchen Abbil- dungen er das grösste Vertrauen zu schenken hat. Aus dem oben veröffentlichten Brief geht 4) hervor, dass eine »Delegation» vorhanden ist, welche von dem >Fornminnesförening»> mit der Herausgabe der am oberen Jenissei und Ob gesammelten Inschriften betraut ist, und dass diese Delegation Anspruch darauf machte, zuerst gehört zu werden, bevor ein Teil der Inschriften und Zeichnungen von Suljek veröffentlicht und zum Gegenstand öffentlicher Dis- kussion gemacht wurde. Hierauf darf ich erwidern, dass die »Delegation> eine Autorität ist, von deren Existenz ich erst durch den oben angefährten Brief des Intendenten am historisch-ethnographischen Museum, des mehrgenan nten 10 146 Professor und Staatsarchäologen, Herrn Aspelin, Kunde er- halten habe. Mein Geéesuch betreffs Kalkierung der fraglichen Inschriften war darum auch nicht an die »Delegation»> ge- richtet, sondern an den Herrn Intendenten. Dieser hat sich mit der Vorfrage an die »Delegation» gewendet, nicht ich. Es kommt mir nicht zu, mich ber die Gehörigkeit oder Ungehörigkeit dieses Verfahrens zu äussern. Meine erste Publikation wiederum geschah während Prof. Aspelins Ab- wesenheit auf der Jenissei-Expedition von 1888. Ich wandte mich daher an den Präfekten dieses Museums, Freiherrn Prof. E. G. Palmén, mit dem Gesuch, die erforderlichen Kopien von Inschriften und Zeichnungen benutzen zu diärfen. Ihm habe ich es zu verdanken, dass diese erste Publikation erschei- nen konnte. Die Genehmigung dazu wurde mir um so leichter zutheil, als das Dasein und die Befugnis der Dele- gation auch ihm, dem Präfekten, unbekannt war. 53) darf ich anlässlich des oft genannten Briefs bemer- ken, dass meine Veröffentlichung nicht aus dem Verlangen entstand, das Jenisseische »Schriftsystem>» oder »Material» zu verdächtigen, sondern lediglich aus dem Wunsche, von der Beschaffenheit der Inschriften einige Kenntnis zu neh- men, fär deren FEinsammlung die Jenissei-Expedition vom Jahre. 1888 eine Unterstätzung beim Consistorium acade- micum, dessen Mitglied ich bin, begehrte. Grade deswegen, weil es nicht in meiner Absicht lag, dem Publikum eine einseitige und vielleicht schiefe »Auffassung beizubringen>, macht es mir ein wirkliches Vergnägen, die Antwort der »Delegation» in extenso hier aufzunehmen und sie ihre Be- denken frei aussprechen zu lassen. Statt das ganze System zu verdächtigen, möchte ich eher glauben, dass das Suljek- material dazu beiträgt, Interesse dafur zu wecken. Die »Delegation» sollte erwägen, dass Entzifferungsversuche in ihrem eigenen Interesse liegen. Und seine Untersuchung noch nicht ganz beschädigten Inschriften zu widmen, be- deutet den Versuch, sie der völligen Zerstörung zu entzie- hen, so lange es noch Zeit ist. 6) spricht die Delegation den Wunsch aus, »dass eine 147 Vergleichung von sämmtlichen zum Schriftsystem gehörigen Inschriften am oberen Jenissei der wissenschaftlichen Beur- theilung der Suljekinschriften zu Grunde gelegt werden möge.» Ist dieser Wunsch durch meine Deutung der In- schriften 6) und 7) veranlasst worden, so will ich, nach- dem Professor Aspelin sich iäber ihre Unzuverlässigkeit ausgesprochen, ebensowenig mit Bestimmtheit ihren hebräi- schen Ursprung festhalten, wie behaupten, dass sie noth- wendigerweise wie die andern Inschriften auf dem Suljek- felsen als arabische gedeutet werden mässen. Da sie je- doch abgezeichnet sind in der Absicht, erklärt zu werden, so halte ich dafär, dass sie, wie ich bereits oben zu erkennen gegeben, am besten sich als hebräische erklären lassen. Ich bleibe bei dieser Meinung, ungeachtet ich von dem Aus- sehen sämmtlicher zum Schriftsystem gehörenden Inschrif- ten vom oberen Jenissei Kenntniss genommen habe. Im Zusammenhang hiermit erlaube ich mir auch als meine Ansicht auszusprechen, dass ebensowenig wie blosse Samm- ler von Inschriften die geeignetsten Personen sind um vor- zusehreiben, wie bei der wissenschaftlichen Deutung von Inschriften verfahren werden soll, ebensowenig sind es die- jenigen, deren Auftrag sich nothwendigerweise nur darauf beschränken möchte, die Herausgabe von Inschriften nach ihrer Form und allem was damit zusammenhängen kann, aber nicht nach ihrem Inhalt, zu besorgen und zu iuber- wachen. Als eine passende Illustration zu dieser meiner Meinung lese man in D:s Schrift (S. 2) seine Auslassung daröber, wie die fraglichen Inschriften vorläufig beurtheilt werden missen und welches Verfahren zu befolgen ist, be- - vor man zur Deutung einzelner Inschriftgruppen schreiten kann. >»Die Inschriften missen bis auf Weiteres>, sagt er, »als Ganzes, als einheitliches Schriftsystem beurtheilt wer- den, innerhalb dessen den einzelnen Typen ein bestimmter Lautwerth im Verhältniss zu den iäbrigen zukommt. Erst wenn dieser Werth im Allgemeinen nachgewiesen worden ist, kann zur Deutung einzelner Abschnitte mit Hilfe der einen oder anderen Sprache geschritten werden.» Ob D., 148 welcher zur »Delegation» gehört, diese Weisheit ganz und gar im eigenen Namen vorbringt, oder ob er aus dem In- nersten der »Delegation» spricht? In beiden Fällen entbehren seine Worte jeden wirklichen Inhalt. Denn als ein System kann in der That etwas erst dann aufgefasst und beurtheilt werden, wenn es auf Grund von speciellen und grändlichen Untersuchungen sich als ein System erwiesen hat. Und ferner wird bei einem Buchstaben sein bestimmter Laut- werth nicht im Allgemeinen aufgewiesen, sondern beim Sprechen und Lesen, beim Entzifferungsversuch. Ein sehr lehrreiches Beispiel bietet der Buchstabe q im Suljekalpha- bet. Er gleicht einem ajin, erst die Entzifferung giebt an die Hand, dass es ein q ist. Aus dem Briefe geht schliesslich als Moment 7) die Mittheilung hervor, dass die Felswand Suljek sich im At- scinsk'schen Kreise des Jenisseischen Gouvernements befin- det. Meine friähere Angabe, er läge im Minusinskschen Kreise, darf ich also hiermit berichtigen. Diese Angabe röhrte von einem der Theilnehmer an der Jenissei-Expedi- tion des Jahres 1887 her, dem Alterthumsforscher Appel- gren, der jedoch jetzt erklärt hat, dies habe auf einem Ge- dächtnissfehler beruht. Nach dieser, durch den Inhalt des in extenso veröffent- lichten Briefes veranlassten, Digression komme ich zu den Bemerkungen, welche der Arabist G. macht. Er sieht Frei- tag nicht för zuverlässig an hinsichtlich der Bedeutung von gumäratur. Ist Freitag nicht zuverlässig, so ist es auch nicht Castellus!). Mit diesen beiden teilt Kazimirski die Auf- fassung dieses Wortes als nom. act. zu gamira. Diese Frage ist jedoch gegenwärtig von untergeordneter Bedeutung, da das Wort sich als ein anderes herausstellt, als ich in mei- ner Schrift annahm. Nach Aspelin und Appelgren muss nämlich die Buchstabenfolge gwmr.... sein?). Ich werde weiter unten auf diese Inschrift zuräckkommen, — Weiter vermisst G. historisehe Angaben däriber, dass Juden in die- 1) Lexicon heptaglotton, London 1669. SVS a OMS: 149 sen Gegenden gewohnt haben sollten. Sowohl die Ge- schichte wie die Sage versetzt jedoch Israeliten tief nach Asien hienein. Ich habe in dieser Hinsicht schon auf die Geschichte der Karäer hingewiesen. Die Sage wiederum, welche ja als Ausgangspunkt ein historisches Factum 2?) ha- ben kann, lässt Juden weit in Asien nach Osten und Nor- den wohnen. So allgemein war diese Sage verbreitet, dass sogar die schwedische Literatur des Mittelalters sie kennt?). Sind die Inschriften 6) und 7) nicht hebräisch, so hin- dert nichts anzunehmen, dass die Inschriften des Suljekfel- sens von andern arabisch sprechenden Völkern herrähren. Darf man ausserdem annehmen, dass die in den Felsen ein- gehauenen Kreuze gleichzeitig mit den Inschriften daraufge- kommen sind, was jedoch weniger wahrscheinlich ist, so besitzt man wiederum historische Daten von der Ausbrei- tung des Christenthums bis ins Innere von Asien während des Mittelalters. So ist man berechtigt zu der Annahme, das Christenthum sei zur Zeit des Aufkommens der Seld- schukiden Dynastie bis in die Kirgisensteppe westlich des Bai- kalsees vorgedrungen. Der nestorianische Patriarch Timo- theus (778—820) soll tärkische Färsten zum Christenthum bekehrt haben 2). Diese Frage betreffs der Nationalität der Völker, welche diese Inschriften eingehauen, kann jedoch am passendsten und besten erst dann entschieden werden, wenn alle hierher gehörigen Inschriften entziffert sind. Meine Zeit ist aber allzu streng in Anspruch genommen von andern, dieser Frage heterogenen Arbeiten, als dass ich noch weitere Entzifferungsversuche versprechen könnte. Ferner hat G. zu bemerken, dass ich von Quadrat- schrift neben aramäischer Schrift spreche. Es ist jedoch 1) Richtig sagt G. Oppert: ,so verworren und unwahrscheinlich auch der Inhalt einer Sage sein mag, etwas Thatsächliches liegt ihr in der Regel zu Grunde." Vgl. der Prestbyter Johannes in Sage und Geschichte. S. 13. Berlin 1870. 2) Vgl. K. F. Södervall, Fornsvensk Ordbok, s. 613, Artikel Jodhe. 3) Siehe D. Chwolson, Syrische Grabinschriften aus Semirjetschie, 5. 28. St. Petersburg 1886. 150 nichts ungewöhnliches, dass in einer aramäischen Schriftart Buchstaben vorkommen, welche der späteren Quadratschrift gleichen. Das ist der Fall z. B. mit dem aramäischen Buch- staben Ah auf einem Thoncylinder, welcher vielleicht aus dem achten Jahrhundert v. Chr. stammt ”?). In dieser Frage liegt natärliceh das Hauptgewicht darauf, inwieweit die Be- deutung der Buchstaben richtig bestimmt wird oder nicht, mögen sie im Ubrigen hebräischen oder aramäischen Buch- stabenzeichen gleichen. Diese Fähigkeit, die Bedeutung der Buchstaben festzustelien, zeigt sich am Besten bei Entziffe- rungsversuchen. Aber D. und G. haben noch keinerlei Ent- zifferungsversuche vorgewiesen. Ich gehe nun zur Deutung der bezeichneten Inschrif- ten iäber. Dieselben sind in Tab. II in der Grösse und Form wiedergegeben, welche sie in den Abbildungen haben, die ich fär diesen Zweck habe durchzeichnen-lassen. Von Tab. I sind sie in verjängter Grösse auf Tab. I äbertragen, um dort die Stelle anzugeben, welche sie auf der Felsenwand einnehmen. Das Suljekalphabet auf Tab. III, erste Kolumne, ist auf Grund der Buchstabenzeichnen in Tab. II aufgestellt. Im diesem Alphabete lese ich jedoch nunmehr drei Zeichen anders. Es sind diese das Zeichen auf der zehnten, ein Zeichen auf der zwanzigsten und eins auf der drei und zwan- zigsten Zeile. Den Buchstaben auf der zehnten Zeile fasse ich nämlich jetzt als ein 2, nicht ein s, auf. Das vierte Zeichen auf der zwanzigsten Zeile ist kein m, sondern muss aufge- löst werden in ein / und d. Schliesslich sehe ich in dem siebenten Zeichen auf der drei und zwanzigsten Zeile kein 2w, sondern ein /. Die zweite Kolumne auf Tab. III ent- hält die Buchstabenzeichen der FEutingschen Tabelle ?), mit welchen ich Vergleiche angestellt. Die Ziffer neben dem Buchstaben giebt die Kolumne der genannten Tabelle an, !) Siehe bei Riehm, Handw. des bibl. Altertums, Bielefeld u. Leip- zig 1884. 5. 1420 a. ?) Diese Tabelle schliesst sich an: Outlines of Hebrew Grammar by Gustavus Bickell, Leipzig, 1877. 151 in welcher der fragliche Buchstabe zu finden ist. Wenn ich bei dieser Vergleichung eine andere Quelle als Euting zu Rathe gezogen, so habe ich dieselbe- besonders angege- ben. Das ist dér Fall in der 8. Zeile, wo B. H. neben dem Buchstaben auf die, von mir schon im ersten Aufsatz citirte Arbeit hinweist: Neu aufgefundene hebr. Bibelhandschriften, Bericht etc. von A. Harkavy. Petersburg 1884. Dasselbe : ist der Fall in der 12. Zeile, wo der Zusatz K. aram. aegypt. neben dem Buchstaben bedeutet, dass derselbe der aram. aegypt. Kolumne in der Buchstabentabelle entnommen ist, welche der 23 Auflage von Gesenius hebräisch. Grammatik, umgearbeitet und herausgegeben von £. Kautesch, beigefägt ist. Uebrigens räöhrt auch diese Tabelle von Euting her. Die Abkärzung B. 7 in der 13. Zeile giebt an, dass das fragliche Buchstabenzeichen sich in der 7. Kölumne der Ta- belle zum Grundriss der hebräischen Grammatik von Dr. G. Bickell, Leipzig 1869, wiederfindet. Diese Kolumne ent- hält die aegypt. aram. Schriftart. Die 5. Kolumne derselben Tabelle (althebräisch auf Miänzen und Siegelsteinen) citire ich in der 23. Zeile. Das Zeichen fär den Buchstaben q in der 2 Kolumne ist entlehnt aus Merx, Archiv fär wissen- schaftl. Erforschung des A. T., II Heft, Halle 1868, Tab. II, N:o 4. Die Abkärzung ZDMG ist die allgemein bekannte Abkärzung för Zeitschrift der deutschen morgenländischen Gesellschaft. Den 18. Band dieser Zeitschrift citire ich so- wobhl in der 20. wie 23. Zeile. Das Transskriptionssystem, welches ich in der 4. Ko- lumne (latein. Schrift) befolge, ist das von W. Lagus in seinem > Lärokurs i arabiska språket», Helsingfors, 1869, angewendete. Nachdem ich diese Bemerkungen vorausgeschickt, schreite ich dazu, die Bedeutung der Buchstaben in den einzelnen Inschriften anzugeben und weise den Leser auf Tab. III hin, welche in der 2. Kolumne, wie gesagt, die Buch- staben enthält, mit denen ich Vergleiche angestellt. Der Leser beachte gefälligst nur, was ich so eben von einigen Buchstabenzeichen, welche sich auf der 10:ten, 20:sten und 23:sten Zeile befinden, bemerkt habe. In der Inschrift I sehe ich folgende Buchstaben: Z aw 1w tf r w (4) q w w COR TNT Jef rregA RADERNA EDO KRANEN: Auf das Buchstabenzeichen, welches ich mit dem la- teinischen d transscribiere, will ich den Leser besonders aufmerksam machen. In dem aram. aegypt. Alphabet ist dieser Buchstabe gebildet aus einem senkrechten Strich und einem andern, der auf seiner linken Seite zuerst fast parallel mit ihm läuft, dann aber gerade gegen denselben sich wen- det. Das d des Suljekalphabets hat dagegen diesen zwei- ten Strich mit seiner Wendung auf der rechten Seite des senkrechten Strichs. Obwohl es mir nicht bekannt ist, ob eine solche Form des d anderswo vorkommt, so trage ich doch kein Bedenken, dieselbe hier anzunehmen. ' Ich stätze mich dabei auf den Umstand, dass auch der Buchstabe a zwei ganz verschiedene Formen haben kann. Die Spitze des Winkels, welchen die beiden Striche bilden, die den senkrechten Strich bei a durchschneiden, befindet sich ge- wöhnlich auf der linken Seite desselben, aber kommt auch auf der rechten Seite vor, wie die Buchstabentabelle aus- weist. Kann nun a zwei so verschiedene Formen haben, so ist man zu der Annahme berechtigt, dass dies auch bei d vorkommen kann. Wie ich diese Inschrift lese, zo bezieht sie sich auf die unter derselben befindlichen Bilder. Und weil mehrere und verschiedenartige solche vorliegen, so zerfällt die dem Aussehen nach eine Inschrift in mehrere einzelne. Die er- sten Worte enthalten die arabischen Bezeichnungen fär Raubthiere, kleine Heerde und Bergziegen oder Steimböcke. Darauf folgt zuerst die Benennung eines Vertreters der Raub- vögel, des Habichts, dann die Benennung von Hähnern. Darauf werden Jäger uud Kameele genannt. Das erste Wort lese ich zuwatw", agmen ferarum (Frey- tag), bande de bétes fauves (Kazimirski) 1), eine Schaar Roth- wild. Der Querstrich welcher von dem ersten 2 nach dem 1) Dictionnaire Arabe-Francais. Paris, 1860. 153 ersten Buchstaben des folgenden Wortes geht, därfte nicht einen eingehauenen Buchstaben ausmachen, sondern einen Riss in dem Felsen. In dem 2. und 3. Wort sehe ich die arabischen Worte furäqu" wawuculbw:. Furåqu? ist der Plural des Singular firqu”, agmen ovium magnum, tum et boum vel dorcadum, aliis tantummodo ovium, aliis ovium errantium magnus grex, aliis infra centum (Freytag); kleine Heerde (Schafe, Rinder) nach Wahrmund 1). Wahrscheinlich nimmt der Steinschreiber dies Wort in so weiter Bedeutung, dass auch der Hirsch, bos sylvestris, darunter begriffen wird. Das Wort 20uculw: bildet den Plural zum Singular vacilur, caper montanus, rupicaper (Freytag), Bergziege, Gemse, Argali, Steinbock (Wahrmund). Der Steinschreiber verbindet die Worte furåqu” und vuculu? eng durch die Conjunction wa, und. Ueber den Buchstaben ajin ist zu bemerken, dass derselbe so gebildet ist, dass der Buchstabe l eine Ecke von einem grösseren Buchstaben abschneidet, in welchem ich ein tha sehe. — Neben und teilweise ober- halb des ebengenannten I befindet sich ein kleiner senkrechter Strich, welcher, falls er einen selbständigen Buchstaben aus- macht, ein 2 ist. Unter dem grossen tha befindet sich ein kleineres. Diese beiden (drei) Buchstaben sind es, welche das vierte Wort, Tärtw", accipiter, das französische epervier, Sperber, bilden. Von diesem Raubvogel sagt das fänfte Wort aus, derselbe sei »gleich einem Greif> kacanqaäa»ra, in anbetracht seiner Grösse selten in seiner Art. In dem sechsten Wort sind die Buchstaben so zusam- mengeschrieben, dass das Ganze wie eine einzige Figur aus- sieht. Ich löse diese Figur in folgenden Buchstaben auf: od j k. Das hieraus gebildete Wort lese ich »adjäkw", was den Plural zum Singular diku” bildet, Hahn, gallus gallina- ceus, aber das Wort wird auch allgemein fär Hiihner be- nutzt (Freytag). Der erste Buchstabe des folgenden, siebenten, Wortes 2?) Handwörterbuch der arabischen und deutschen Sprache. Gies- sen. 1877. 154 gleicht sehr einem althebräischen oder aramäischen samekh. Angenommen, dass man hier diesen Buchstaben vor sich hat, so wirde derselbe dem sin des arabischen Alphabets entsprechen. Aber es liegt doch die Annahme näher, dass das arabische sin mit dem Zeichen des althebräischen und aramäischen sin wiedergegeben werde. Es bleibt also noch ubrig an den Buchstaben zgåd zu denken. Allerdings ist derselbe nicht mit ebenso vielen Winkelspitzen in dem er- sten Wort dieser Inschrift versehen, aber da das Aussehen dieses Buchstabens auch sonst wechselt!), so kann man auch hier, vorausgesetzt dass die Nachbildung ganz richtig ist, eine solehe Abänderung annehmen. Dagegen scheint die geringe Abweichung von dem Bilde eines ww, welche der zweite Buchstabe aufweist, auch eine Verschiedenheit in der Bedeutung zu bedingen. Ich sehe in diesem Buchstaben ein j. Als folgenden Buchstaben betrachte ich den zunächst- stehenden senkrechten Strich. Dieser bezeichnet ebenfalls ein /). En solches j kommt in dem nächst vorhergehenden Worte vor. Der vierte Buchstabe ist ein d, ebenso wie in dem vorigen Worte gebildet. Die Buchstaben j und d sind also teilweise in einander eingehauen. Aus 2Zjjd ist das Wort zajadu”, Plur. zajäådåna, Jäger, zu bilden. Solche befin- den sich auf Taf. I sowohl zu Pferde wie zu Fuss. Die Pferde sind in der Regel mit einem zackigen Zierrat am Nacken geschmickt. Um die Jadgscene zu vervollständigen, erscheinen auch Jagdhunde unter den eingehauenen Bildern, jedoch ohne besonders in der Inschrift aufgezählt zu sein, weil ihre Teilnahme von sich selbst verständlich war. Fräher las ich das. fragliche Wort: suwåmu”, weidende Ka- meele. Von dieser Lesung rähren einige Buchstabenbestim- mungen in Taf. III, Kol. 1, her, welche ich nunmehr auf- gebe. Es sind jene, welche ich oben besprochen. Von den Buchstaben des achten Wortes, b I j, ist I oberhalb b geschrieben. Sie bilden das Wort »balju”» oder bilju”, itinere trita, macerata atque enervata (camela) (Freyt.), 1) Vgl. die Kolumne Althebr. Mänzen u, Gemmen in: Gesenius” hebr. Grammat., 21 Aufl. Lpzg. 1872. 155 von der Reise abgemagertes Kameel» (Wahrm.). Das Wort bezieht sich auf die beiden Kameele, welche ein Fuhrwerk 2) zwischen sich vorwärtsschleppen, und ist daher als Dualis zu lesen: biljäni, zwei durch die Reise abgemagerte und er- midete Kameele. Die letzten Buchstaben dieser langen Inschrift gehören dem neunten Worte an und bezeichnen: h f v j. Daraus erhält man das Wort hafvåni, indem j den Dual angiebt. Der Singular hafvw" bedeutet homme léger, agile, rapide dans ses mouvements (Kaz.). Als Collectivum bedeutet es: égarés, qui errent cå et lå (chameaux) (Kaz.), im Dual also zwei Gruppen vön verirrten Kameelen, wie sie auch unten auf der Taf. I nach rechts und links erscheinen. Die Inschrift 2) enthält die Buchstaben j z ce hzrn fw f[gnw. Ich lese dieselben: jazacu haziru nmufäfu gamirt, ein Lörwe (Zermalmer) richtet zu Grunde, Flinke kriäimmen sich. - Diese Sätze werden durch ein Bild illustriert, wel- ches zwei Kameele darstellt, die einander zu beissen suchen, indem sie den Räcken krämmen und ihre Hälse einander unter den Bauch strecken. Jazacu ist das Imperfectum des Verbums vazaca. Kazi- mirski giebt als eine (14) von seinen vielen Bedeutungen an: mettre å bas, abattre (le cou), decapiter quelqu'un. Nufåfur ist der Plural von nafur, flink, rährig, stets in Be- wegung; witzig; freigebig (Wahrm.); active (Camel) (Lane ?). Das Verbum gana»a oder ganixa wiederum hat die Bedeu- tung >»pronus concidit, pronumve se. inclinavit> (Freyt.), >aufs Gesicht niederstärzen» (Wahrm.). Unter der Inschrift 3) kommt ein Reiter vor, welcher einen Pfeil gegen einen Hirsch abgeschossen hat. Das Tier ergreift die Flucht und passiert in eilendem Lauf einen Busch; der Reiter nimmt eine vorgebeugte Stellung ein, das Tier verfolgend. Die Buchstaben der Inschrift sind: h j h 1) Als ich jenes Bild dem Staatsrat Ahlqwist vorzeigte, erzählte er, däss die Kalmäcken noch heutzutage ähnliche Fuhrwerke (Kibitka) gebrauchen. : 2?) E. W. Lane, An Arabic-Englich Lexicon. 156 m met. Liest man diese Inschrift haja hamma” cåta, Mer- her, er (der Jäger) hat ein Entkommen verdorben, so be- sagt dieselbe, dass der Jäger dem Hirsche eine ihm sich bie- tende Fluchtgelegenheit genommen hat. Das letzte Buch- stabenzeichen ist schwer nach seiner Bedeutung zu bestim- men gewesen. Mir scheint es jedoch am wahrscheinlichsten, dass dasselbe dem vierten Buchstaben im arabischen Alpha- bet entspricht. Ich habe daher das letzte Wort der In- schrift gelesen > åta, gater, endomager quelque chose> (Kaz.) Die Bedeutung der vierten Inschrift anzugeben, ist schwierig. Dies liegt an der Schwierigkeit, den Charakter des darunter befindlichen Bildes festzustellen, auf welches die Inschrift sich wahrseheinlich bezieht. Ich beschränke mich daher darauf, die Buchstaben derselben aufzuzählen: hjAh mm et, indem ich es dem Leser iäberlasse selbst zu entscheiden, ob er lesen will: haja hamma” cåta, lerher, er hat ein Vorhaben verdorben. Das setzt voraus, das Bild habe eine abschreckende Bedeutung oder enthalte ein böses Omen. Den zweiten Buchstaben halte ich fär ein 7, obwohl derselbe nicht völlig demselben Buchstaben in der dritten Inschrift gleicht. Ich komme nun auf Inschrift 5) zuröck. Die Deutung dieser Inschrift ist es, welche die Gegenschriften von D. und G. hervorgerufen und welche zunächst die Präöfung der ä- brigen Inschriften auf dem Suljekfelsen veranlasst hat. Sind diese nun arabisch, so folgt daraus als höchst wahrschein- lich, dass auch die ebengenannte mit wesentlich gleichen Buchstabenzeichen arabisch ist. Grade dies wurde aber von D. und G. bestritten. Ist sie aber arabisch, so ist die nächste Frage, wie sie zu verstehen ist. Gegen D. bleibe ich bei der Auffassung des vierten Buchstabens als eines r, des fänften als eines t, des sechsten als eine ajin. Die drei senkrechten Striche, welche auf den siebenten Buch- staben folgen, sollen nach D:s Ansicht einen dem ganzen altai- schen Schriftsystem eigenthämlichen Buchstaben ausmachen?). DETTA ÖNS: 157 Ich dagegen sah darin ein /, 26, j, wovon das eine j nur als ein diakritisehes Zeichen fungiert neben dem vorangehenden g, welches dadurch als ein dschim bezeichnet wird 1). Das an- dere j könnte dagegen neben dem Vokalbuchstaben ww (vw) zum Zeichen dastehen, dass derselbe lang ist. Aus dem Obigen geht auch hervor, dass diese Buchstaben solches Aussehen in dem semitischen Alphabet haben ?). Gleichwohl will ich aber nunmehr, nachdem Prof. Aspelin sich äber die Be- schaffenheit der vorhandenen Zeichnungen erklärt, diese meine frähere Auffassung nicht aufrecht erhalten. Keines- wegs teile ich aber auch D:s ohne jede Begrändung auf- geworfene Ansicht iäber ihre Bedeutung. Vielmehr halte ich dafär, das erste ; gehöre zu dem siebenten Buchstaben als ein damit eigentlich zusammenhängender Teil. HEinen der- artigen hinausragenden Teil hat das dschim in Inschrift 2. Man vergleiche auch das Aussehn des zweitem [| in der- selben Inschrift. Das zweite j sehe ich fär einen integrie- renden Teil des daneben stehenden 1v an, so dass dieser Buchstabe ungefähr das gleiche Aussehen erhält, wie er in der zweiten Inschrift zwischen den beiden | hat. Demge- mäss sind dann die Buchstaben der fänfter "Inschrift fol- gende: g wmrtegw(äå) mn. Zwischen den beiden letzten Buchstaben m und n hat eine Zeichnung ausserdem ein / (S. meinen vorigen Aufsatz). Man kann daher diese In- schrift lesen: gawmaratu gceuimaini. Durch diese Lesung kommt dann auch der Buchstabe » zu seinem Recht. Sollte es ein blosses Nunations-n sein, so brauchte es nicht aus- geschrieben zu werden. Da das Verbum gamara in der dritten Form bedeutet engager avec quelqu'un une lutte acharnée et corps å corps, sans se préoccuper du danger (Kaz.), so lässt sich ein Sub- stantivum gawmaratu” leicht in der Bedeutung erbitterter Streit denken. Dass solche Nominalbildungen vorkommen, findet man z. B. bei einer Vergleichnung mit cawmaratu”. 1) $S. in meinem Aufsatze S. 4. 2) Vgl. avch diese Buchstaben auf der Taf. TII. 158 Das Wort cugumaini wiederum kann man als eine Dualbil- dung !) vom Plural eu ämu”, junge Kameele, dessen Sin- gular cagmu” lautet, auffassen. Dieser Dualis wärde dann zwei junge Kameele von verschiedenen Heerden bezeich- nen, und beide Worte zusammen wöärden demnach den In- halt der Inschrift so angeben: Der erbitterte Streit eweier junger Kameele von verschiedenen Heerden. Die Behaup- tung von D. und G., die Inschrift 5) sei nicht arabisch, er- .scheint also als nicht glaubwärdig. Ist aber meine Deutung derselben richtig, so dient sie zur Beleuchtung der schon oben besprochenen Wahrheit, dass es dem Entzifferer, nicht dem blossen Aufzeichner von Inschriften zukommt, eine ge- schädigte Inschrift endgöltig herzustellen. Die Inschriften 6) und 7), welche ich als hebräische betrachtet, hat Prof. Aspelin in seinem oben mitgeteilten Brief als unzuverlässig bezeichnet. Daher lohnt es sich nicht, weitläufiger von denselben zu reden; ich fasse mich vielmehr in dieser Frage ganz kurz. Liest man die Inschrift 6) so, wie ich sie lese: fo noxal jak, so liegt darin der Gedanke: wenn jemand dies (diese Inschriften) z2erschlägt, so hamndelt er als ein Frecher”?). Das Verbum naka kommt in dieser Bedeutung z. B. Exod. 9,25 vor. In Inschrift 7) scheint das Verbum nasaäa in ähn- licher Bedeutung wie 1 Sam. 17,34 zu stehen. Was zu diesem Verb Subjekt sei, ob die Jäger oder die zwei rechts von der Inschrift stehenden Bären oder was anderes, das lässt sich aus den Zeichnungen nicht gut entscheiden. Die Entzifferung der Inschriften auf der Felsenwand von Suljek war eine von den Aufgaben, welche ich mir gesteckt hatte. Zu dieser Aufgabe, welche zu lösen ich im Obigen bemäht war, fäögt nun die Delegation eime neue, ehrenvolle hinzu. Sie spricht nämlich in dem oben veröffentlichten Briefe den Wunsch aus, dass die Inschritten bei Suljek mit allen äbrigen Inschriften vom gleichen Schriftsystem am oberen 1) Fäör eine solche Dualbildung vgl. Lagus a. a. o. $ 217. 2) Vgl. öber das verkärzte Imperf. in Bedingungssätzen: Kautzsch, Gesenius” hebr. Gramm. 23. Aufl., Lpzg 1881, $ 128, 2. 159 Jenissei verglichen werden möchten. Ein solcher Wunsch aber schliesst in sich die Präfung und Ueberzetzung von allen diesen öbrigen Inschriften. Nur auf solcehe Weise kann, nach meinem Dafärhalten, eine wirkliche, genaue und befriedigende Vergleichung statt finden. Dies ist jedoch eine Aufgabe, welche ich mir nicht vorgesetzt hatte und fär deren Lösung zu arbeiten ich mich schon aus dem Grunde nicht verpflichte, weil meine Zeit von anderen Ar- beiten stark in Anspruch genommen ist. Ich gehe daher jetzt zur Besprechung der Buchstaben und der Schriftart auf dem Felsen bei Suljek äber. Von Tab. II sind, wie schon oben angegeben, die Buchstaben der Inschriften in verjängter Grösse auf Tab. HI öbertragen und dort in die Reihenfolge gebracht, welche die Buchstaben des arabischen Alphabets haben. Dass das arabische Alphabet auf Tab. III in einer besonderen Kolumne aufgenommen ist, beruht natärlich darauf, dass ich die In- schriften als arabische lese, und ich habe durch diese An- ordnung die Uebersicht iäber die verschiedenen Alphabete erleichtern wollen. Von den arabischen Buchstaben haben nur dsäl, sin, schin und thsa keine Vertreter auf dem Sul- jekfelsen, aber da man zu der Annahme berechtigt ist, dass die Zeichen, welche dål und tha entsprechen, zugleich fär dsal und thsa fungieren können!), so enthalten also die mehr genannten Inschriften eine solche Anzahl verschiedener Buchstaben, dass sie beinahe einem vollständigen arabischen Alphabet entsprechen. Wollte man auch sonst den Suljek- inschriften keine besondere Wichtigkeit zuerkennen, so liegt doch schon darin eine grosse Bedeutung, dass man auf Grund derselben ein Alphabet aufstellen kann. Mit Hälfe dieses Alphabets muss es relativ leichter werden, andere Inschriften, welche demselben Schriftsystem folgen, zu deuten. Dass das Alphabet der Inschriften altsemitisch ist, habe ich schon in meinem ersten Aufsatz bemerkt. Aber dieses 1) Vgl. bei Riehm a. a. o. S. 1429 a: ,,Zahlreiche Analogien spre- chen dafär dass die älteste Lautschrift verschiedene verwandte Laute mit einem Zeichen ausdräckte". 160 Alphabet besteht aus vielen Schriftarten. Es gilt daher zu bestimmen, zu welcher Schriftart die Schrift des Suljekfel- sens gehört. Wirft man einen Blick auf Tabelle III, so fin- det man sofort, dass die meisten Buchstaben in Kolumne II von den Kolumnen 18—21 der Futingschen Tabelle ent- lehnt sind. Diese Kolumnen enthalten eine Schriftart, welche durch eine eigentämlich aramälische Ausprägung des altse- mitiscehen Alphabets charakterisiert wird. Die 18. Kolumne enthält das Alphabet, welches der Schrift auf aramäischen Siegeln und Edelsteinen und kilikisehen Minzen entnommen ist. Zu der 19. Kolumne steht das Alphabet, welches auf den Stein von . Carpentras vorkommt!). Die 20. Kolumne giebt das Alphabeth von Serapeum ?). Die Kolumnen 21— 23 enthalten das Papyrusalphabet ?). Die Schriftart lässt sich also näher als aramätch-aegyptisch bestimmen. Die anderen Kolumnen, welche ich von Euting citiert habe, widersprechen dieser Behauptung nicht; denn die Ko- lumnen 33 und 34 enthalten die Buchstabenformen des althebräischen Alphabets auf Siegeln, Edelsteinen und Min- zen, ein Alphabet, welches fast vollkommen dem altara- mäåäischen gleicht?). So z. B. hat der Buchstabe h, fär wel- chen ich auf das althebräische Alphabet hingewiesen, durch- aus das gleiche Aussehen auf kilikisechen Mänzen >). Koll. 37 und 38 enthalten das Alphabet auf den Thongefässen von Babylon. Die Buchstaben in Koll. 36, 39 und 40 ge- hören allerdings zum Kefr Bereim und Adener Alphabet, aber es muss als festgestellt angesehen werden, dass Buch- stabenformen, welche in der hebräischen Quadratschrift vor- kommen, viel fräher in aramäischer Schrift haben vorkom- 1) Vgl. bei W. Gesenius: Scripturae linguaeque Phoeniciae mo- numenta, Lipsiae 1837, p. 226 ff., Tabb. 28 und 29. 2) Vgl. Levy, uber die aramäische Inschrift auf einer Vase des Serapeums zu Memphis. ZDMG. XI. B., S. 65 ff. 3) Vgl. W. Gesenius a. a. O. S. 233 ff. 1) Vgl. Stade, Lehrb. der hebr. Gramm., Leipzig, 1879. $ 20. Sy Vgl:; Stade, a. a.cO: Tab. I Kole: 161 men können !). Ausserdem braucht man nicht notwendi- gerweise die Gleichheiten in diesen letztgenanten Kolumnen zu suchen. Sie lassen, wenn auch nicht so vollständig, sich in Koll. 37, 21 und 17 (assyrisehe Gewichte) finden In Kol. 24, welche ich auch angefährt, ist die palmyreni- sche Schriftart enthalten. Die meiste Eigentimlichkeit bie- ten die Buchstabenformen d, r, 4 und m dar, ebenso eine Form von Zz und eine von /j in dem Worte, welches »Jäger»> bedeutet. Zu Grunde fär die Bildung des ganz besonderen Zeichens fär t scheint eine Form von t liegen. Man ver- gleiche bei Futing das Aussehen von t in der Kol. 16. Dass einzelne Buchstaben auf diesen Inschriften in vielen verschiedenen Formen vorkommen, ist etwas, was sich auch bei andern Inschriften wiederfindet. 50 nimmt Bickell ?) in seiner Schrifttafel unter der Rubrik Althebräisch auf Miänzen und Siegelsteinen zwölf verschiedene For- men fär den Buchstaben 2v auf. Af dem Suljekfelsen sind es nur sieben ?), wovon jedoch nicht alle eine eigentliche Verschiedenheit von einander darbieten. Eine Form von ajin und die Form fär q gleichen einander in hohem Grade. Erst bei der eigentlichen Entzifferung der Imnschriften kann man entscheiden, ob dieses Buchstabenzeichen als ajin oder q zu betrachten ist. Erkennt man nun an, dass das Alphabet auf dem Sul- jekfelsen aramätisch ist, so kann es von Interesse sein, sich daran zu erinnern, welche Bedeutung und Ausbreitung ara- mäische Sprache und Schrift in älteren Zeiten hatte. Sie war in alter Zeit recht eigentlich die Verkehrssprache und Schrift Vorderasiens und nahm etwa die Stellung ein, welche heute dem Englischen oder dem Französischen eignet. Und diese Stellung behauptete das Aramäische bis es durch das Arabische des siegenden Islam abgelöst SY Ve Riehm ara: (07 9] 14202. ?) Grundriss der hebr. Gramm. Leipzig, 1869. 3?) Anm. Auf der Tabelle sind es acht, aber eine derselben die siebente, rechne ich jetzt zum Buchstaben j. i täl 162 wurde !). Die ostsibirischen Inschriften geben nun an die Hand, dass die aramäische Buchstabenschrift bis nach Ost- sibirien vordrang. Die Inschriften, an deren Deutung ich mich nun ver- sucht habe, rähren von einer wissenschaftlichen Expedition nach Ostsibirien her, welche im Sommer 1887 von hier ent- sendet wurde. Prof. Aspelin hat, wie er mir angegeben, Mitteilungen uber dieselbe in » Verhandlungen der Berliner Ge- sellschaft fär Anthropologie, Ethnologie und Urgeschichte»>, 1887, Ss. 529—531, gemacht. — Ueber die im vorigen Jahre unternommene Expedition hat er in derselben Zeit- schrift, 1883, 5s. 462—466, berichtet. In einer mit Tabellen versehenen Arbeit aus dem vorigen Jahrhundert ?) finden sich die hierher gehörenden Inschriften berährt in Tab. V, Lit. D. p. 357 und 400, Tab. V, Lit. A. p. 409—11, Tab. XII, Lit. A. B. p. 357, 397 und 411. Diese Angaben ver- danke ich ebenfalls dem Prof. Aspelin. Der Leser erkennt daraus, däåss das Vorhandensein dieser Inschriften schon seit lange der gelehrten Welt bekannt gewesen ist. Es ist jedoch bisher nicht gegläckt sie zu entziffern, nach dem was Herr Grenman angiebt a. a. O. S. 1. Ihre Deutung muss daher fär schwierig angesehen werden. Aber da beim Beginn einer schwierigen Entzifferung Irrtämer unvermeid- lich sind ?), so mussten solche auch in diesen meinen Ent- zifferungsversuchen vorkommen. Ist es mir jedoch geglickt, zur Lösung der Deutungsfrage irgendwie beizutragen, so ist der Zweck dieser Publikationen erreicht. Berichtigungen: In Taf. III, kol. 1, hat man den Buchstaben auf der zehnten Zeile als ein 2, nicht ein s, zu lesen. Der vierte SViskiRiehm ax av OL SS: Sia, und L420Ca. 2) P. J. von Strahlenberg, der Nord und Östliche Theil von Eu- ropa und Asia. Stockholm, 1730. 3) Riehm a. a. O. S. 1420 b. | | FE | 23.0 SV öar, sr rt LLA rn DÖ ns gy rn) 23.2; 36.8 t 16 Horisontal-intensitet. Peo Mgn. v d T I0 bo VATHINES H | 1868 Mars 285115 9 0: Tp. rd 26 3847 2-4 | 627 32042 5.42] 3.5 |—1:2) 1.6049 Ö lars 22 Za. Jil P. Å ! 3.0-|— 1. .604 I 26 3843 2050 Inse eo Eg 5846 II ära Dt — k7605 UNG BID. 2 LAND. (0 TEC2) sc , .6057 ” P I 26 2155 2195 T ; Ri TN rp sn RE FL ädla rså n on TS TRO NN -)N. 22 La 26] 3.0 |+2.7| 1.608 pra 6 AN 26 2130 PIECE di ne h m h m 26 FJ) 40 .2070 > Nov: 29..10:58 a—1132a| I 0 Eglba 8.84| 4.0 |— 1.8] 1.6071 26 3132 2068 | | h n k m 26 3N 21 2042 1889 Febr. 28 1042a—0 19p,| I | ENE 6.73] 4.3 | 12) 1.6071 26 3257 3.2046 166 Inklination. 1888 1889 h m h m Juni 26 0 3p.—0 32 p. Aug. 3 h m h m Ö 1 7 peb 40.p: h m h m Dec. 19 11 46 a.—0 22 p. Febr. 7 h m h m 5 21p—6 Op. "ue 70 70 54.3 |. 57.0 Quelques observations sur le pouvoir rotatoire du quartz relativement aux couleurs du spectre, avec une formule nouvelle pour en calculer Iles valeurs. Par Lars Wasastjerna. On a établi plusieurs formules differentes pour expri- mer le rapport, qui existe entre le pouvoir rotatoire du quartz et la longueur d'onde de la lumiére. M. Biot a conclu de ses expériences que ce pouvoir est en raison inverse du carré de la longueur d'onde. Mais, comme la méthode expé- rimentale de M. Biot ne permettait pas assez de précision, sa formule ne donne qu'une premiere approximation. M. Broch a employé une méthode plus exacte. Il pose une lame de quartz entre deux prismes de Nicol et dispose cet appareil de maniere que les ravons du soleil, réfléchis par un heliostat, tombent sur une fente étroite et passant par les nicoles et un prisme, produisent ensuite un spectre. Comme le plan de polarisation est inégalement dévié pour la lumiére de diverses longueurs d'onde, les plans de polarisation des différentes couleurs font des angles de'gran- deurs inégales avec le plan de polarisation de l'analyseur. Si pour une couleur F'angle de déviation est égal åa (2 m + 1) 907, cette lumiéere ne peut pas traverser l'analyseur, et il se produit å cet endroit du spectre une bande noire. Si I'on représente par « Fangle, auquel il faut tourner F'analyseur de la position croisée pour quwune bande noire coincide avec une raie de Frauenhofer, par d la rotation du plan de pola- risation dans une lame du quartz de 1”= d'épaisseur, par . 168 D Pépaisseur de la lame et par m un nombre eutier, on a & + m- 180 D Broch disposait la lame de quartz de telle maniére quwelle ne couvrait que la moitié de la fente du spectroscope; il pouvait ainsi voir les bandes noires dans le prolongement des raies de Frauenhofer; il détermina ainsi le pouvoir rotatoire pour les raies différentes. «Il reconnut que la loi de Biot n'est pas exacte. M. v. Lang conclut des expérien- ces de Broch que le pouvoir rotatoire du quartz peut &tre exprimé par Féquation. EE (Dsotin Fab ou a et b sont deux constantes. M. Stefan a essayé d”appliquer cette tormule å des résul- tats obtenus par une méthode analogue å celle de M. Broch. Il a reconnu que la formule de v. Lang reproduit les valeurs du pouvoir rotatoire avec un degré d'approximation suf- fisante. Par des raisons théoriques M. Boltzmann a exprimé le pouvoir rotatoire par la série suivante (2) BER Fa dont deux termes suffisent.. La rotation du plan de polari- sation était un des phénoménes qui ne peuvent pas se produire si la distance des molécules d'éther est infiniment petite par rapport å la longueur d'onde, il faut que, pour 2 =S, d soit égal å o. En effet, la formule (2) donne pour Z=o0 la valeur J=0. Boltzman, qui n'a pas fait lui- méeme d'observations sur le pouvoir rotatoire du quartz, a comparé les valeurs obtenues par cette formule avec les observations de M. Stefan; et il a trouvé qu'elles se rapp- rochent beaucoup plus des valeurs observées que celles obtenues par la formule de M. v. Lang. Plus tard la formule de Boltzmann a été confirmée par M. M. Soret et Sarasin, qui ont mesuré le pouvoir rota- 169 toire du buartz pour les raies principales du spectre de A jusqwå N. Au printemps de 1887 j'ai déterminé au laboratoire de phvysique de PFUniversité de Helsingfors le pouvoir rota- toire du quartz pour les raies principales dans la partie visible du spectre. Jai employé une methode analogue å celle de M. Broch, mais faute d'appareils convenables je ne pus pas produire les deux spectres I'un audessus de Pautre. Je fus ainsi obligé de procéder de la maniéere suivante. J'employai un spectroscope a fils croisés. D'abord je fis coincider le fil vertical avec une raie du spectre, et ensuite avec une bande noire, en tournant FP'analyseur. Comme il faut pour cela deux installations, cette méthode ne peut pas comporter la må&me exactitude que la méthode de M. Broch. Les résultats de mes observations sont inserits dans le tableau suivant, ou D représente Pépaisseur de la lame de quartz, dJ' la rotation du plan de polarisation dans toute la lame employée, et d la rotation dans une lame de 1"» d'épaisseur. a äÄ B Ö ö 0 Ö 0 6) 426.352 14.182 425,42 14.142 = 474,52 15.782 426.9 14.19 426.4 14.18 AT5A 13.31 A0s0m ” 14013 426.3 14.17 479-23 15.70 425.535 14.15 427.6 14.22 "4 15.61 428.3 14.24 426.5 14.18 469.2 15.77 424,3 14.11 428.1 14.23 4745 15.78 428.1 14.23 425.5 14.15 4743 15.74 425.9 14.16 424.8 14.12 4739 15.62 427.1 14.20 424.9 14.13 469 4 15.67 427.2 14.20 426.7 14.19 4712 15.67 428.4 14.24 4927.4 14.21 471 6 15.71 428.1 14.23 497.2 14.20 4724 15.81 430.6 14.32 4928.1 14.23 4754 15.71 429.0 14.26 427.1 14.20 4723 15.70 426.8 14.19 425.3 14.14 4728 15.175 DE=B0;0750 DE=80f075-5 D — 30,075 mm Moy::d = 14.202 Moy. J = 14.18? Möy: 10:=1D:A2R 170 d' 0) d' d d [0] 423.8? 14.092 469.0? 15.592 469.838? 15.622 425.4 14.14 467.1 15.53 470.4 15.64 425.5 14.15 466.8 15.52 469.3 15.60 422.8 14.06 465.0 15.46 471.0 15.66 423.2 14.07 467.2 15.53 472.6 15.71 422.5 14.05 466.5 15.51 469.3 15.60 422.0 14.03 466.8 15.52 470.4 15.64 427.8 14.22 467.4 15.54 468.8 15.59 432.0 14.36 467.0 15.53 474.8 150 432.1 14.37 465.353 15.47 471.3 15:04 430.5 14.31 406.8 1552 471.9 TH00 430.5 14.31 465.9 15.49 470.4 15.64 431.0 14.33 464.2 15.43 469.8 15.62 429.4 14.28 467.1 15.53 470.3 15.64 430.1 14.30 465.9 15.49 470.1 15.63 DE=P0075Tm DE 30-005 mm DEER 0SEYA Moy. d = 14.202 NOS NIO = DN C D: D. d' d d' d 0 (0) 916.02 TING? 648.6? 21.57” 366.4? 215089 b14.2 17.10 647.2 21:52 366.0 21.85 D16.5 PTA 648.0 21.55 365.0 21.79 514.0 17.09 647.8 21.54 365.5 21.382 9318.0 17.22 650.9 21.64 366.1 21.36 5145 IwE 647.5 21.53 266.5 21.88 513.0 17.06 649.9 21:61 3066.4 21.88 5121 17.03 647.9 21.54 266.3 21.87 914.9 Fd 647.6 21.53 365.9 21:85 D13.2 17.06 647.3 21:52 366.0 21.385 913.3 17.07 647.5 21.53 306.3 21.87 216.4 17.17 647.5 21.53 266.0 21:05 513.1 17.06 647.5 21.53 267.0 21.01 214.1 17.09 648.5 21.56 366.8 21.90 915.0 160602) 647.7 21.54 3266.9 20008 DE=B00skra DE=30 075 DE=U6AR Moys id= TIP Moy. d = 21.55? Möygblö=21086P TI ö' [a] 0 [0] 0 0) HSEN2P 17.202 GSE? INGE? 194.092 2150 d22.3 17.37 652.0 21.68 194.7 21.65 918.5 17.24 651.1 21.65 193:9 21.56 3220.8 17.32 651.2 21.65 194.2 21.59 517.8 Tv 652.0 21.68 194:2 21:59 320.3 ITF 651.535 21.66 193.6 21.53 318.7 17:25 651.2 21.65 194.1 21.58 518.2 17:23 651.6 21.67 194.2 21.59 SI Tv.22 651.9 21.68 193:9 21.56 218.7 17:25 651.1 21.65 193.5 21.52 517.3 17.20 650.535 21.63 193.9 21.56 518.8 1725 651.0 21.65 194.6 21.64 5318.2 23 651.7 21.67 195.0 21.68 5215 17.34 651.8 21.67 194.0 21.57 318.8 17.25 651.6 21.67 194.2 21.59 DEEF0(0750a DE=30,0750R Dr=8;N03 Möysd==17.269 Moy: d= 21.66? Möy:"0:==121:598 C D. E. Ö' Ö Ö' [0] Ö 0) 918.8? IS Dn H21.1? 21.692 S2AML 20.020 14.1 17.09 520.2 21.65 326.0 27.46 315.3 FS 320.3 21.66 829.0 27.56 215.535 17.14 20: 21.65 329.0 27.56 531635 17.17 321.8 21.72 324.8 21.42 316.7 17.18 220.8 21.68 324.2 27.41 215.7 17415 320.535 21.66 327.0 27.50 216.6 17.18 520.9 21.68 825.9 27.46 5315.3 17.13 21.4 21.70 326.0 27.46 215.6 17.14 321.3 21.70 326.3 27.47 216.4 Ibra ve 19.1 21.61 325.4 21.44 S17:2 17.20 5321.8 21:72 323.535 27.38 5152 17.13 322.0 21:73 824.5 27.41 2154 17.14 521.1 21.69 323.5 27.38 214.2 17.10 5204 21.66 323.2 27.37 DE=B0l0752n D==5240f02:50 DE=BOJSE Moy-0= 17:15? Moy. 3 = 21.682 Moy. 0 = 21.45? d' 0) d' d 0 0) 823.12? 21.312 245.222 2T:27? UTAS 32.56? S24.2 27.41 245.9 27.34 IT8.4 32.53 825.2 21.44 246.5 27.41 9380.0 32.59 3824.3 27.42 245.8 21.33 981.:2 32.62 824.1 27.40 245.7 27.32 I79.8 32.58 824.2 2741 247.0 27.47 HKD 32.58 323.6 20:39 245.4 21:29 980.2 32.39 324.6 27.42 246.4 27.40 981.0 32.62 323.6 21:39 245.8 21.33 979.3 32.56 824.7 27.42 246.6 27.42 I78.8 32.03 823.6 21.39 245.9 27.34 980.1 d2.09 822.9 27.36 246.4 27.40 980.2 32.59 323.4 21:38 245.8 27.33 980.9 32.62 324.5 27.41 245.5 2:30 2 SR 32.56 322.17 21-36 246.5 27.41 I7T38.6 32.54 DE=3007:55 Du==183 90 DE 30075 Moy. I = 27.409 Moy. d = 27.36? Moy. 0.='(32.58? an ö d ö' ) 655.82 2T309: 85500 28489 VIA? -BASTE- 656.6 92733 - 8569 2849 9795 3257 65T.1< 2735 oBHb2 oo2844 — 9802 3259 6568 2184 Sh 2844 OT AGG ÖSRTS MPR HUR Hör MA. JAG 65R6C . IST. - HUR 2S0 MA 3205 656.9: 2730: 8566 2848 9795 3251 6567: + 233 Öva 20 IGM > JAG 656:6: 2133 oc BH62 2 >MIMT, 3258 6581 = 2739 8583 2854 982 326 656.9 27.34 8551 2843 09782 — 3253 655.838 2730 8560 2846 9804 32.60 656.0- +278k oSK6k PAT 90 »+IJAGK 57.30 2786 Bäst 2848 9806 3000 656.60 o=2MAH 584 oo OMR IA DER D==(3010752m DE=30075R Möoy: ö:=120:307 Moy. d = 28.48? Moy.: 0 = 32.582 371 E b. F. ö ö ö' ö o' ö 4610? — 27539 > öbTe 128480 98280 32:66 d6l4 > DTS Her (205 OBI2 BAG 4620 = 2159 "2563 2850 19819 3265 4596 = 2744 2562 2849 9814 32:63 4594 = 9748 2549 12834 — 19803 32160 4502 > TAR 2570 2858 19815 3264 4612 2754 HG 1285L (9821 + 'B2GG 460.3 <2749' 2559 2846 9800 32:59 4508 ooDbprAPpl 2502. P8AO 982 1866 460 > DIA > ÅS. 28A3 - 9800: 3202 459.5 27.44 2555 2841 951.1 32.62 461.2 27.54 256.9 28.57 981.6 32.64 460.0 27.47 256.717 28.54 980.535 32.60 459.4 27.43 2055 28.41 9812 32.62 461.1 27:53 256.6 28.53 981.1 32:62 DES PETPo D'==803 D'= 301075 Möy.d=> 27.492 Moy. d = 28.48? Moy: d= 32.63” 2=0,00046665. = 0000 £383'. G. 0” (0) Ö' d Ö” [0) T0B:22 Ru FRA ANS -T2SKRYEL AGN 1073.3 30.69 1223.2 40.67 12848 42.72 1074.2 30.12 T3SAT-2 40.80 1281.9 42.62 1074.0 Sö: 1225.0 40.73 1285.1 42.73 1074.2 IDE 1225.8 40.76 1283.9 42.69 1070.2 35:58 ITC 40.80 1285.7 42.75 1072.6 33.66 AAT2 40.80 1283.8 42.69 1073.6 35.70 1227.4 40.81 1283.2 42.67 1073.5 32.69 12051 40.13 1283.2 42.67 1072.3 30.65 [2005 40.75 1283.0 42.66 1072.4 22.66 1224.7 40.72 1284.0 42.69 1073.6 32.10 1224.4 40.71 1286.0 42.16 1072.0 30.64 T225.2 40.74 1284.4 42.71 10731 32.68 1226.7 40.79 1285.1 42.13 10712 35.02 1224.1 40.70 1286.1 42.76 DE=30075m DESS DEER3007 50 Moy. d = 35.68? MOV. 0= 40.799 Moy. 9 = 42.707 174 2=0,000453. 2=0,0004383. h. d' 0) d' DTE 0 d 1144.0? 38.04? HLSYL 40:75? -— "TAST6? -AT60R 1141.2 37.69 980.0 40.79 1435.3 47.12 1142.7 38.00 982.8 40.91 1434.6 47.70 1141.4 37.95 979.8 40.18 1433.6 47.67 1141.6 B0V6 982.9 40.91 1436.9 47.18 1140.7 ID 980.5 40.81 1436.7 47.77 1140.7 ad 980.9 40.83 1433.0 47.65 1142.7 39.00 SM 40.84 1433.4 47.66 1140.6 37.93 HI 40.78 1437.4 47.79 1142.1 37.98 ALA 40.75 1434.7 47.10 1143.2 38.01 980.9 40.83 1434.6 47.70 1143.1 33.01 980.9 40.83 1433.0 47.65 1141.2 37.95 981.4 40.85 1436.3 47.16 1140.2 SCEN 980.9 40.83 1430.4 47.56 1140.7 IS ALLO 40.78 1431.7 47.60 DE=300759 D== 245025 mm D=33,007523 Moysd= 0.90? Moy. d = 40.82? Moy. I = 47.69? 000048 EE G. d' d d' 0) 1221.62 40.622 1280.32 42.57? 12215 40.62 12381.7 42.62 1221.8 40.63 1283.6 42.68 1220.8 40.59 1183.1 42.66 1220.8 40.59 1279.6 42.55 122158 40.63 1283.1 42.66 1223:3 40.68 1279.9 42.56 1225.4 40.74 1284.0 42.69 1223.5 40.68 1284.3 42.70 1221.4 40.61 1281.4 42.60 1224.9 40.73 1281.3 42.60 1223.8 40.69 1284.2 42.70 1224.8 40.72 1283.8 42.69 12210 40.60 1284.1 42:70 1224.7 40.72 1283.3 42.67 Di=130)0:75 0 D= 301025 Moy. I = 40.66” Moy. I = 42.64? 175 Comme moyenne de toutes ces observations on trouve les valeurs suivantes pour le pouvoir rotatoire du quartz (0) 14192 5033 2 ELR 2A:6T 27.41? 28.48? 2006 2=0,00046665 "35.682 2=0 000453 31.972 2=0,0004383 40.742 G 42.67? h 47.692? En calculant par la méthode de moindre carré avec ces nombres les constantes a et b dans FPéquation de M. v. Lang, on trouve > komisolalels.E FE=90 hb =82189140? De méme on trouve pour les constantes A et B dans réquation de Boltzmann les valeurs A= (03.495-10-> BENSON Jai essavyé pour ma part la formule suivante (3) EA 1) ou c et a sont deux constantes et e la base du systeéme de logarithmes nep. dCette formule donne, comme celle de Boltzman, pour 4 = >> la valeur d = 0. Pour les constantes c et a j'ai trouvé les valeurs suivantes: C=005 TA FOMSNOFT Le tableau ci-dessous contient les valeurs du pouvoir rotatoire du quartz, calculées par ces trois formules, avec les differences /N entre les valeurs calculées d. et les valeurs observées dy. . 176 Valeurs, calculées Valeurs, calculées Valeurs, calculées par la formule par la formule par la formule DET EA a a aha EC Ole AN Oc 7 Oc AN 13.962 — 0.23 14.23? + 0.04 14.232 + 0.04 15.46 — 0.17 15.63 0 15.63 0 de 50:05 7:20 0:03 17.19 0:02 21400. + 0:03 2158 0:09 21.58 - 000 äqn0S 022 27:40 NO 27.39 002 2800 021 28:46. ,-A002 28.44 04 3283 40.23 32164 0.04 32,62 +0:02 3517... 4-0:09 25066; or FÖ 35.65 0:03 3808. 0 38.06 ++ 0.09 38.06 + 0.09 49:81. 0.07 20:93 5010 40.94 — —+ 0.20 49.34 —— 0.33 42.55 — 0.12 4957 —OM0 46.90 > -— 0.79 ATA 024 Abe 08 On voit par ce tableau que la formule (1) pour des valeurs petites et des valeurs grandes d 4 donne toujours des valeurs trop petites de d, et pour des valeurs intermé- diaires de 24 des valeurs trop grandes de d. Au contraire les formules (2) et (3) donnent des différences alternative- ment positives et négatives, ce qui prouve que ces formules reproduisent plus exactement que celle de M. v. Lang les valeurs du pouvoir rotatoire du quartz. Des deux formules (2) et (3) celle-ci s'applique un peu mieux, ce qu'on recon- nait en calculant les sommes 5 p/A?, ou p représente le poids des valeurs différentes. Pour ces sommes on trouve respectivement les valeurs: (2) Sp ANV =="2005 SPAN ==0.2020 Ces valeurs sont presque égales, et en effet la formule de Boltzmann peut &tre considérée comme une forme approxi- a mative de la formule (3). Car si Pon développe e" en une série, on a a ar 1 SN! Ce ( TN SN 0 ') ca? ca? 1 dns = TT ar 5 LE rk dan Ainsi on a, en comparant cette série avec la série de Boltzmann: 2 3 Ares B="53; RC ara De cette manieére on trouve pour les constantes A,B, ÖN les valeurs BE (05:605052 5. Bi=M446:8810-—6; "C= 1T977:94106R5S Ces valeurs des constantes A et B sont presque les méemes que celles que nous avons trouvées précédemment I est clair qwelles' ne peuvent pas &tre tout å fait égales, parce que nous avons négligé tous les termes å partir (& de 35 Ainsi les formules (2) et (3) doivent s,accorder et sS'accordent en effet. Berättelse öfver Finska Vetenskaps-Societetens Meteorologiska Central-anstalts verksamhet under år 1888 7”). Meteorologiska observationer hafva under år 1S8S8 blif- vit anstälda utaf: i Fyrmästarene Th. V. Montell och K. J. K. Lindström vid Bogskärs fyrbåk. Fyrmästaren K. F. Alcenius vid Hangö fyrbåk. Fyrmästaren F. T. Bengelsdorff vid Utö fyrbåk. Stationsinspektorn K. Appelgren i Hangö stad. Fru Rektorskan K. M. Kandolin i Mariehamn. Fyrmästaren C. F. Liljefors vid Söderskärs fyrbåk. Fyrmästarene J. V. Eriksson och P. F. Söderström vid Märkets fyrbåk. Fyrmästaren F. W. Grönlund vid Sälskärs fyrbåk. Professorn J. F. Elfving och Apotekaren B. W. Strömberg i Åbo. Herr Lars Larsson 1 Wiborg, Myllysaari. Apotekaren A. M. Hallman i Willmanstrand. Elever vid Mustiala landtbruksinstitut. Löjtnanten N. Etholén i Lampis, Kivesmäki, för januari— april, juni och september—december 1888. Fyrmästaren (C. F. Ståhlbom vid Säbbskärs fyrbåk. Fröken Thekla Molin i Tammerfors. Herr G. W. Serlachius, föreståndare för Otava jordbruks- skola. +) I följd af direktör Nordenskiölds död har den tillämnade ut- förligare berättelsen denna gång uteblifvit. IEA IGN 100 Possessionaten GC. Ph. Lindfors i Sulkava. Apotekaren Hj. Drake i Jyväskylä. Fröken Lonny Lojander i Wärtsilä. Kyrkoherden Jonatan Johansson i Alajärvi. Fyrmästaren Solon Strömborg vid Sälgrund fyrbåk. Herrarne C. J. Hallberg och P. Hakulinen i Illomants, Möhkö bruk, från 1 januari till 31 maj och från 1 september till 31 december 1888. Magistern Bruno Granit i Kuopio. Magistern O. Alcenius i Wasa. Kyrkoherden Wilh. Lindstedt i Lapinlaks. Herr Alfr. Fredman i Pihtipudas. Forstmästaren H. J. Aminoff i Idensalmi, från 1 januari till 31 juli 1888. Pastorn J. Simelius i Pyhäjärvi. Fröken Maria Renfors i Kajana. Fyrmästaren E. E. Björklöf vid Ulkokalla fyrbåk. Kollegiiassessorn E. Westerlund i Uleåborg. Fyrmästaren L. Lalin vid Marjaniemi fyrbåk. Apotekaren F. G. Borg i Torneå. Forstuppsyningsmannen M. W. Waenerberg å Thule hemman i Enare. Kronolänsmannen X. Nordling å Toivonniemi i Enare. Fenologiska anteckningar hafva för I888 inkommit från nedanförtecknade orter: Observationsort. Observatorns namn. Län. | Kommun. Nylands | Helsingfors. | Seelan, Th. professor. Helsinge. | Kannelin, Th. | 4 Pojo. | Borg, Gust., rättare. | 5 | Pernå. | Rosberg, Johan, hofråd. | 2 " Askola. | Holmberg, Julia, häradshöfdingska. | 5 | Wirén, Johannes, folkskollärare: 180 Nylands | Mäntsälä. 3 Wichtis. 5, Lojo. Ner Nurmijärvi. Abo och | Geta kapell. B:borgs | Mariehamn. pA Kimito. ; Kisko. Salo. Pyhämaa. Parkano. Tammela. 2” i ZI) Janakkala. Hattula. Kangasala. | Birkkala. Lampis. S: 4 Michels | St Michel. Sysmä. | Puumala. Sulkava. Fredrikshamn. Pyhäjärvi. Jääskis. Kronoborg. 2” 2” Wiborgs Kuopio |Kihtelysvaäara. Tohmajärvi. Pelkjärvi. lmpilaks. Vasa &Karkku Jyväskylä. 2” Wasa 2 Alavo. pj Nordenskiöld, N. G. G. Sjöstedt, G. H., statsråd. | af Tengström, J. M., provincialläk.| Kellman, Gabriel, possessionat. Montell, Eugen. Öhberg, Abr. kollegiiassessor. Hedberg, Maria, fröken. Rosell, Sofi. Zetterman, A., provincialläkare. Hollmén, J. G., t. f. kapellan. Brander, Casimir, forstmästare. Procopé, A. F., provincialläkare. | Karsten, Onni. | Hanström, Joh. Lilius, F. J., kyrkoherde. Wegelius, Uno. Harjunen, A., handlande. Malin, Henr., kontraktsprost. Nordström, A. W., kollega. Wilskman, Karl, godsförvaltare. Witikka, Bertha, fröken. Lindforss, C. Ph., possessionat. Heiman, H. E., skogsförvaltare. Breitenstein, W., förvaltare. | Fabritius, Alarik, provincialläkare.| Löfman, 0. V., veterinärläkare. Söderman, H. L. Koljonen, Olli. Koljonen, Helena. Karsten, Nina, pastorska. | Karsten, Inez, fröken. | Backman, Herman, prov. läkare. Hjelt, Hjalmar, lektor. | Sahlstein, J. V., bruksägare. Il moni, A. Hj., provincialläkare. 181 ” 2” Wasa fr Saarijärvi. | | Alajärvi. 5 | Mustasaari. 55 | Wasa stad. 3 Pihtipudas. | 33 | Munsala. Ne | Nykarleby. 59 | Kronoby: Uleåborgs | Sotkamo. 35 | Kajana. - U:borgs stad. | 3 Kemi. S Nedertorneå. | - Ofvertorneå. | Lilius, A. A., kontorist. Thomé, J. H., forstmästare. Wahlbeck, Anna, fru. | Tegengren, G. Krank, F. O., forstmästare. Fredman, Alfr., folkskollärare. | Lindskog, Josef, lektor. Ilberg, F. W., lektor. | Storbjörk, J. | Hollmerus, ÅA. L., forstmästare. Renfors, Maria, fröken. Westerlund, Emil, kollegiiassessor. » Böök, Arthur, forstmästare. Castrén, K. Em. Sandberg, Hugo Rich., forsmästare. Variationerna uti hafsytans höjd hafva under 1888 blif- vit observerade af Fyrmästarene C. F. Liljefors och K.F. Al- cenius vid Söderskärs och Hangö fyrbåkar samt af Lots- åldermännen A. W. Salomonsson vid Jungfrusund, Joh. Öhman vid Utö, H. J. Söderholm vid Rönnskär, A. Lind vid Lypörtö, Lotsåldermansenkan M. L. Ahlstén vid Lökö och af Lotsarne vid Kobbaklintarne, hvarjemte sådana observationer erhållits från hamnen vid Wasa genom Magister F. R. Westlin. Helsingfors, den 26 april 1889. N. KE. Nordenskiöld. nn i få NE äNe i ” & ad RNA | VN di bd Al fv IE (Ra RR Ne Tala så Roll 5 101 Höll Hon NN CE jr il don I id 4 | VV fv Hoa af md Aa - Hd HESKIR JR | | Idea ÅN j Ae a ÅA RAA j | Nio UR 100 Sc boovkialre N 0 B as TV 12 BASEN | idé 2000 SÄNGE 7: 0. RES NI Le (ll, NER > HIMGITha för LRheRir RÖ Ldorosut ae | HIRVI til 883 FH AVIS BÖN 08) 72 i NG LL ENG Te cå z Äa0: 210 iv hd 4 KN, NOTARIE. SDKEYFIDEO : "sto. m Iniggr AGA hdd öv HÅR - ankor Fö op Hol JUSTIN LAN FARAO Mag NO East M EG - fbr birv Dot M Hbten 14: bur meiostal hå ör TJ ök BN "SMselod Igatno Gö la Ib molalti S Homo oense slälgd dag TOA Por + hUBbår Ol ort ildnddo tba AN ed N H HA FJESSM. Höna Bin bi. FORN Y Har li HER NäD å Kp lä ifgoialk Ä dn I Bblöplenabaolt)' a Miles ooo ME Ä - ATA 4 a i 1 . TS 2 Sr å ; RES z ä | sr vt Nu pR kal | I CT Me här i d 1 ff kel Ä k "EF Å ) Sö 5 1 5 ; i 4 1 MOV; 0 b es; A+ FI en 1 Rak SRBU UR Kina TITAN ESS ORSA ( MBE > I VIRKR Ra RA LK OLM ÅSE RR rig Be ; VARE : NELL kl Af i to i UVTA TS II AN ' Ådars Här 5 I ”- ra Tr SÅNG | ee s | 7 tg Sr ju 2 LJ NE | Tan | ; SAMMANDRAG af de klimatologiska anteckningarne Finland år 18838. af Ao. FMCo berg. 184 SEE AEA le ITE AN SANS AD SV EE AGTORe BUD OA EG 0 rn SIT ARSTAR — FEAT 2 YB[0ATOM 1A0N IIRIrDIN AE EG AOL 06 AREA TATE AN = J6TATES AT SS TE SRIen PIHO EM: — | — | PA | SA | SA 96 AIBB AT T AI6T AT — |T€ IIS I ' 'eyoeqdwequ:s e3rog SSE EA Ge-A I Ge ANS > TS-E OROAT Om AN ES 0 BOO SENS A — I0GAIOTA 96 Ales dö AT E ATI AT TAL SS AT SR ELO S OTO LO TA SNDA = (26 Ae ATS ATTG AR — or ATT AT Ae amen GEA JA BT ACA) TA TI AIT'6T AI6T AT 63 IIITE II" ((SOpprdden) SI0JGUISTOH = 08 A AT AMOR € AT SAGA | I ATS Allee ATIT-AT) &£ AT "oc diosporgq ofog | | | | | | | "puejAN | | | | | | | | AN OTA SA sa NS 66 IT) SA — | ANGETT > PROS Berga — | 9 A I8T A JL "AA | & A 8T ALFI ATO6 IIL:8T AI0OG AI: F AITE TIL” ' '(epyeg) sudo oreg MÄTAS ET NGA OAS SE a PERAST E ON TYANTTORATE SE paesd1sord Our | 'puejuig e5iwusba SS NS a AA RE OR er | | — TAR et O EN | "puery — SJ Je 8 Ss : ! 3 å SSK a AE SR RE ARE ne FI FT dör SA AR P2 85: 58: fr ESR SN ÅR AES 'qSvwO>x[ue STeLlLSOAÄLT 'I ——naAZ——Q.- nr, nom nmnwoamnmnsnomoonr mJJJJJJJJJJJJJJJJJJHJHJHJHJHJJHJHJHJHJHJHJHJMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMHMMHMHMHHMMHMHMMMMMHMHMMMMMMMMMMM 'O8 A EN FI TEAS GETA & ÅA il SN s-A NN D- 27 SC AT I AN STATE AM FEN HIS TEE (EEE SAMSAS AT — EA GLATT CRAMER HN EA GE ATTGSATSE ALA SKALD: RAT Sr 1 =: 2 ALOG AT OT ÄT 5 EE NI6GANORAL GTA STSAT SE I NOGA Gö AHO GAM === GG AMNING AT = ee CSKA & FI ATG AT — ere on Pi ATI Ale AT GA FI AT SPA) SV TEA GT AT GGR NI SA 81 AIlG ATeT Als ATST AT" BTG SATT INTEGER ANI i RN [ge | SJR Då SRA NG ESS LING GATA AIK O GAS ES NT ER AT LERA a |) SN I gen 81 AT'TG ATIOZ AT9r AT.ST AT . 'AqoqusYq sepudyqig " etuueN eg ' BJOATIO], TATBfIGLS el ÄYsSRA ÅL : ' LIOJYO VUSÅJ . "elOXPd tt " paesdsord BIUYLH ' Fe MM BIexXALUef " o8setomg SÅ " BleYSOnIT ej9umer "pPUuPeSeAeL 1a9tuosl9d OB ILJ 'pre3dsoad ejer 'AqoFrÅYF BJESETULIH "eJUNYe]eS " SNATOT, va 2990919suT FIOqoUOIST SANRIsrneby ts gl TR "eSJTULO MM TATeled ÅG "UaJJEY BIPpOS ' STWUTANN BIRSJULTT to UTUBUYSYLPILT 186 6 A| € A ITT A le ATILT Allee ATeT AT — Jet AI" ” oo” BISHEM tAteleviqorg, AA IFA NÖTEANDING AA NOM ATTG NIE 616 AM = SIA AME. Ad osrAs rad | | | | "UIJJJLY BUJON | Oc A.S A EL AL SG ABL AEG ASG API ALS ANT > "PERSER T gera ATL ATG AIG AES EG AGT AE 9 ASESTE AE ET B3B3[SUre (Ge Tesen AE ESS 9 Allert An RE EE rCrOSfe TS rASte lev SI AF GLATT SUS IFE ARS 06 ATZUE AFP ATE oc 5 Tou StoSp RreeseISsnn GIFAN For He TE ANETTE A (a "(PISTEIOXIN) eSeM ICA S ONECARE GENE SE | ES " ” tamleleg IS OARRVS | | | | | 'uPROL2ISO EJPOS GA I RAR EE NIE NAR AB0OG ATIG AT STSTAT > "KA ÖIRÖR SEND GAN -- (ÖGA = T gp efenrng vAeYmS KENTOR EAS SÖMEAS BE IE SEA fe [GORAN SIA EI AqoxrAY erevunng TAS AS IE GLAS OrATIESEAS IOGT ATNISG AI OG ATT ANSE SO PERI OT RIETOtfOrINEI:S | | | | | | "UBJdLEY '0 SYLJOAES 'I[POW - AE 2 & a S . ; å 3 c Jae vd RS 225 AI ESRI SR I LA D|B 3 S'5 3 Ia 3 5 HÅ: CENTER EE RR SSE ERE ER SR a SSR Fa SY S5 fam) Oo = 2 8 2 RÅ 5 Pr > Sä -Å ”ISwWoO ue SILLSOJIIÄLA 'I ' = | PIAS IA) & IA Fö A.jIG Av o= PAS IA SGI, — firad > OnRNO SWöNmSreIg FINRA RAG TA] ör FANG An 9T AF AN loAg lod] Ice feA RS SS NSUUÖE RIKEN | | 'puejdde7y RAI fl 1 FGEAN| Fer ISAR TERASS AN EE 1 SJU N[VY Vourojtsarn nen ära = EL MAN br = SS AN i AN = Er? ar a - Ci Ssenq BVBIUTIOJIOPON FIVE 14, at RNE ST Tr ac MAR SkvAg) hen törs AR SATTE FN Ae at INSE ArJGTr Art 17 TTR ARSGATN fins) et GATE FRUSEN EN FRNIESAROE AN IRL SEK ET A |FE = UA 0 ERS TiN cry SAL6T AEA SA: BrAreT SOA LAT — 86 AT > OBS OSNeS | "UIPOQLIISQ LUJON — 185 A | — IET A 168 AT| & A (ST A |68 ALPS AT GÅ | — 108 AT” Brevarurok R FRAN ANS ISTSTA GT Sr SR BARE SRS AT > BRAT > AGONIST BASeARATSATTE SARA TALE FI TAIST IA! 81A| G-IA| 8 TA I TE AIGA 0 de ABI0ATO TA TB TUNN ce I ORIAN ES EIOA EON re & I I AX NHNGT ANGE. aussv nio SALES WIDE lag ATIGT AT OGAANE = 'exqoeqdwrq u:s BFIog AS: ALeG AN a "MSIE YBIOULEDRA ONS NUR äs FR RR ejosnoM oforr I — 98AV oo ” £q9088Vv OFTSOA (PE FO ANGERAN en oe ida " S10J3US]eH 81 IANIFT IA 8 IA 8 IAIOT TA STEEN HOSTA öre a 6T IA '91 TA GT IAGT-IAN GT IA TT IA 9 IA) -9-TANI96 > [do] H = (0 0) N > oo AN rer > FURS z 7 TA|OT TAI TAI B.IA! 8 IA| I IA SG A I8Å 98A 63 A BB AJS Af CC cos stojpeser ored | | | | | "puejAN SET ENA = UpETA SSA STA — 1 80 Alle AN: = fås AL So ar Serie TTG TA TA STA EE IA TE AT TE AT Sc ATReANTe AIG ANOGOAR: Cerbremi Sr FI GRAS GAS (GOA OCEAN E + ot pae3dsord otur "puejuid ebiuaba ÅA SNES FEN ER UuvaetqatIeN GETA EE ST TA OITA FSA oe OT GREN EGIEN 66 "puely Fraxi- cus robur. Asp. Popu- lus tremula. Lind: Tilia ulmifolia. Äpleträd. Pyrus malus. Lönn. Acer i platanoides. la. odor. et verruc. > Grå al. Alnus incana ; Rönn. Sorbus nus excelsior. Hä Dr Hägg. Prunus padus | Röda vinbär Ask. Björk. Betu- | I | I | | | I | | | | | I | Sura qorrirdsperg ue -JOT SOIL ÅA "II — + ———-QLCbb——— ———— AL 21+=X po —-m—m— nm ————— —— —— --! ! d AHif=-H DH 0 0 HN =] — Befria NÅ SB SIE TAN rf TA FT | GTA Era ON) Sh => | dis = SEA = | > ER) om få — IST TA|LT IA BT IA OT IA 6 IAJOT IA 9IA| TIA AT TA9T TATT IA OT IA eT IA|OT IA! 6 TA) € IA — | — |IT-IA/6r IWSTIA) — TRIN 6 IA FÖR Or TA Fe TA fö TAS TALS TA HETA — AT IA] 6 IA/ST IAlST IA| & IA ST IA)OR A | eTJ8LIA o7 + 9L IA] — HEAT IA | — [ET IAJST TATT IAET IAJOT IA] 8 TAGG Ä a ke TA li a BEAL fö BI IA] — |9T IA| — - PT IAlBT IA | F | I | 6 TATT IA) 6 IA) 6 TA| 6 IA| TIN8 Ä lpö a IT IA ET IAlST IA) € IA! 6 IA'9G A |4G A gg A 118 TA ET TA OT — [11 TA TAN enl OSA NES GSTA AN IGN TIA OCEAN FETA 88 AN OEMA | TIA OFTA OEAN ePe>>> GO A 66 Å Sö A 166 MA RE TÖRANTSGEA = GGSÅ SO ÅA SCA FENA SG Å 66 A 196 A LL IAJSG A SCEN 90 A 196 A GO ÅA IVG / 86 ÅA IG6G6 A cc A I6T AA 6T AA I66 A ST AA GE A FOA I9CN "BeJÄYSBAÅL "oo" BJOJAYIO VUSÅg "eo " pIesdsord eI]NeH " Pe M ejfexxeueg 3 BSSIOT " BJLYSONT PjOmueT, "PUeJ]SEALL 1u9ruoglaT OLIV ' pressad BJEPFING Aqo rep BjeSseFaeI é NIMNTEI "BJUNYLIJES " SnATag ff 2990919SuT FIOGOUOT MSB TRDEOSITSIS NRA BSI M TATBledÅ "UIJJALY BIPOG STULNA BJESJULIT to umrysYuponT ' Aqreseq Burg 190 : = ESA SES TA NG DANS ANSS STAS RRLA SR Nn Fr op TA GEA | 0-2 IS MR TAG TAB EANMORAE SAT 0 00 TAR TÄTETelV 96 TAlvö IA) — |08 1A 86 IA PI IA9T IA) 9 IA & IA| EIA = JE TAN SA "-WITQUIFABAN IERENIE AN SS ARE E ge Alte A 86 Aa je AL I (BRIEITSTNDSA REAR ERA TS öga 0 Eh TA lt Abe HÅ S.A STÄV S- DAL "SE nde " OAPIy "uIPOgL2ISO EJPOS ec Al or AqoxIA sed] | — IST TA FI IA9T IA STIAN) 6 IA! 6 TA L IAISE A 96 A ISA | 5 NE Jere LAESOS = IT IA TESTA ET DA 9 TA SRA SE RSA ASEA NT fer GIANT IA OF TAOT TAI-S-TAIST IASG Aj|OS-ATOE Mi ' Aqoxqrk erevuunng 2 AASE Ar te ANSE Al Se Al 08: ANGIE: I SER RSS | | | uajadeY "0 SHLEJOAES "IPIM = (RC i sr ES le 8 TA) TIA SIA TIA > > £q0xI6 sepndryqra — |AT IA OT IAOT IA'eT IAI = [IT TA 8 IA) LIA FIA TA STA GT BRUNE ; FE talat JA -— lov IAlOT TA 8 IA -9 TA) 9 IA erIA TIA — ”önlikent RER FE ue ler led Isa | sg | 58 |f8| 5 ög FLEN: äs = SU ETRA Se 23 jet =S Sjö (2 Sv SONERA CE SEE AS SR ss SES Ae MA et RN Be NA ia ES RER SENSE SS = 23 Ba 2 SER ÅAR | a ehe FAT | PSA IA :Suruqoridspejq 420 -Jo]I SI9IXLA "II 199 TAR GI IA] SE öl IA GT IA (PI IA TT TA OFTA OT TANOT TA OTTAR (ÖJA 6 IA! 8 IA OT TA LIA 3 IA e1 IA eT.IA OT 1A.OT IN 6 IA! € TA NLA TA Of 36 06 >>> NE (OETRANE (OSA BAT AGE omnyur, JIvuT AISUUO RIPIDT "puejdde7 'eINALY BOULOJIVAJO ' Sen BYOUTOJIOPON ' AqQoIÄYF IUI " FI0QVAN " OWBINBY OWBYJON "UPPROQLIISO PUINON BIBLARUIOH VILBASATOJYIST ' RIIS TATBLEWYOT " AqoqrÅ tAxebpg "UIJJAdEY PIJON 02 ET KOTA STA ÖSK AS I EG AN JOE JA ASO GA EGT ie STEN GTA SJETA GTETANE SE TAN STEKS a OA fä E SRA RAR BORAT GEMEN LETA SG AY &9-PA UGTA] SGLA GerAG SAG fernr AN sen NE = UGTA GE FA SOA & STAND TAS | Ag ry ar CIAR ROSAS STELN OL TA Gr. TA Oc 96 5 EA ESA IG AS er Al Gry Se AT Kor AT FETA TERASS SCA EG TAN GAR 9 GRASS SO TE AR BRA FETA Lo TA Fo TA ip IAJGG AIG ATG AVOT AC — IFG ATIELOA TESTA | At TVO TOTTA STAL SE EN SN Gr NI = eg SN NS ÖGA nl RE) SR FI IA|CT IA 8 IN) 6 IA 96 A/IFGA |6T ANITGA [BFA SANSAT SÅ IT-LA OT IA et TIA 9-IANJOSSA FeA = STA 108 ANG AD Or TOT GGR TERA SATAN ES LTA O SFAI AS ISTIEAS STA GETA FO TAN I TALT JA 96 ANFE ALT A FT ANTA JTA 98-AT96 AT RISE OTSEA | 18 TA TEA 66-A (BEA |8TCA [8849 Sö) BADOTTET OT 5 SS EES s lab BR AR (;5 AON 3 ZEKE: möt is Sab485 2: fi5A ras MÅ SCA län 8 FläseM åf Sånm4åfatadal me = DR | Åq]pssy o3usH 2 ENS TOnSuIS DE = 2 drIopox ofloc "PUPeIAN "ot I9999H BeTrgÅd : (epysg) Furdoxr ofeg ' > PpIg5dsord OHWIY "puejuig e6i1usba 193 Et LA SRA Gö IANI9T IA DEE UK JA SR Ilon EA: EESEAIT ETTA 08 IA/GT IA FI IAST IA 9T IA TT IA 08 TA!9T IA — MAL 1 LLA GErTANENT TA NGA GT IA) 6 IA SO LAAGILSKA SKALET: FI IAIST TA GT IA IFE IA 6 EAIPE EA GK TAN ASEA 9 IAIST TA Oo MO ANNAN e2PeP Oc A IST A SA TEA SEEN 06 AT . Aqoxrlsp sepndyuqrg " eIruue NN se ' S[0ATOJ, TATBÅtIBLS "> BIOAJIO VUSÅI " eIOYPT PINNLH " efVII AA Peje Heuer " BSSIOH ev " P[LYSAON LITE "PUPIJSLAL L I9TU0J[9T OUBFIV "pressad BJENAAUT AqoxrÅF BJLSvIULI se PES DESPTIIeST "BJUNYBILS . [19 SNATOJ, 299n974suT FIOQOUOTIST BTLTISOM STÄSVEF eSKUDM IATelegAg 'U9JdJEY BIPOG 194 . SST AS GRAN FSS OTAEN EE AS OTSTAA OTST AGG er AIGA | al | | =]EGFA Ti (SL IA |.8 IA. 9 FASS Ar/88 A 106 A ATA — bil tbT At ==" | AT IA PE IA GT TÄPT IA) TIA — | — | IeT Å FENSKTAN OG TA ==LIeT TA | fa SE SR RN SS TAN SE INGE TA 6 TA SS TITe Ae ES AE SÄ ST. SAS ör Al bet RAJ EA BEAN = "ST TA LF TAJET TIA TT TALS TA SSA BEA | = rt lt IBA GG IA ST IA FIA SI IAS A BT A lag A 96 A OS A | FA) — I BÅ JeA (CT TA BT IAOT TA) — | SN äs Mr Vr SIA (OL 10 EG NB STa NN gr ee FE Frö ELAN: 1A196 ÅA. 96 A |9T A I86A 106 AIF A OT-A IL € A Hu s d 8 = EE FRE ES SEN EE & : EC BA SR a ls vn Alig ss: MM SR SS 2l5ö38TflAad58sarR ad SAS HAsl3ask3Ee 2 SITT I g:3 2 klor I AST AA a lila Tä ju RE ka SIE GE EET EST EE SN FÅ a BT I See | £ '"SUIAWOIQ SIOIXBA "III | VIVGABUIOH VILBASAÄTIJYIH " eIISIIE M TABLE TUTOT, tt Ago TATebed "UPjddEN LJJON "> ereyswef LjeSuUNN ' 1d10xyesum tAxeflery ' W[OUYSIOS] IICESBISUTT (PedsTejosIN) eseM sn ERE ON "uIPROGLI3I5sO eJp0oGS "Aqoxqikg sqefrdvr | ' BelePNuL CALYNS ' Äqosprep epevunng i SE UORN 1:S "UIJJdEY 'O SYEJOAES "IPA RR ESC a 7 BGIA Gl DA, — de a fömie Bön ACA: > omnvuur oxeum | OTEL Y s Ce HI SO-LAN FTV AI 73 7å FE a TE I AE (CL Ar EL NS LS :puejdde7 IG IA | SMA GTSTA 0 EA GA Få fa ee se (OR i "18 [SPV Or ON ran PO TAIS IN IFS ETTA 6 IA FS TEL FSTNIASNIEST IVFEHLVX "SBU FO ULORSPEN 16 AANB6 LAT IATA SHIA SE [Nan EFS IAS LIDAS! fe HA Var TV AGONIST LV TATA TIN EIVIA PETA 88 IM 89 HUT FBSIASL PASI KSS IV Bl TV Brövten KARA 8I IA OT IA — IGT IA6G Å ere "OLILV ES | — 25 Kar oso ot OLUBANBY OWVI0G | | ÖN "UIJJOGLIISDE AMON 196 de TAN FOTA STAS SL TEA | ög IA & ITA SE IA 13 IA GI TA! 6 TATT IA| — FANA lar tala sillar = JCEIA 08 IA OG TA et PAST IgG TA EMTAF DF- TO SEPARERA 08 1A-01 IA:6G IA TG IA OT IA:9T IA 06 TA — FATT ÖV IIALE FEI 86 UA 86 IAF. IANOGINGI INSTIIRÖSTA 81 IA DE FARA IVL 1V TT E9UITA: 86: TA-IUG EA OGILA GT IAIT IA SEITAISI IA & INA" 9 TITTA OV ITA 88 IA/| € IIA 46 IA ST IAIGT IA] er ne SS IA | | AITRAN G LITA 81 ITA 96.1, | 6 IA 96 IA-ATTA GG IA £6 IA 6T IA HI TADTIA = FI tTATG fy BJÄRE IAN SITA ZTTA 1 IA 03 IA TT IA SI IA AT IA ASTA SÅ TITTA GT ITA 4 Tia CAN tr (COLA SGILA FOA SHIA GLTA Te LA OS-TIA SUMIA 9 IA 8517 | SIIA |T ITA TG IALTIAGT IA — IA IA GT IA = IR ADIA SET BY (CS —" [B0 IA 06:IA OG IA ST TAM 187 IA | | | | | | | | | | | R | | | | | Fa | | | es: VOSILAG SS OTTAR Se TA 88 TA'8ö IA TI IA [98 IA 96 IA I TILA IIIA AT TIA 08 IA (83 IA (98 IA S1IA TA IAITG IA er IA/6I TIA ST IA: GGSUKA SS ne KATA ac GG SLA 88 IA [18 IA T8 IA 88 IA ST IA GI IA LT IA | | | | | | | S | | FNS FE RLERETREET ET RIE file EES ERT ICE REL ILEREE Sår 028 FAM: 11525 i: FSElERa GIG: HOS = RH 23 TT AR 2 AS FE 2 RES ES :- "SWE UWIOIQ SIOIXPLA III mmm —— " —rrm— >> 212 =-—2]Av—s——— EE ALL ————— AROR "STCUTUNN BJESIULTT | "> UTeYSALIPSLT | " ”Aqreseq Burg | B[OATOT, TATB UTI N SEEM SYRA | "EoreNLg -dweq us Berog! e[OWWIOJT OST "oo" ef05uom ofor| ' SI0J3UIST9OH : dz03poaq ofog | PpUnNsYorLUJ SPUOYH "PUeJAN " [9999 BemegÄJ (eroxsN) "XT ojeg| "p1esdsoId Ogtwvitst "puejuid ebiyruabg I on FETA I I TITTA 66 IIA | 9 NIA) €T IA] € [ITA 86 IIA 108 ITA '83 HA & HITTA OE ILCA 8 ITA & IIIA Se ITA 96 ITA de ITA AR TA OT TITAN 9 [ITA i6T ITA & IIIA TTT TILA 06 ITA SERIEN ST ITA 66 IIA ST IIA FÖRA TESTA 66 IA FER OL TA et THA 6 IIA SELTA HELE EA GEITA SETTA SJKA GIL TEA 6 IIA I —SPEHA [9 TIA|8ö IA 6" TIA IT ITA 86 IA/SG IA 2 ITA 6 HAT IIA:96 IA 2 NET SIGN ST HA OT [HA |TGAPETA MATE "GSENLe TA — |G IIA |A46 IA|SG IA 6 IIA | 9 ITA 98 IA 68 IA 7 IA | $ IIA [AT TA GT JA & ITA (98 IA |98 IAILG IA = kh = NETA GGN 9 TIA | P ITA (18 IA 08 IA F ITA | P ITA |9T IA/BG IA 9 HA 9 IIA C6 IA 98 IA — 18 TIA |98 IA 96 IA ==? AT ITA ET TA Oc: TA BITNA LOT INTA TER HOSTA 88 IA| 96 IA 93 IA 13 IA 86 IA] 163 IA] FC TA PO IA] SEN I | | 06 TA PE TA 08 ITA 12 TA LC IA] (66 ITA OC TA LG IA 6T IA AT IA CE a Fö ITA SVT SNIA 08 TA 06 TA ST IA AQIAY sepuduyyrg etuueH & "e[0ATOT, TATBÅLIBES ' "BIOJAIO BUSÅG "presdsoxd stdwrTt "BOAT eMNeLH I eIeI M SJexLuef " BSSIOJ S B[LNSUN BOTTLE, "PUPJISEAL L IUL9TUOJ[9 JT OUBJIVT pIes)sord ejer AqoHIÄY e[eSLTULIH ISRAELS 'epunyejes "SATA, 3 " "TISUT FIOGOUOIH APTT SOST BRJSRuI 3 Va AES -19M — tAXeleqAq "UaJIJEY EIPOG = | i TA CST or JOTIITASGG TA RSA få IA GIET TA | 4 I LqereeARAerdis SUNNE EE SOT GSR STETTAR FITA ECEAE GT GG OA OTTAR SIT AS IGT AN Fe TS -1IPM TATBLemqorg, 9 ITA 66 ITA SG IIA IGG ITA OT IIA | 8 IIA |9G IA |6& IA |S6 IA ST JA IST TA | — 7 4qoqkg rarelsrdg | "U| IJJEY BION FILA) = ee IA = | = HC IRA OG TIN ASC PACE Ia tSEr PA |OGERA TE BJesSULG(j=ejeSUN MN SAMTAL SA 12 JAEN (ERA 167 TIN 06 DA FenVARISROT BESTUSKBEDN I fett I Srdros | -e€9SO[ — tATelely FR = 7 STAR ETOIIAS OT IT ARG IASI9 ENAT BO IA IKT TAGE UTA = lebnödeteg WO | | FÅ -SIOYJ IIBBSLISOTT xj 2 i = 40G FÅ 7 196 TA NGG TA IS OF PA | PSOE =] (PeIsreforeND.ese AM EES HSA OA ITE IFA OR ITA EG TEN EGtmrAN GYITA OC PÅ | 6 IA] FRIvA SlessgnetoAeTy | | | 'uUIHROQJIISO EJPOS TE IIA — 196 IIA ICC ITA (OT ITA |4& IA AT IA (66 IA |E& IA IST IA IST IA |98 IA | £qoqrlyq sqepdur JANA [EG TIA ST ITA PT IEA EIA [96 IA IS IA 196 IA IST TIA I9TTA |98 IAI ere eAexmg 66 IIA — SANERAS ESA TAT I RE TEA ES Gr AR SG AS IGT TA SIEOIAE OO GETA, spare s4soad ejeranng: | | 'UFJJJEH YIO | | | | JE SYEIOARS "IPOM [22] (ch ; or EIS FRE Sie 3 + lag a JAR El ES LE | el 38 elda) så SR Sk FSA I EIS HE sis ne ddge KE SME ke AS = ÖE SERIEFRRIGETS 23X FEISINE Jäs ge PARA 52 Sfi Lila A3: FEI SETT 1) ke Rv dd fe HTT TT vf IFA iv Ar IRON Talon "SUIUVIOIA SISOIXLA III AU AN fä FE PETTER ITE RP = — I" ” omuur, oxeuq [EE TALAN | 8 GATE EGEN GA ST -— — 1 oo BIORUGNRINIS | | | "puejdde7y | [37 TOT TA USEL 9 10) FIA — I lol fa I emstyvidetengn GT ATAF OTE ITA FE — ISEN SE OS IAN SFGTA fm SBoRiouSuTonropoN = FS 1: = HOFTPAVS SE ER AT OR TAS OS | SAG OSKARS Ros ST + fr OO GR TAGGAR STON ATA TAS EET = 02 RNNSktodeajn (SG PIA HES TING ITA fe TA SITNOTSITAISG EX ISE TA | 5 foastavirpreusles: STÖRST SA JGA ISGI TAN AGTE [ST LASTISE TAL PG S= I FOT eane tKOTeSdoS | 'UIJFOGLIJSO LUNON 200 SN 8 IIJA'ST IA 08 IIA 86 IA FT ELTENA (Ag TEE SIERA & ITA PG ITA > JOS FI 126 ITA 66 ITA 106 TIA ER IGTERRAT GEIA GC IIA IST IIA | 8 IA 5 Ti ACITA SEA [26] SAC SE FS ESAs LS SI 2 KSS EEE H2s a HSE "X9IXBA SPEIPO 'A "pPeEUuSOWwALPAH "AI = = SKIPPA SE = EE SEDAN ENE DNA GAR TITTA OTETTTA SG TAS GETA | EI ANIGT OA lek ITA (Of MITA GEIRAS GTA CS TITTA Le OETA 08 Aer fee ITA Fe ITA AT ITA IST IITA (TT TIA | & ITA FL IA (16 A I9T.A | 9-IITA OT ITTA VISAS STSTIEANNET TITANS GOFAT (GE TA EE OT A FOA ASEA OE TITTA ETEIIEA Ze TA 6 IA [6 AEA FEOIITA FB EIA Fer EG TITANS TITTA GG TEA OTSTA (KeA VA NET LITA SETITA OTTAR ESA ETTA [ETTA OR SIE AE Fi =E = — = DE a (ÖMT TEA SKITA OG ILA |9T ITIA TT ITIAISG IA ITE TA 93 A IST A | 8 HIAIST ITA 12 HA (81 IIIA 03 IIAIT IA |eT TA |98 A let A | — (61 IITA | GRETAS (GT JITA |G SIITA SG TA ET TAG IGGIA fä ALI SÖTA SG ITA == (PG IIIA (9 IIIA 93 IA st IA) — St A | — = | | eSag. [OT SR LS 2 "FUL. -Sura |S SA Es EL 28 | PPES | PI0XS | mora |-puaxy/" ES ÖS: : 22: BER BA BÖJA LSE SS HAS — 0 O30RS I:3 = 3 AE '9[B2192 IBIS SLY MS IG :8 EE TT = | e SmamwnN ejesjuen ot UWLBYSYUPILT ' " Aqreseq BUIo " R[OA10J, TATBÖTTIINN STIGER FRTO KAN exoreqdure g u:seIrog ' "e[owtuojT OXSTY "eos uo ofort 2 SE NV SI0RSUIS[SE : dto3porq ofog "PUejAN "> [9994 BevrUÄJ (epysNA) surdox oleg ' Ppagsdsord OgtwrI "puejuig ebiuoba 201 — et 111A8S HIAJOT Tin|98 TA |TS a 198 AJ — J98 tral 91ralte tra Pe ITA | Lqomrky sepnduyrg SGIIA [ET INA GG HIA. STIAIOG TA LITABE A (£6 IILA|96- TIA S INA Sc IA IG HA | Sue N 96 HA |ST INA ES IA] 8 HAISS IA 86 A (66 A Lö IAS HIA] 8 ITASG IA [18 HA |” "ostron IATBÅLBES [STINA (ST ITA ET ITA CS ITA OT IA IS EANOG ASAT RA SIE NTA 9T IA SE IA] ” ” BOO BusÄg ST RA | Tf os IT IIGA | SÖN OSAR = = SIG RAL STA (STAG IEA S9ETEAS ” presisoxd srdurerg AT HA |ST HTAIFE IITA| TIA SG TA |O€ A TE A SE TIA] 8 INA] GIANTS ITA OT IFA |” ” e0XPd eMNeH SLA (GTA STA SEA SIA TEES OcA SIESTA — OG HA | 9 IA |” Pet M elepeuef léT 1IA |9T IIIA 9T 1IIA] F ITAJ9T IA |8T A | AA jr IITANST. TVINGAS GT Or TEA Re SST | OT FITA AT AES ITA EA AA TA EA 6 IA OT SEA ee Sm Stoee | | | "PUeNRSPALL 83 ITA "IST IIIA ST IUA) &FIIAIEG IA | FIAISG A ST IIIA8T IITA 83 1IA 106 ITA OG IIA | ”Tutortodloq' ouvateq HESSE =E EA — 191 TA | 1ASTANRGOA SEN ELD AE EE NE a LD RT RAS 108 ITA |ST IITAJFT HIA] & IA OL IA (18 A jos A | — | 4 INATE IA 108 ITA (SE IA | fqoney- vreseSueyp l6T ITA |IT ILILAFI IILA|63 1A'|9T IA [TE A |8E A | EIIAL = | & INTAG HA | SMA "Co CBPEeg | | | | | 'ejunyejes 66 HA IP6 INA BT ITA) 9 ITA 9T IA |98 A | 4 A |ST HTA| 6 HIA) 9 INTA OG ITA |AT IA |" snarom —« Gc IA [FT IITA ST HIA] 4 ITA/OG IA |TE A | LA OG IMAIST INA 66 IA 06 IA | 8 IA | 29mnsup FI0qouorsr | = ASLAIITA) SJTA|IITA (O6-A J9TA | avi OT JITA ET TILA 97 ITA | I0dTA | or SIONSOSE SRPYne fal FANA Fö TE (SANTANA SAN AE IRAN IEI NE le Te — 108 IIA |06 IIA | 'eSHUIOM tATelegÅq I I I I j | | "UIJdJdEY BIPOSG 202 GETA 06 IT AE SILLÄ ee TA IE TA STO FEGA 66 1 AR OG ITA FANA NE SN ER EA BEE a AB on De 9T, ITA | 6 IITA 06 TITA OT ITA 81 IA | & IA| FA (GG IITA OG IITA| € ILLA TS TA |ST IA 6T ITA |OT IITA|03 IITA | 9 IIA ST IA | SIA) 4 A 46 IIIA|SG IA] € INA] & IA OLA 66 ITA [Fö IIIA 83 IIIA! — 96 IA |83 A [63 A 06 IIIA GT IIIA| & TILA 08 IA |96 ITA GETA OG ITA |G LIL ANGT II AJSG TAR Sc SIA 1571 ee IA OcA RA fÅ [8 ITA 97 IIIA 96 IIIA GI IIAEGIA | 9 IATA | — |O8IIHA) 8 IIAGG IA FE IA GO LIAN FITTA (OT TITA ET IIA Se IA = TlET ANG IILA ec ITA OT IEA SG TA fet 9T ITA |AT IITA 08 IITA ET IIALT TA | 4 INFO A ST IITA|OG IIIA| T IITA|ST ITA |er ITA SG IEA ST IITA ST INA 9IIAAT IA Te A GTA Gr IILA 6 IIIA| tNIA9T HA CET (ONE AT OT IITA OT TITTA 87 ILANEE IAN E LITA GA (OC HIA 9 IIEAMGG TIA ee HA STTA | | | (22) ed Såna de | D 2 8 BLY GT TATE Esra SSafu SET STIG AG BIBI ISS 3 TR FEIST sng IRENE : 2158 FELS ge Ela ANG Re 5 EJE SLS AS SÅR Esa 2 SA ab S> '21BIIII BJBIIS RY 3 2 7 BIS ATT IE (8 så "TIIIXBA DSPLEIPO 'A [ 'DeUuSOWwWIAICH "AI "exeeAeuro Aq:3[ BIBBLASÅIOIYIY LIISAIE AM IALeBlewyqor, " AqospuAF tArelgpg "U2JdJdEY ELON " e9eYysme(T LILSUNIT id.tosfeysnm tAxelery UTTOT[STOS IIBESBISNON . . . . Ad OACIy "UFPROQ4IASO PJPOS " AqossrAF sqvprdvr ”-efegsuT, eACIPIng ' ÅqoxqrAF epevunng "UIJddEY 490 SYLJOALS "IPIM 203 | | | | £6 IITA AON >.G FE GEA EN 91 TITA | an yr OR OELEANO TE ae nader få omnqp reu GETA EES SA Ar SNS BG | Sr | na I GET = "0 B[900 PINHA | I | "puejdde7y F- 6 ST (GOTTA GTA LG TN OSA o— ut FP IEA 9 IEA) "BJUATY VOUIOIIAJO 66 ITA ES 9. XT |A BETA lo TAGGA Mere 7 F&F IITA| FITTA) TIIEA) SBN eourojropoN 96 ITA —- .d ST ALIN fr = G IIIA | I IIA OS IIA |" " 4qoxsAY maox [SI IITAVT XI (9TIIA]SG INS A ISO NA | fn IOGEIIEN [ES TAS) SAIEAN Sartre Sean sen FLOQRAN [0E ASS GSI GTA (6 Gt — 108 IIIA 98 IIIA| P IIIA 66 TIA N8ETIANF OF Öövmaderietrofest Fe IDAS 096 TITA FI TEANEGERAN UIF ANESEA färja fe n Tr: ÄR FeFONINTOBITORTERION | | | | | | | | "U9JIOG.19)SQ EON 204 IÖOEF= TX (6 DET GOT TIX | GA (EG TO GAIA II IFA(GEA CT FLIETX — | 9A > SIX — | OT A = HIDE = | El OM CA = 96 X — 6A — (SINDING — | FILA (GC = LTTIX 101—6TX — j OT A = GG (ET EG GT ING IRANS RSIAL(CAS 08 AI GRID TID JA (FEA (GC 0€ AT (T FIDE (6 GLID äg FIRE = 6 A (3 (T = GIT STE(E = OT A (8 — TINGET (1 - (ETS AREEG AST = 6.IIX 16.7 XL FANG 06 AU GIN = | GÅ = eT IIX 'P IX 'PeX = | - = Kör öLIREG — I OTEAN(GESLAE(T — "10008 "IVAH? LV | "1e00Åg | "IVAJ[O "IVY "SUIUSSO]ST . . . . . . . ” UISJONM :SIYSBef TATelolx (6 'e3opet (T :taieleqiq "UDJJdEY EJPOS 20 pray Rag td UOSIPA Res SUNNE le (6 ' lige aroqueg (T :uweyqsYupoLnT TITVISSTA AGTeSe mare uaod "oc TATBÅIWION Ae ltuumN tott ot tTAefeu Stor M " 1ATelrqIeg :u:s BJIog FSS (c 'uolssrAg (T :oxSTH ÄRAS ; 209 ofSinolamp solon art EE Te ePUe AM 9:0 UrSToR ' u9oprelj ox (9 'uopreljorort (c "'uoqraddeTt (F 'uoumetq epos (€ 'u9uwrey BIION (73 'e epue M (I :sI0oj8ursjoH "sen ofsieg (0 'uomtaofoq (I :ofogq "PULJAN FE ISA uuee(e "ISOAOTO M (z Fseumen (T :Beurqkq SAO VS a (a 2 ofeg (T :ofeg " " FSBI) ÅqorT, :0Hwursp "puejuig ebiyuaba EO et fn (0 (Ris Oke f gng) o:p B980 (Zz fuouwreg BIS A (T :uvenoueN ju "Puely 205 TIX (Grad 96 X LO VOX FOX LIN LAK | FISEN GIS ING GONG FINvICGA(EN 80— 92 X (T JG TIN (GET TEX GIN CEG hare TILIGGr IG TEX Go N(G-RG ET (SID GIN TRA ÖR (GC SG KG Ja Ko | ICA | Le 91Å | B8I-9TA GIFTA JA TÅR Gö I GT—0T A IO€A(S'98A(e'PoA d (6 63 A (PT BAG 6I-TTLA (Ch | 08 ARA ONR ASC | 81 A I G= OR AX | STA (ör OAS Alers AG 03 A I Tp A (6 08 (I (ONA SEN || TANT SS AE GNSTAT (EKG ISAT(S . 4 . LJ . å . LJ raxeloar alery 'e Åqof, :mueesegsnun Kopenbspras (P928TeTOSTEN) BSe MM OAS "uFPROQLISN EUpoOS ; AR Je JA :sepdur ofs ÖDE :e Idwre[AAN BAL jus ' 99pung fereumnq uouwtet :[94YXI[ 1:g "UJIJLEY YIO SYLJOAEG LISJIIPOM outt[O3F (G tAtelewri(;'tawelsemnn(e 'tAxelosTy (6 Tareltueeg (T :sepudnuyrg " tAIeleqAq (3 'rareliireg (T TATBlMBEg : RER d (6 'tazelsgakp (1 :eÄYSVAÄR : "ot TATelStOWEIONN :BUSÅg EN OA nnättötrst ÖT 'BIUI) BE . . . . . . . . . . "tATeluej :e[ex Feuer tAaeleqAq :eovuwr, "PUeJSeAL LL SME (6 TAreluefeetuiosk (T TATRfO rasa (3 'tduenson M (T :ouesMkeg j "0 tATBletAÄG ee eg " " outoq (g 'taxelisom (T :epesesues "soesomy (8 'ofs endnu (1 myxrresg 'geJUMIeJeS 'e3opeT (F 'e snor (e "PA (gZ 'B (T :FroqouorY 206 USE (GES NEG; 80 X 8C X JG FEN (FART SEN ER NEG Ge X(9 På X (Pp'l(e Le X (FIDE (FNS 20 AN Pa "te0lg (08 SÄLG G | FA OEI BT X | GOAL 6 X | 60 X | INB | VIA | TEA (GiGe- OA "IVAJ[? "IVV 08 IA (PF ICA PZA(4'6TA(9'GT AG FI ALF 08— ISTACSLI—STA(G | STA OG ÅA "100Åg OSKAKE '85 AlG Pe AT TOR OCEN BOR LA A SN ON Jil IEA ARG AE ECE ÖT GEN (Slam AN "IBAJ[? 'ILY SUIUSSTVIST "SUIUSSOL[ST 'rAdelsnyse M (G tAxeloxeum (F '"Tjofsew -BeY (e 'tyofojear (a 'njolery (T :exreum FE Rn NB OlSeUnÖ: se | ”puejdde7 "ot JH9BuIOT, :89UTOJIDAJO) | 1570 Ren An SUDAJTH :BIUTOJIOPON | UDAJIH :IUuOS | mo U9ppatT 'USANH::SIoqrRAN ' tAtelomagQ :eueles | ' taaelosdeg (3 rarely (1 :0wexog| . . . . . . . "UPJIOGUIISQ PUJON rAteluour (0 Idurepuuecs (9 'tarelesop (G 'idurepses (Fr TAxefogingg (c taxel BIS (3 'njolownrsorM (T :BIBBASATOITINY | vjofaesof :axelevugor, | TAXelIPA Aelg "UJJJEH BAJON . . . . . . . . . . . . . . . . . uopsel; oso, (€e 'POUTNeED ( 'u9ANT (I KERO Ra N ; "PIBSILYAS aut 'Hm9 (Aq9oMeFÅN) oddet :eresunyq I I I MM MMMM Finska Vetenskaps-Societetens årshögtid den 29 April 1888. I; Ordföranden hr Freudenthal öppnade sammankomsten med följande ord: Ett år har förflutit, sedan Finska Vetenskapssocieteten firade minnet af sin stiftelse för ett halft sekel tillbaka och Societeten, hvars uppgift är främjandet af det vetenskapliga arbetet, hade tillfredsställelsen att från talrika samfund med likartadt mål så inom som utom landet mottaga uttryck af erkännande för det sätt, hvarpå Societeten ditintils sökt värka för de ändamål, hvilka med hennes stiftelse afsågos. Närvaran vid samma tillfälle af en stor mängd med- lemmar af landets styrelse och lagstiftande församling samt representanter för hufvudstadens bildade allmänhet var egnad att ingifva Societeten den förhoppning, att hennes sträfvan- den med intresse och bifall följas af fosterlandet och alla den fria forskningens vänner samt att det första halfseklet af hennes tillvara icke förflutit utan att åtminstone någon del af de anspråk fylts, till hvilka en berättigad anledning kan synas gifven i själfva denna institutions namn. Det är sant: femtio år, hvilka för individen i vanliga fall representera den största och kraftigaste delen af hans lif, utgöra för ett samfund med det ändamål, som ett lärdt sällskap har sig förelagdt, blott en ringa början, men icke dess mindre är det mått af arbete, som under ett så stort antal år kan åstadkommas, om blott de inre och yttre be- tingelserna icke saknas, en beaktansvärd insats och ett fast stöd att trygga sig till för kommande tider. Af sådan an- 208 ledning är det därför ingalunda likgiltigt för Societeten, om det tillåtes henne tyda tecknen så, att hon kan djärfvas på den tillryggalaågda delen af sin värksamhet tillämpa sannin- gen af det gamla ordspråket: väl börjadt är hälften vunnet, hvarvid det dock för ingen kan framstå klarare än för So- cietetens egna medlemmar, att det värkstälda arbetet långt ifrån motsvarar hvad de skulle önska, att det vore. Orsakerna härtill, lätt funna redan vid en flyktig efter- tanke, hafva så ofta vid Societetens årshögtider påpekats, att det nu kan synas öfverflödigt att om desamma vidare orda. I hufvudsakligt afseende har nämligen ställningen föga förändrats, äfven om det med största tacksamhet måste er- kännas, att gång efter annan åt Societeten beviljats nödiga anslag för det ena eller andra vetenskapliga ändamålets tillgodoseende. Det stora önskningsmålet: Societetens om- daning till en vetenskapsakademi, om ock till en början under någon huru anspråkslös form som hälst, detta önsk- ningsmål, om hvars uppnående förhoppning uttalades redan vid årsmötet i början af Societetens andra kvartsekel af den då afgående ordföranden, det hägrar äfven nu vid ingången af det andra halfseklet, oupphunnet ännu, men — vi hålla fast vid den tron — icke oupphinneligt. I förbidan af den dag, då denna förhoppning skall gå i fullbordan, har Societeten emellertid genom förstärkande af sina medlemmars antal sökt i någon mån ersätta hvad som brister henne däri, att desamma icke få odeladt egna sin tid åt vetenskapens tjänst, och har därför i början af det sistlidna året ökat antalet ordinarie ledamotsplatser i matematisk-fysiska och naturalhistoriska sektionerna från 10 till 15 inom hvardera. Det kan med skäl ifrågasättas, huru- vida icke en motsvarande utvidgning äfven borde komma den tredje af Societetens sektioner, den historisk-filologiska, till. del. Denna har visserligen från början haft ett större ledamotantal än någondera af de båda andra, nämligen 15, men den stora förgrening af de till dess område hörande vetenskaperna, som försiggått under de femtioett år, hvilka förflutit sedan Societetens stiftelse, har också framkallat ett 209 långt större antal specialforskare än vid denna tidpunkt kunde förutsättas. I följd häraf måste mer än en förtjänst- full vetenskapsidkare, som borde räknas bland Societetens ledamöter, nu stå utom dess krets. Om icke detta miss- förhållande ”afhjälpes, är det att befara, att den historisk- filologiska sektionen icke så som hittils skall kunna häfda sin plats vid sidan af de båda andra, en farhåga, hvilken synes vara så mycket mera grundad, som nästan alla denna sektions medlemmar nödgas egna sin från tjänsteåligganden lediga tid äfven åt upprätthållandet af en mängd andra ve- tenskapliga eller literära samfund, af hvilka de äro leda- möter, såsom Finska och Svenska Literatursällskapen, Forn- minnesföreningen, Historiska samfundet, Finsk-Ugriska säll- skapet. Dock, detta är en fråga, som väl skall vinna sin lös- ning vid Societetens ordinarie sammanträden. Jag lämnar därför densamma nu och anhåller om uppmärksamhet för den sedvanliga årsberättelsen öfver Societetens värksamhet, hvilken i ständiga sekreterarens, statsrådet Lindelöfs från- vara kommer att uppläsas af tjänstförrättande sekreteraren prof. Lemström, hvarefter tvänne föredrag skola hållas, det ena af mig, det andra af tillträdande ordföranden prof. Sundell. 1i I. Årsberättelse, afgifven af Vet. Societetens ständige sekreterare >). Då Finska Vetenskaps-Societeten för ett år sedan hög- tidligen begick 50:de årsdagen af-sin stiftelse, hade hon lyc- kan mottaga mångfaldiga bevis på vänskapligt deltagande icke blott från egna landsmäns sida, utan äfven från en stor mängd vetenskapliga samfund i andra länder. Om ock mycket af de hedrande uttalanden, som dervid rigtades till henne, var att tillskrifva en vid dylika tillfällen vanlig upp- märksamhet, förnam hon dock med glädje och tillfredsstäl- lelse det erkännande af sina syften och bemödanden, som låg till grund för dessa uttalanden och som gör, att hon med ökad tillförsigt kan se framtiden an. Den erfarenhet, som hittills vunnits, har i sjelfva verket redan tillräckligt ådagalagt behofvet äfven i vårt land af en institution, som har vetenskapens bearbetning och utveckling till sin uteslutande uppgift, och Societeten torde, huru än omdömet om dess verksamhet i öfrigt utfaller, kunna räkna sig till förtjenst att hafva brutit väg för en allt klarare insigt om detta behof. Vid sådant förhållande bör den framtids- tanke, som redan härförinnan någongång hägrat för med- lemmar af Societeten och som vid ingången af detta nya tidskifte sjelfmant framträder med ökad liflighet och i be- stämdare form, tanken att ur denna frivilliga förening efter- händ kunde utbilda sig en fast organiserad statsinstitution +) I anseende till sekreterarens frånvaro upplästes denna berät- telse af hr Lemström. 211 — en finsk vetenskapsakademi — icke mer kunna stämplas såsom en alltför djerf utopi. Ett steg i denna rigtning är på visst sätt redan taget genom meteorologiska central- anstaltens 1881 skedda införlifvande med BSocieteten och ställande under dess inseende. Det steg, som härnäst kunde komma ifråga, vore måhända att vid Societeten inrättades helst några fasta ledamotsplatser, vare sig för vissa bestämda forskningsområden eller ock, oberoende deraf, till visst antal, exempelvis tre, inom hvarje sektion, hvilkas innehafvare vore förpligtade och genom lämpligt arvode iståndsatte att före- trädesvis egna sitt arbete åt befrämjandet af Societetens syften. I sammanhang härmed kan ännu framhållas önsk- värdheten för Societeten att erhålla ett eget hus, hvaraf behofvet allt mer begynt göra sig gällande särskildt med hänsyn till Societetens redan nu betydande och hastigt växande bibliotek och boklager. Visserligen måste det medgifvas' att grundvilkoren för en institution af ofvan antydd beskaf- fenhet — de vetenskapliga krafterna — hos oss icke före- finnas i samma förhållande som i de äldre kulturländerna, hvarför man i alla fall på en dylik inrättning hos oss ej finge ställa alltför stora fordringar. Men obestridligt är å andra sidan att vårt folk, i följd af sin säregna politiska ställning, företrädesvis är hänvisadt att genom arbete i den allmänna kulturens tjenst söka häfda sin plats och sitt an- seende. Om i dylikt syfte någongång äfven större kostnader nedläggas, än som beräknas kunna motsvara vinsten deraf för den närmaste framtiden, så våga vi hålla före att en sådan statshushållning ur fosterländsk synpunkt ej bör kunna missbilligas. — Jag har trott det icke vara olämpligt att i förbigående beröra detta ämne, då jag nu har att redogöra för Societetens tillgöranden under det första året af dess derunder timat. Främst ledes tanken dervid på de känbara förluster, som träffat Societeten efter senaste årsdag genom tvenne frejdade vetenskapsmäns frånfälle, hvllka stått henne mer- eller mindre nära. Den 19 augusti 1888 afled i sin sommar 212 bostad invid Waxholm Societetens hedersledamot, professorn vid Kongliga Svenska Vetenskapsakademien ERIK EDLUND och den 20 februari detta år bortrycktes efter en kort sjuk- dom Societetens ordinarie ledamot professorn vid Kejserliga Alexanders-Universitetet Sextus OTTO LINDBERG. Då den se- nares lefnadsöden och vetenskapliga förtjenster på Societetens nästa årsdag skola blifva föremål för en särskild minnes- teckning, vilja vi här endast erinra om att Lindberg, som var född i Stockholm den 29 mars 1835 och sedan 1865 verkat vid vårt universitet såsom professor i botanik, hade invalts till medlem 1 Vetenskaps-Societeten den 17 december 1866 och fungerade såsom dess ordförande under året 1872 —1873. Hvad den förstnämnde beträffar, må följande bio- grafiska notiser här finna plats. Edlund var född den 14 mars 1819 i Edsbergs socken af Örebro län, der hans fader var bonde; blef student i Upsala 1840 och fil. doktor 1845 samt följande år docent i mekanik. Åren 1847—1849 företog han såsom byzantinsk stipendiat en vetenskaplig studieresa till Tyskland och Bel- gien samt var derunder i tillfälle att någon tid arbeta på W. Webers laboratorium 1 Leipzig. Det var der han ut- förde sin första betydande undersökning af de induktions- strömmar. som uppkomma vid öppnandet och slutandet af en galvanisk kedja, en undersökning som på sin tid väckte uppmärksamhet och grundlade Edlunds vetenskapliga rykte. Detta arbete efterföljdes af en serie experimentela under- sökningar, hvilka utmärkte sig för synnerlig skärpa och nog- granhet och ledde till vigtiga resultat. Bland annat uppfann Edlund en metod för samtida signalering i motsatta rigt- ningar på en och samma telegraftråd, för hvilken honom tillerkändes första klassens silfvermedalj vid verldsexposi- tionen i Paris 1855. Af erkänd betydelse voro äfven hans undersökningar om de vid fasta kroppars volymförändring uppkommande värmefenomenen och deras qvantitativa be- stämning, om galvaniska strömmars värmeutveckling samt om den elektromotoriska kraften i den galvaniska ljusbågen och i den elektriska gnistan, m. m., för hvilka han redogjort 213 i Öfversigt af Svenska Vetenskapsakademiens förhandlingar på 1860-talet. Men Edlund var icke blott en grundlig och samvets- grann forskare på den experimentela fysikens område. Ge- nom sina omfattande studier och spekulationer hade han ledt sig till en helt ny teori för de elektriska fenomenen, hvarigenom dessa reducerades till matematiskt beräkneliga rörelser hos etern. Denna teori, hvilken han år 1875 fram- ställde i en afhandling, »Théorie des -phénoménes électriques», införd i Svenska Vetenskapsakademiens handlingar, förklarar i sjelfva verket flertalet af de nämnda fenomenen på eti öfverraskande enkelt sätt, och ehuru den visserligen icke vunnit allmänt erkännande och flere invändningar mot den- samma blifvit framställda, hvilka Edlund sökt och delvis älven lyckats bemöta, har den dock utöfvat ett märkbart inflytande på de herrskande åsigterna om elektricitetens och magnetismens natur och skall utan tvifvel lemna underlag för vidare arbeten på detta fält. Genom sin ovanligt enkla och flärdfria personlighet tillvann Edlund sig förtroende -och aktning hos alla dem, med hvilka han kom i närmare beröring. Mot yngre veten- skapsidkare var han tillmötesgående och lämnade villigt råd och upplysningar för deras studier och arbeten. Såväl här- igenom som öfverhufvud genom sitt föredöme och sina arbeten utöfvade Edlund, ehuru lärareverksamhet icke hörde till hans embete såsom akademiker, ett betydande inflytande på fy- sikens studium och befrämjandet af den fysikaliska forsk- ningen ej blott i Sverige, utan äfven i andra nordiska län- der, särskildt i Finland. På hans laboratorium hafva flere af våra yngre vetenskapsidkare arbetat längre eller kortare tid och dervid åtnjutit förmonen af hans väckelserika råd och ledning. ; Edlund var ledamot af Svenska Vetenskaps-Akademien sedan 1850 och medlem af flere in- och utländska veten- skapliga samfund. Till hedersledamot af Finska Vetenskaps- Societeten hade han blifvit invald den 22 november 18753. 214 Å annan sida har Societeten sökt förstärka sina leder genom inval af nya medlemmar. Vid sammanträdet den 19 november sistlidet år beslöts att till hedersledamot inkalla ständige sekreteraren vid Vetenskapsakademien i Paris Jo- SEPH ÅL. FRANGOIS BERTRAND Och till ordinarie ledamot i historisk-filologiska sektionen e. 0. professoren vid Kejs. Alexanders-Universitetet d:r MaAGnus GOTTFRID SCHYBERGSON; den 15 innevarande april invaldes åter till hedersledamot direktorn för fysikaliska centralobservatorium i S:t Petersburg och ledamoten i Kejs. Vetenskapsakademien derstädes, verkl. statsrådet HEINRICH WILD samt till ordinarie ledamot i natur- historiska sektionen e. o. professoren vid Kejs. Alexanders- Universitetet d:r JoHAN PETTER Norruin. I följd af den för ett år sedan vidtagna anordningen beträffande ledamots- platser i Societeten, hvarigenom deras antal bestämdes till 15 inom hvarje sektion, återstå för närvarande ännu tre ledigheter inom matematisk-fysiska, tre inom naturhistoriska och en inom historisk-filologiska sektionen. Af Societetens skrifter har under året utkommit Öfver- sigt af F. Vet. Societetens förhandlingar, XXX, 1887—1888, äfvensom : XVI tomen af dess Acta. Såsom i senaste års- berättelse omnämndes, var denna tom redan då afslutad, men en del plancher saknades ännu, hvarigenom dess ut- gifvande fördröjdes inpå hösten. Emellertid har tryckningen af tvenne nya tomer af Acta samtidigt påbegynt och fort- skridit derhän, att omkring 30 ark af den ena och 10 af den andra hittills lemnat pressen. Af Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk äro likaledes två nya häften, det 48:de och 49:de under arbete. Till offentliggörande i Societetens skrifter hafva under det nu afslutade redogörelseåret inalles 20 större eller mindre athandlingar och uppsatser blifvit mottagna. Af dessa äro följande bestämda att ingå i Acta: Bidrag till kännedom af a-dibromhydrin, af 0. Aschan; Observationes criticeae in M. Minucii Felicis Octavia- num, af C. Synnerberg; 215 Die Genesis-mosaiken von 5. Marco in Venedig und ihr Veshältniss zu den Miniaturen der Cotton-bibel, nebst einer Untersuchung uber den Ursprung der mittelalterlichen Genesisredactionen besonders in der byzantinischen und ita- lienisehen Kunst, von J. J. Tikkanen; Studier öfver typhus-bacillen, af Walter Cygnaewus; Om klorid af oxanilsyra, af O. Aschan; «Ueber Minimalflächenstäcke deren Begrenzung von drei geradlinigen Theilen gebildet wird, af E. Neovius. Afsedda att införas 1 Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk äro nedan nämnde arbeten: Åskvädren i Finland 1888, af A. F. Sundell; Mortaliteten i Finland 1878—1886, af L. Lindelöf; Savonlinnan läänin asutus ja oloja v. 1541—1571, af G. Gebhard; Ordlista öfver allmogemålet i Finnby kapell af Åbo län, af H. 4. Wendell. | Följande uppsatser skola ingå i Öfversigten af Socie- tetens förhandlingar: Bidrag till Enantylsyrans historia, åf H. A. Wahlforss; Entzifferungsversuch einiger Inschriften auf einer Fel- senmauer im Kreise Minusinsk (Ostsibirien), von Aug. Toöt- terman ; Bemerkungen zu Wortmanns Hypothese der pflanzlichen Krämmungen, von Fr. Elfving; Die Felseninschrift bei Suljek, von O. Donner; Einige Beobachtungen iäber symmetrische Dibromaceton, von Edv. Hjelt und V. O. Sivén; Construction eines Modeles einer speciellen Minimal- fläche, von Hj. Tallqvist; Om kaliumsulfids inverkan på xylylenbromiden, af Edv. Hjelt; Anteckningar om Martial d”Auvergne och hans kärleks- domar, af W-. Söderhjelm; Absoluta magnetiska bestämningar vid Met. Central- anstalten i Helsingfors, 3, af E. Biese; . 216 Quelques observations sur le pouvoir rotatoire du Quartz pour les différentes couleurs du spectre, avec une formule pour en calculer les valeurs, af LL. Wasastjerna. Bland öfriga ärenden, som varit föremål för öfverlägg- ningar inom Societeten, må främst nämnas det underdåniga förslag till ny stat och instruktion för meteorologiska central- anstalten, som af Societeten uppgjorts och jemte underdånig skrifvelse af den 26 november 1888 till Kejserliga Senaten ingifvits.. Då staten för berörde anstalt, enligt Senatens -ti- digare meddelade föreskrift, ej finge öfverstiga 30,000 mark, upptog förslaget denna slutsumma. Häri ingick, utom aflöning för direktor, en assistent och en amanuens, anslag 8,000 mark till aflönande af observatörer samt kartograf- och räknebiträden vid centralanstalten och 3,000 mark till ar- voden åt observatörer vid landsortsstationerna m. m. I be- rörda underdåniga skrifvelse framhölls tillika, hurusom So- cieteten visserligen motsåg svårighet för meteorologiska central- anstalten att med dess i anförd måtto begränsade tillgångar kunna egna någon tid åt bearbetningen och publicerandet al äldre observationsserier, men vågade hoppas att, derest detta visade sig omöjligt, någon särskild utväg måhända framdeles kunde beredas att för vetenskapen tillgodogöra detta material, på hvars insamlande så mycken både möda och kostnad blifvit nedlagd. Äfven andra lättnader kunde befinnas nödiga, såsom att befria anstalten från tillsynen öfver limnigrafen i Hangö och bearbetningen af dermed gjorda observationer äfvensom af öfriga vattenhöjdsmätnin- gar, hvilka egentligen stode utom meteorologin och lämpli- gare kunde anförtros åt Öfverstyrelsen för lots- och fyr- inrättningen. Detta skulle isynnerhet blifva fallet, om, såsom önskligt vore, flere nya limnigrafer komme till stånd på sär- skilda punkter af kusten för ett noggrannare och mera om- fattande studium at hafsytans vexlingar. Ett annat ärende, som i likhet med det föregående under längre tid sysselsatt Societeten och särskildt dess meteorologiska utskott, är frågan om ordnandet af syste- matiska undersökningar af isförhållandena vid Finlands ku- BI ster. Sedan Societeten genom skrifvelse från Finans-Expe- ditionen af den 21 mars 1888 anmodats att i samråd med lotsdirektören uppgöra och till Kejserliga Senaten inkomma med förslag till program för dylika undersökningar, har meteorologiska utskottet, till hvars beredning ärendet af Societeten öfverlemnats, efter särskilda rådplägningar i äm- net till Societeten inkommit med en framställning, hvarl förordats anställandet af isobservationer å 17 fyrar och lots- stationer och deras bearbetning enligt bifogad plan och kostnadsförslag, slutande sig å 16500 mark, hvilken summa skulle för ändamålet ställas till Lotsöfverstyrelsens förfogande; och har Societeten den 21 nästvikne mars hos K. Senaten hemställt om godkännande afdetta förslag. På anhållan af Finska Fornminnesföreningen har S0- cieteten beviljat ett bidrag af 500 mark till den af förenin- gen under sistlidne sommar anordnade expeditionen till Je- niseitrakten för fortsatt undersökning af derstädes befintliga hällristningar. Öfver meteorologiska centralanstaltens verksamhet un- der år 1888 har anstaltens direktor afgifvit en särskild be- rättelse, som kommer att införas i Öfversigten af Societetens förhandlingar. Ur denna berättelse intaga vi här endast följande summariska uppgifter. Regelbundna meteorologiska observationer hafva blifvit anstälda, utom i Helsingfors, å 32 stationer, af hvilka 10 meddelat dagliga väderlekstelegram till centralanstalten. Anteckningar öfver klimatologiska eller fenologiska iakttagelser hafva dessutom inkommit från 51 observatörer. Sedan början af detta år utgifver meteorolo- giska centralanstalten ett Meteorologiskt Veckoblad jemte korta förklaringar på svenska och finska språken, hvari- genom det för den intresserade blifver möjligt att dag efter dag följa gången af de meteorologiska fenomenen. De af Societeten anordnade dagliga vattenhöjdsmätningarne hafva fortgått på 6 lotsstationer, hvarutom Lotsöfverstyrelsen be- näget meddelat Societeten dylika mätningar jemte meteoro- logiska observationer från särskilda fyrstationer. 218 De på hr Swndells initiativ och under hans närmaste ledning år 1887 påbörjade åskvädersobservationerna hafva fortgått äfven under 1888 och komma enligt Societetens beslut att fortsättas jemväl under innevarande år. Societetens utländska förbindelser hafva ökats genom tillkomsten af tre nya, i det aftal om skriftbyte träffats med Kongl. Christian-Albrechts- Universitetet i Kiel, Kansas Aca- demy of Science i Topeka samt Circolo Matematico i Polermo. | Genom utbyte af skrifter och enskilda förärimgar har Societetens bibliotek vunnit en ansenlig tillvext, öfver hvil- ken en särskild af hr Moberg uppgjord förteckning efter vanligheten skall bifogas Öfversigten. Medelst cirkulär från sekreteraren till de korresponderande samfund, uppgående till ett antal af 70, i hvilkas publikationsserier, vid verkstäld revision af biblioteket, större en mindre luckor förefunnits, är tillika åtgärd vidtagen att, såvidt möjligt är, få dessa luckor fylda. Meteorologiska Utskottet har under året utgjorts af hrr MOBERG, LEMSTRÖM Och SUNDELL såsom ledamöter samt hrr LINDELÖF och ELMGREN såsom suppleanter. Uppdraget att såsom revisorer granska Societetens och Meteorologiska Centralanstaltens räkenskaper har fortsättningsvis varit anför- trodt åt hrr MoBERG och ELMGREN. Slutligen återstår nämna, att ordförandeskapet i Socie- teten under året handhafts af hr FREUDENTHAL Och nu öfver- går till den vordne viceordföranden hr SUNDELL. L. Lindelöf. II Eddastudier. Föredrag vid Vetenskapssocietetens årshögtid d. 29 april 1889 af A. O. Freudenthal. Det är knappast något tidsskede i de nordiska folkens lif, som gifvit anledning till så motsatta uppfattningar och omdömen som vikingatiden. Forna dagars häfdatecknare voro altför benägne att offra på den krigiska ärans altare för att taga dei så noga med sådana bisaker som mord och brand, plundring och ödeläggelse, och hvad särskildt de nordiske historieskrifvarne angår, var deras patriotism ett starkt hinder för deras klarsynthet samt gjorde dem mera benägna att öfverskatta och beundra än att opartiskt granska och oväldigt döma. Att poeterna följde samma stråt, är än mindre att undra öfver: för dem hägrade denna tid som en de ridderliga bragdernas och äfventyrens period, den var chevaleriets tidehvarf i Norden, och medvetet eller omedvetet lånade de från den romantiska riddardiktningen månget drag, månget uttryck, som tillämpadt på nordens vikingar hade mycket litet historiskt berättigande. | Det kom emellertid en annan lifsåskådning, som på alla områden gjorde sig mer och mer gällande och genom reaktionens makt äfven på det nu ifrågavarande gick något längre än som vederbort. Man hånlog åt uppfattningen af vikingalifvet såsom en ridderlig äflan efter krigisk utmärkelse och äfventyr, man såg fastmer i vikingatågen endast och allenast >»sjöröfveri drifvet som näringsfång>» och i följd däraf i vikingarne en hop kulturfiendtliga barbarer, som i de råaste 220 våldsgärningar fanno sitt nöje och satte bortröfvandet af andras ägodelar med väpnad hand såsom det egentliga och högsta målet för manlig värksambhet. Kritiken har redan brutit stafven öfver detta åskåd- ningssätt, som på förgångna tiders företeelser. vill lägga samma måttstock, som för våra dagars kan vara gällande, och som fäller dom öfver enstaka tilldragelser, rykta wu: deras världshistoriska sammanhang samt skärskådade utan hänsyn till samtida rättsbegrepp, seder och sociala förhål- landen. Hvilka förändringar 1 alla dessa hänseenden hafva ej åvägabragts under de tusen år, som skilja vår tid från vikingatågens, och huru himmelsvidt olika äro icke de reli- gilösa begreppen, sådana kristendomen inplantat dem hos oss, och de iros- och sedeläror, hvilka vördades och åt- lyddes af de hedniske åsadyrkarne! För oss förkunnas fri- dens evangelium och vi bekänna oss vara demnreligions an- hängare, som bär namnet »kärlekens religion», de däremot trodde, att endast den i strid fallne kunde förvänta sig säll- het efter döden. Att därjämte den hos alla kraftfulla folk i deras ungdomsålder så vanliga äfventyrslustan och begäret efter krigisk berömmelse utgjorde mycket viktiga bevekelse- grunder, är lätt att fatta och framhålles dessutom uttryckligen i sagorna, där ändamålet med att draga i viking oförbehåll- samt säges vara »at afla sér fjär ok fregdar» oo: att för- värfva sig gods och ära. Var det således endast ett poetiskt svärmeri, som i en Fritiofs gestalt, sådan han af Tegnér framställes, trodde sig se en personifikation af den rätta vikingaandan, så är den motsatta föreställningen om nordboarne under vikinga- tiden som ett ytterligt rått och kulturfiendtligt släkte, om möjligt, ännu mera skef och stridande mot det faktiskt be- visliga. Ty likasom den tiden ej gick förbi utan att lämna djupa spår efter sig i de främmande länders och folks hi- storia, hvilka af nordmannatågen berördes, så utgör den ock inom nordens egen kultur- och isynnerhet literatur- historia en af de allra intressantaste epokerna, utmärkt å ena sidan genom öppen blick och stor emottaglighet för de främ- 221 mande kulturinflytelser, såm nu strömmade in från mång håll, och å den andra genom en om ofantlig nationell lifs- kraft vittnande förmåga att pä defäderneärfda kulturelemen- ten inympa och med dem assimilera dessa nya beståndsdelar utan att låta sig af dem beherskas. Tvärtom! Det är nu, som den för alla germanska folk gemensamma äldre run- skriften omdanas och får sitt specifikt nordiska utseende, det är nu, som inom ornamentiken utbildas en för norden egendomlig stil, den s. k. »fornnordiska stilen», med sina från runstenarne och den äldre medeltidens norska träkyrkor väl kända präktiga drakslingor, och det är nu, som äldre "Eddans högstämda och djupsinniga kväden diktas. Dessa tre århundraden, det 8:de, 9:de och 10:de, hvilka utgöra det tidehvarf, som af arkeologerna benämnes den yngre järn- åldern och i historien är bekant under namnet vikingatiden, kunna därför med rätta kallas en viktig och ärofull period i nordens fornhistoria äfven utan att man öfverskattar de krigiska bragdernas betydelse. Att under denna samma tide- rymd äfven de politiska och sociala förhållandena i Nordens då uppstående trenne konungariken vunno nödig fasthet, att inre fred, all utvecklings vilkor, omsider grundlades och betryggades, att våra älsta lagar sannolikt hafva sin rot och sitt upphof i dessa tiders rättssedvänjor, att slutligen den eviga sanningens religion, vår kristna lära, då först predi- kades och vann fotfäste i nordlanden, alt detta är allmänt kända tilldragelser, om hvilka det dock, i sammanhang med detta omdöme, är på sin plats att göra en erinran. Jag nämde HEddasångerna och det är dem jag något närmare nu skall taga i skärskådande. Ty likasom arkeo- login med tillhjälp af de så talrika jordfynden bevisat oss, att hvad än vikingatiden var, ett torftighetens och råhetens tidehvarf var den icke, likaså skola vi finna, om blott vi lyssna till dessa samtida vittnens röst, dessa på folkets läp- par fortplantade, i århundrade efter århundrade från fader till son i arf gångna gamla sånger, att ett tänkande och bild- Samt, om ock oupplyst, gudar vördande och människor icke fruktande släkte då bodde i norden. Enkla voro väl dess 222 seder, men det var redan ganska långt hunnet i samhälls- utveckling, i åkerbruk, boskapsskötsel, idrott och slöjd, de bekvämligheter och njutningar, som klimat och jordmån medgåfvo, viste det att i fullt mått förskaffa sig och att gästfritt dela med sig, kort sagdt, den bild vi få af lifvet i norden under vikingatiden framkallar hos oss helt andra känslor än de västerländska kronikörernas skildringar af nordmännens grufliga framfart i främmande land. Hvad frågan om Eddasångernas ålder angår, som naturligtvis först och främst måste besvaras, innan man företager sig att med stöd af deras innehåll gifva en fram- ställning af kulturen i norden under ett visst tidsskede, så är för längesedan den åsikt öfvergifven, att den lärde islän- ningen Sämund Sigfusson, kallad den vise, hvilken lefde i slutet af 11:te och början af 12:te seklet, skulle hafva för- fattat dem, ja, icke ens för det antagandet, att han skulle upptecknat eller samlat dem finnes det något bevis, hvarför också den äldre Eddan är en riktigare benämning på dessa sånger än den förr vänliga Sämunds Edda, för så vidt Edda- namnet, som likaså härvidlag är apokryfiskt, skall bibe- hållas. Längre har den åsikt vidhållits och framställes ännu 1878 af Rosenberg, förf. till det intressanta och troligen allmän- nare kända arbetet »Nordboernes Åndsliv fra Oldtiden til vore Dagar», att åtminstone gudasångerna i Eddan äro vida äldre än vikingatiden, den älsta, nämligen Völuspå, från omkring 500, de yngsta icke stort yngre än 800. Så an- sedde författare på detta område som norrmannen Keyser och dansken Grundtvig gissa till och med på den äldre järn- åldern, hvilken plägar räknas intill medlet af 5:te seklet På åtskilliga grunder, hvilka det dock icke här är på sin plats att närmare redogöra för, och förnämligast med stöd . af sångernas versbyggnad och språk har emellertid för några år sedan den fräjdade Eddaforskaren, prof. Bugge i Kristiania, kommit till den öfvertygelsen, att ingen af dessa sånger kan vara äldre än 9:de århundradet. »Det är», säger han »vikinga- tidens mäktiga böljeslag, som först har burit fram hela den ända till våra dagar bevarade mytisk-heroiska diktningen». Och 223 härpå må man så mycket mindre tveksamt taga fasta (hvil- ken åsikt man än 1 öfrigt må hysa om de Buggeska förslågs- meningarna angående Eddamyterna), som äfven en af hans skarpsinnigaste och mest berömda motståndare, afl. Berliner- professorn Karl Mällenhoff, ville förlägga uppkomsten af Völuspå till det 9:de århundradet. Det är således ganska otvifvel- aktigt vikingatidens kulturförhållanden de drag äro egnade att belysa, hvilka jag nu i samlad bild skall framlägga, drag, hvilka nästan uteslutande hämtats ur Eddans mytiska och etiska sånger, dels emedan man bland dessa finner de älsta och ursprungligaste, dels ock därför, att man kan hafva någon grund för den uppfattningen, att i de heroiska kvädena, så- som skildrande de högsta samhällsklassernas förhållanden, insmugit sig åtskilligt, lånadt från sydligare länders, särdeles Tysklands, längre framskridna kulturlif: Om teckningen så- lunda går miste om mångt och mycket, som kunde göra den färgrikare och mera intressant, så blir den i dess ställe så mycket allmängiltigare, tillförlitligare, mera rent nordisk. Konungskt sinnad har nordbon varit från urminnes tid, och sådant är sinnelaget än i dag hos folkets stora flertal. Icke så, att konungsligt envälde skulle varit den rådande styrelseformen i de aflägsna tider, hvarom här är frågan, men omgifven af jarlar och andra stormän samt de fri- borna, själfägande böndernas stolta och oroliga skara, skulle konungen genom sina personliga egenskaper förstå att upp- bära sin maktställning. Att han i dessa tider och såsom sitt folks själfskrifna anförare i krig borde framom andra män vara kraftfull, modig och vapenöfvad, är lätt att förstå, hvarför ock i kvädet om Rig säges om den blifvande konungen, jarlasonen Kon den unge, att han hade »åtta mans mod och styrka», och bland de färdigheter, som det höfdes honom alt äga, nämnes att till häst sitta, hugga med svärd 8 och här fälla 5). +) Citaten ur Gödeckes öfversättning, ehuru icke alltid orda- granna. 224 Men större och kanske mera oväntade anspråk än så stälde folket på sin konung. Han skulle ej blott föra det till seger i striden, han skulle äfven vara dess styresman i fredens tid, dess rådgifvare och hjälpare vid många brydsamma till- fällen samt därför äfven i kunskaper och vett stå framom andra. Om Kon heter det, att han kunde runor, evighetsrunor och åldersrunor; mäktig var han att män bärga, svärdsägg döfva och svallande haf. Fåglalåt han lärde, lågor kväfde, smärtor söfde, sorger läkte o. s. v. Mångsidigt var sålunda konungakallet, nästan patriarkaliskt, tyckes det, och många äro därför äfven de benämningar, som nytjas för att utmärka en herskare, bland hvilka blott de tre må anföras: fylkir d. ä. härföraren, stillir d. ä. styres- mannen eller ordnaren och vist d. v. s. den vise. Genom börden med konungarna befryndade och näst dem i anseende och makt både såsom vapenöfvade anförare i krig och innehafvare af stora jordagods framstå höfdingarna eller jarlarna, hvilken benämning redan i den nyss anförda sången om Rig möter oss. Den jarl, som där skildras, hade gyllne hår, röda kinder och ögon, eldiga som ormaungars; han lärde sig att slunga spjut, svinga lansar, hetsa husndar, rida hästar, kämpa med svärd och simma vågen 22D Det är egentligen han och hans ättemän, som framställas såsom byteslystna krigare, såsom eröfrare och frikostiga fördelare af rofvet. Jarl, heter det, red modig genom mörka skogar, öfver frostiga fjäll till fjärran högsal; slungade spjut, svang sköld, sprängde till häst med huggande svärd, väkte stridens brand, blodade fält och vann sig land. Men icke häller en jarl fick vara främmande för vittra idrotter. Om denne förtäljes, att Rig själf, den skapande guden, lärde honom runor, ja, att lärjungen slutligen vardt mästaren öfverlägsen, tv Jarl med Rig om runor stred, slugast var och seger tog. Ringare än jarlarne voro, såsom vi af andra urkunder veta, härsarne; med dottern till Härse gifte sig Jarl, men för öfrigt nämnas deras ätter blott i sången om Hyndla i förbigående. Dels jarlarne och härsarne själfve, dels deras eller konungarnas hof- och följemän åsyftas med de krigiska benämningarna bragnar, rekkar, skatnar, kappar, alla bety- dande hjältar eller kämpar och i Håvamål kollektivt samman- fattade under benämningarna vigdrött 2: stridsfolk och salfolk 2: hus- eller hoffolk. Blott i den nyssanförda sången om Hyndla, hvilken anses såsom den yngsta bland alla hithö- rande, omnämnas bärsärkar, (hvilka för sitt raseri och sin ondska tyckas hafva då redan varit illa ansedda), samt en särskild lifvakt (veröung, hirö), som åtföljde konungarna I motsats till alla dessa framstå såsom en fredlig och åkerbrukande folkklass de fria, själfägande odalbönderna 15 226 eller höldarne, hvilken benämning dock i dessa sånger blott ett par gånger förekommer. Karlar, karlaätt kallas de i sången om Rig, och till utseendet voro de (ej annorlunda än jarlarne) »rödlätte med tindrande ögon» och buro skuret hår öfver pannan samt vårdadt skägg. Såsom de syssel- sättningar, åt hvilka Karl egnade sig, nämnes det, att han oxar tamde, årder gjorde, timrade hus och höga lador, gjorde kärror och körde plog. Äfven hans fader och moder slöjdade. Då Rig besökte dem, sysslade den förre med att tälja en väfbom och den senare spann och stälde en väf i ordning. Det var denna samhälls- klass, som utgjorde folkets flertal och egentliga kärna. Men någon skarp gräns mellan den och härsarne, jarlarne m. fl. kan dock icke uppdragas. Ty lika litet, som de högättade männen uteslutande voro krigare, lika litet egnade sig bön- derna endast och allenast åt fredens värf. Det lägsta lagret i samhället utgjordes af trälarne, hvilka förrättade alt det gröfsta och tyngsta kroppsarbetet. Dels till följd däraf, dels troligen ock emedan de ursprung- ligen voro af en annan folkras, hade de ett helt annat ut- seende än de friborna. I Rigsången heter det nämligen om Träl, att han var »gråsvart i hyn», och vidare hade skrynkligt skinn å skrumpna näfvar, krökta knogar och kartnaglar, knöliga fingrar, knotigt anlet, lutande rygg och långa hälar, och lika ful var äfven den landstrykerska, som han tog till äkta. Hon kallades Trälinna och hade »ärriga fotsålor, sol- 227 brända armar och platt näsa». Om dem och deras afkom- lingar förtäljer sången, att de lade gårdar, gödde åkrar, drefvo getter i vall, hade svinafvel och samkade torf; bundo bastrep, bördor redde, drogo ris hem dagen 1 ända. Dolskt och svekfullt var deras lynne, hvarför i Håvamål varnas att sätta tro till en träl, som fick råda sig själf; och likasom klyftan mellan frie och ofrie i det jordiska sam- hället var ofantlig, så skulle den icke ens genom döden varda utjämnad, ty Odin eger jarlar, som med ära falla, men Tor eger trälars släkt, säges det i sången om Hårbard., Sådana voro i allmänna drag vikingatidens samhälle, dess klasser och dessas förhållande inbördes. Och lag var då såsom nu det starka band, som höll alt tillsammans. Icke ens öfverguden Odin, Allfader själf, styrde enväldigt, utan till ting, till allmän sammankomst begåfvo sig de mäk- tige äser, alla de heliga gudar för att, sittande å domare- säten, rådpläga öfver allmänna angelägenheter eller särskilda brydsamma förhållanden. Så, när en jätte hade tillegnat sig gudavärldens väldigaste vapen, Tors hammare; så, när gudars och människors älskling, den ljuse Balder, plågades af onda drömmar, hvilka förkunnade honom hans stundande ändalykt: I tidens begynnelse ordna de alt i samråd, och när världsträdet skälfver, solen svartnar, jättevärlden gnyr och dvärgarne stöna af ångest, då samlas gudarne för sista gången till ting, ty Ragnarök är inne. Tinget var således en rådplägande och lagstiftande församling, men därjämte 228 äfven en dömande och lagskipande. Hvar dag (heter det i Grimnesmål) draga äserne till doms att sitta under Yggdrasils ask. På tinget, dit äfven den fattige ride enligt Håvamåls maning tvagen och mätt, fast han har knapt med kläder, var det sed, att vänner och fränder efter förmåga under- stödde den sakegandes talan; dock skulle (varnas i nyss- nämda sång) ingen inbilla sig, att han därvid kunde räkna på bistånd af enhvar, som nalkades honom med vänligt leende på läpparna. Icke alla tvister sletos emellertid å tinget, ty äfven förlikningsmän omtalas, hvilkas utslag man lotvar underkasta sig (jfr sången om Hårbard 42 v.). Så- ledes ett slags skiljenämd eller jury redan hos dessa vikin- gar, som man plär föreställa sig så själfrådiga och obändiga! Ej häller vordo dråpsaker hänskjutna till tinget, med mindre målsegaren var villig att taga böter i försoning, ty blods- hämden var en altför helig rättighet för att den skulle kun- nat någon förmenas. Så säges redan i Völuspå, att Vidar tager hämd för sin faders, Odins, död genom att dräpa Fänrisulfven, och äfven 1 Grimnesmål betraktas samma hans bragd såsom en akt af blodshämd. Så frågar Odin i Vägtams- kvädet hvem skall hämd för dådet å Höd vinna och Balders bane å bål hafva? Då nu både Höd och Balder voro Odins egna söner, visar denna hans fråga, huru oundgängligt blodshämdens utkräf- vande ansågs vara äfven i sådana fall, där dråpet skett af våda såsom här. Och att det sedan blir en tredje broder, som öfvertager blodshämnarekallet, ådagalägger, att ätven de allra närmaste släktskapsband måste slitas, ifall denna den heligaste af alla plikter med tvingande nödvändighet sådant äskade. Dock kunde, såsom nämdt, dråp redan i dessa tider försonas med böter, hvilket sedermera i de under kristna 229 tiden nedskrifna älsta landskapslagarna införes såsom lag- stadgande vid sidan af blodshämden, den man ej ens då tilltrodde sig rätt att afskaffa. Men redan enligt framställ- ningen i Völuspå kunde blodshämnaren välja emellan dessa båda slag af upprättelse, och att döma af ett ställe i Håva- mål (hvilket dock gifvit anledning till olika tolkningar), var skoggång eller fredlöshet dråparens lott, därest ej böter mot- togos. Äfven i detta afseende visa således landskapslagarna tillbaka på sedvänjor i mycket äldre tid, likasom man också af vissa egenheter i deras språk, nämligen alliteration och talrika verslämningar, samt på hednisk kult tydande eds- formulär trott sig hafva skäl till det antagandet, att åtmin- stone de älsta bland dem i väsentliga delar voro gällande långt före den tid, då de i skrift affattades. Rättstillståndet och de sedliga begreppen stå för öfrigt (och isynnerhet där, hvarest de senare icke utvecklåts och ningar, som utbildat sig angående det tillbörliga, det hedrande, det nyttiga och dessas motsatser, hvarför jag skall i korthet framställa hvad fornsångerna härom upplysa. Då möter oss visserligen (i sången om Hårbard) det äfven i sagoliteraturen förekommande ordstäfvet »eken hafver hvad hon af en an- nan skafver>, hvilket ju låter som ett erkännande af den starkares rätt gentemot den svage och således tyckes stämma väl öfverens med den allmänna föreställningen om vikinga- sed. Men mycket skulle vi misstaga oss, om vi trodde detta sannolikt oftast på skämt använda ordstäf uttrycka lefnåds- vishetens summa ' på den tiden. Tvärtom kunna vi anföra mer än en varning mot öfvermod och maktmissbruk, som tyder på helt annan uppfattning af rätt och heder. I Håvamål ex säges: Makt sin och myndighet vet klok karl att kufva; bland fäjdstore kommen han finner nog, att ingen är tapprast af alla. 230 Och vidare till hån och löje haf aldrig värnlös vandrare eller främling. I sammanhang härmed står en maning att visa ålderdomen vördnad (Håv. 134) och af ett ställe i Hårbardssången framgår, att det ansågs nesligt att bära hand på en kvinna; ja, om Frö säger en annan af gudarna, att han är bäst af alla bålda kämpar, emedan han aldrig kommit någon kvinna att gråta och ofta befriat fångar ur deras fjättrar (Ls. 37). Vinningslystnad och girighet, som närmast hafva ett uttryck i det ofvannämda ordspråket, samt snålhet förakta- des, hvaremot gästfrihet och gifmildhet prisas såsom ädla dygder, t. ex. (Håv. 48): En gifmild, modig : man har det bäst, sällan närer han sorg; men den fege fruktar för alt, den girige ger sig för gåfvor. »Tag den torftige väl emot!» »Hell er, I gifmilde!> äro ma- ningar i samma anda, stundom dock inmängda med på- minnelser att ej slösa: Ej mycket må du en man gifva, ofta köpes lof för det lilla. Blott med en kant af kakan och en klunk ur hornet vann jag åt mig en vän. Ej häller må man missbruka andras gästfrihet: ej är godt, att gäst är ständigt på ett ställe; ljuf varder led, som för länge kvar på en annans bänkar bidar. 231 Till en värd, som vill rätt fylla sitt gästvänliga kall, säges i samma sång: Var glad i hemmet glamma med din gäst och var om dig i alt du eger! minnesgod och målför en mångvis vare, och ofta ett sant ord han säge! Gästen däremot tillrådes att »vara i sitt väsen varsam» och »ej söka att klyftigt med sin klokskap pråla». Tystlåtenhet är en af de förnämsta dygder, ty »den slutne och sluge samkar sig sällan men>, hvarför en man vare vaksam och sluten och mycket i vänskap varsam; för de ord du till en annan säger får du ofta bittert böta. lössläpt tunga utan tyglande herre hopskvallrar sin egen ofärd. Däremot gifve enhvar noga akt på hvad som säges och försiggår omkring honom, ja, redan förrän han träder in, må han vid dörren spana omkring i salen, ty ovisst är att veta hvar ovänner sitta borta på salens bänkar. Äfven ute på fältet och å färdvägar voro våldsamheter att befara under dessa osäkra tider bland blodshämnare och rånare, hvarför vapen sina vike en man ej ett fjät ifrån på fältet; ty ovisst är att veta, när på vägar ute spjutets spets kan tarfvas. 232 Af samma skäl må man ej häller på gästabud öfverlasta sig, ty många, som eljes äro hvarandra hulda, råka vid gillebordet i delo. Ej häller vet man så noga hvem man vid slik sinnesförfattning kan komma att byta ord med, i strid mot den gyllene regeln: spill ej tre ord i träta med en usling; medan den bättre bidar, ofta den sämre slår. Därför manas: drick hofsamt, tala vettigt eller tig! Dig till last lägger ingen att du tidigt sängen söker. Det är därjämte att ådraga sig åtlöje och skam på samma gång som ohälsa att hängifva sig åt fråsseri och dryckenskap, som förnedrar människan, ty »till och med fä- naden vet, när den skall öfvergifva betesmarken och hemmet söka». Därför är det gille ypperst, hvilket hvar gäst lämnar vid full sans, och som en obestridlig sanning framhålles, att bättre börda bär ingen bort med sig än mycket mannavett, men värre vägkost "var ej på en vandring med än för många mått öl. Mannavett eller klokhet prisas framom alla andra egenska- per: det gagnar mer än gods och guld, det skänker den olycklige skydd och lugn, och osvikligare vän kan aldrig någon vinna. | Trogen vänskap är eljes hvad i Håvamål sättes högst af hvad lifvet kan bjuda, och den, som varit nog lycklig att förvärfva en fulltrogen vän, må göra alt för att behålla honom: 233 Mot din vän var aldrig snar att trohet slita! sorg fräter hjärtat, om ej fritt du törs säga åt någon hela din hug. Furan murknar, som å fjället står, hägnad hvarken af bark eller barr; så är ock den man, som ingen älskar, hvi skall han länge lefva? Därför skola vänner glädja hvarandra och vidmakthålla vän- skapen genom gåfvor och gengåfvor samt ofta besöka hvar- andra, ty med snår höljes och högt ris den väg, som ingen vandrar. Varsamheten, som i alla lifvets skiften framhålles såsom så ytterst nödvändig, må dock framför alt vid valet af vänner och i umgänget med dem icke lämnas ur sikte. »Förtro dig till en>, heter det, >»icke till två; världen vet, hvad tre veta». Och har man genomskådat en falsk vän, så »må lönen gåfvan likna»; du skall — — fagert tala, men falskt tänka och list med lögn gälda. mom sig själf bär dock människan det, som kan er- sätta henne till och med vänskap och världens aktning, och säll är den, som har själf heder och vett i sin vandel, ty ovisst är alt, som vi ega må buret 1 andras bröst. 234 Därför prisas också en själfständig, af gunst och ogunst icke beroende ställning i lifvet, den må vara huru ringa som hälst. »Bäst är eget bo», heter det, om än en backstuga; hvar och en är herre hemma. Hans hjärta blöder, som bedja skall om maten hvarje måltid. Arbetsamhet, förenad med omsikt, var då, såsom i alla tider, den kungsväg, hvilken ledde till detta mål, och hurtighet var framgångens vilkor i fredliga värf såväl som på slagfältet. Därför manas Stig arla upp, ägga dina drängar; har du få, så se upp och följ dem! Lamt går mycket, då du om morgonen sofver; hurtig är till hälften rik. I striden gånge man djärft fram, och glad och munter vare hvarje man, äfven då han bidar sin bane. Den fege tror sig undgå döden blott han aktar sig för strid, men besinnar icke, att ålderdomen gifver honom ingen frid, fast honom spjuten sparat. Var därför frimodig, manas det, gläds åt det goda, nämn ondt det ondt är och skona ej dina fiender! — Det torde förefalla mycket oväntadt, att i denna våldets och vapenlarmets tid finna uppskattadt såsom det högsta goda en man kunde besitta, ej kroppskraft och färdighet i vapnens bruk, men ägandet af kunskaper och visdom. Detta framgår emellertid otvetydigt af Håvamål, däri det säges, att lifvet är ljufligast för den, som innehar det största mått af vetande, och flerestädes framhålles, att vett och kun- skaper mer än alt annat pryda en man och göra honom 235 aktad hvarthälst han kommer, under det att den, som in- tet vet och råkar i lag med vittert folk, varder utsatt för gäckeri. Runor eller fornstafvar nämdes med ett gemensamt namn alla slags kunskaper, ej blott hvad vi nu förstå med runor eller runskrift, ehuru äfven den under vikingatiden spelade en viktig roll. Under detta namn innefattades så- ledes alt tidens vetande om gudomliga och mänskliga ting, forskning angående världens upphof och undergång såväl som naturkunnighet och läkdomskonst, forntida sägner och sagor om hvad märkeligt bland förfädren timat ej mindre än trollsånger, afsedda att hjälpa och gagna 1 de mest olika företag och lefnadsförhållanden, ja, äfven själfva skaldekon- sten. Täflan i runkunskap, som mer än en gång omtalas och stundom (såsom 1i runtäflingen mellan Odin och den vise jätten Vaftrudne) gälde den förlorande partens hufvud, innebar därför ett utrönande af de täflandes kunskaper på mycket skiljaktiga områden af vetande. Enligt kvädet om Rig var det de i samhället högst stående, de från Jarl här- stammande, som voro runkunnige, och det bibegrepp af förborgad eller hemlig visdom, som ordet run innebär, ådaga- lägger äfven, att de så högt värderade djupare kunskaperna voro blott några få privilegierades tillhörighet, ej folkets i dess helhet, de egentliga odalmännens. Desse hade nog att göra med det dagliga lifvets om- sorger och svårigheten att i kamp med en karg natur och ett hårdt klimat anskaffa hvad för ett nödtorftigt uppehälle var erforderligt. Fisket och jakten måste visserligen antagas i de älsta tiderna hafva varit långt viktigare och mera in- bringande näringskällor än nu, äfven om vi icke förbise de vida ofullkomligare redskap, hvarmed de då för tiden be- drefvos, och i de kväden, ur hvilka vi här söka belysning af tidsförhållandena, omnämnas de flere gånger. I Hymeskvädet skildras sålunda en vådlig fiskefärd, som Tor företog långt ut på hafvet i sällskap med jätten Hyme, och i kvädet om Trym nämnas laxar bland de rätter, som framsattes. I Håvamål omtalas jakt på renar och i Rigsången fågeljakt. Mén boskapsskötsel och åkerbruk voro likväl å det sta- dium af kulturutveckling, dit nordboarne redan på den tiden hunnit, de viktigaste näringarna. »Gullhornade kor» och »helsvarta oxar» ägdes af jätten Trym och boskapshjordar omtalas på flere ställen, äfvenså svin, bockar och getter, hvaremot fårafvel icke torde allmännare hafva idkats, då dessa djur ej nämnas i Eddan. Ej häller förekommer någon särskild benämning på ylletyg, ehuru väl både linne, lärft och silke omtalas. Det är dock själfklart, att får höllos, kanske till och med i stor myckenhet i vissa nordiska landsändar. Här må blott påminnas om att det var under vikingatiden Fär- öarna upptäktes och togos i besittning af nordmän (fn. fer betyder får). Hundar omtalas ofta och pryddes till och med stundom med gyllne halsband (se Trymskvädet). Hästar voro mycket värderade och Odin själf troddes äga den yppersta bland springare, den åttafotade Slepne, på hvilken han ilsnabt red hvart han ville. Af öfriga husdjur nämnas falkar, höns, kattor och gäss, de båda senare djurslagen dock ej i de mytiska sångerna. Att gudinnan Fröja åkte efter ett spann af två kattor omtalas nämligen blott i den yngre eller pro- saiska Eddan. — Åkerbrukets hufvudredskap, årder och plog, säger kvädet om Rig förfärdigas och begagnas af Karl, odal- mannaätternas stamfader, och af sädesslag voro allmännast korn, (som hade många olika benämningar), därnäst hvete och hafre, hvaremot råg tyckes varit okänd under vikinga- tiden såvidt man af Eddasångerna kan sluta. Lin måtte hafva odlats, då linne och lärft nytjades, och brudlin, hvar- med i Trymskvädet betecknas den slöja, som höljde brudens anlete, var väl en mycket fin väfnad af lingarn. Öl var en allmänt begagnad dryck, och dess bruk förutsätter sannolikt, att humleodling bedrefs, hvilket dock är osäkert, enär denna ingrediens i ölbrygd på Island ersättes med en vildört achillea millefolium, som ännu i förra århundradet äfven i Dalarne nytjades för samma ändamål och fördenskull där bär nam- net brygger |. bryggtuppor, äfven backlhumle, detta sista också i Uppland, Helsingland m. fl. landskap. Likaledes användes fordom i stället för humle pors (myrica gale), också kallad skoqgs- 231 Juwmle, hvarigenom ölet blef mera rusgifvande. — I den sång, som bär namnet »Skirnes färd», omnämnas äpplen, och Iduns äpplen äro bekanta, men någon egentlig trägårds- skötsel får man väl dock ej sluta till på grund häraf, äfven om myten ej är lånad. I svedjor odlades antagligen i början sädesväxterna, ty detta ursprungliga sätt att bruka jorden erbjuder sig så att säga af sig själft, men att denna ståndpunkt icke mer var den allmänna 1 norden under de tider, om hvilka nu är fråga, vittna Eddasångéerna, där svedjebruk icke ens omnämnes, men väl flerestädes talas om åkrar, dem det enligt Rigsången ålåg trälarne att kringgärda och gödsla. Å kvarnar bereddes säden till mjöl, sannolikt dock blott handkvarnar, hvilka drogos af trälinnor, hvarom handlas t. ex. i sången om kvarnen Grotte. Brödet, det viktigaste af födoämnena, var af olika slag. Så framsatte Träls moder, då Rig var hennes gäst, groft, tjokt och tungt bröd, bemängdt med sådor, hvaremot Jarls moder undfägnade honom med tunna och hvita hvetebrödskakor. Därtill bjöd den förra soppa och stekt kalfkött, som att döma häraf icke stod i högt anseende (det må dock nämnas att dessa rader i kvädet torde vara senare tillsatta), men på Jarls föräldrars bord uppdukades glänsande fläsk och stekta fåglar, hvartill dracks vin. Detta är att lägga märke till, emedan begagnandet af denna dryck äfvensom det förut nämda bruket af sidentyg bevisar utländska handelsförbin- delser. På gästabud dracks dock vanligast mjöd eller öl, hvilka mycket ofta i sångerna omnämnas, och bekant är myten om geten Hedrun i Valhall, hvilken — karet skänker med klart mjöd fullt, dryck, som ej tryta tör. Att äfven de jordiska getternas mjölk tillgodogjordes, följer tydligen häraf, men om den bereddes till ost eller om smör var bekant framgår icke af Eddasångerna, ehuru sådant har all sannolikhet för sig. Oxkött omtalas såsom en vanlig 238 föda, så äfven villebråd och fisk, och att det vid gästabud gick rundligt till, får man veta till dömes ur Trymskvädet, hvarest besjunges bland "annat huru den till brud utklädda dunderguden Tor ensam förtärde — — en 02xe, Albo LAXAR smårätter alla, som kvinnor höfdes; drack så ur tre ämbar mjöd. Det är högst anmärkningsvärdt, att, så ofta i Eddan än är tal om gästabud och välkomstgillen, seden att äta hästkött på intet enda ställe omnämnes. Det är emellertid bevisligt, att de hedniska nordboarna icke allenast ej försmådde häst- kött, utan tvärtom därpå voro så begifna, att när kristen- domen infördes på Island, sådant medgafs på alltinget blott under det vilkor (bland andra) att hästkött fortfarande skulle få förtäras. Och ur sagorna veta vi, att vid offergillen hä- star slaktades till gudarnas ära och att deras kött därefter förtärdes, ja, detta ansågs såsom något så väsentligt hörande till offrets hälgd, att, då den norske kristnade konungen Håkan den gode icke kunde förmås att äta af hästköttet, han af bönderna tvangs att åtminstone gapa öfver kitteln, hvari det kokade, vid fara att annars mista både krona och lif. | Då någon förnämligare gäst var väntad och det förty, skulle rustas till gille, plägade man hölja golf och bänkar med halm, en sed, som vid vissa högtiders firande ännu i aflägsnare bygder torde iakttagas. Men enligt Vägtams- kvädet stodo bänkarna i Häls boning, när Balder ditväntades, bredda med ringar, och de fagra sätena flödande af guldt och i Valhall varsna (säges i sången om Grimne) de, som draga till Odin, lätteligen hvilken sal de se, ty 239 sparrarna äro spjut, takspånen sköldar, bänkarna med brynjor strödda. Flere slags bord stodo i gästabudshallen, och hos de för- nämare höljdes dessa med hvita linnedukar, på hvilka rät- terna framsattes i fat och skålar samt vin, mjöd och öl i kannor, bägare eller dryckeshorn. I Rigsången omtalas silfver- beslagna fat och bägare och flerestädes nämnas dryckeskärl af guld och af glas, som troligen genom handeln eller såsom krigsbyte inkommit från främmande land. Guld och silfver var det för öfrigt under vikingatiden ingen brist på i norden, såsom på flere ställen i Eddasån- gerna intygas. Då i dem omtalas salar »täkta med guld> eller »silfvertak, som hvilade på guldpelare»>, får detta natur- ligtvis tagas lika litet efter bokstafven, som Adams af Bremen uppgift, att templet i Uppsala var helt och hållet förfärdigadt af guld, eller Erici Olai, Crantzii, Johannis Magni m. fl:s skrytsamma skildringar af detta tempels gyllene utsmyckning; men de jordfynd, som gjorts och ännu esomoftast göras i de skandinaviska länderna, lämna ovedersägliga bevis för att sagornas och fornsångernas skildringar af den prakt nord- boarne, såväl män som kvinnor, under denna tid förstodo att utveckla ingalunda äro ur luften gripna. Den tanken ligger visserligen nära till hands och har äfven förut ofta uttalats, att alla om något slags konstfärdighet vittnande fornsaker, som uppbevarats till vår tid, äro af vikingarna hemförda som byte från främmande land. Men — säger en af de sakkunnigaste domare på det arkeologiska området — »vår tids lugnare forskning har dock ådagalagt, att flertalet äfven af de bäst arbetade smyckena äro alster af den in- hemska konstfliten. Och vi hafva nu till och med skäl att förundra oss öfver, huru litet man i själfva värket funnit i Sverge, som kan anses vara af vikingarna hitfördt från västra Europa. Förklaringen af denna något oväntade före- teelse bör väl sökas dels däri att endast mycket litet af våra förfäders egodelar kommit oss till handa, dels däri att en stor del af de metaller, som hemfördes af de återvän- 240 dande sjökonungarne, under tidernas lopp blifvit omarbetad». Hvad som här säges om smyckena, gäller naturligtvis (och kanske i än högre grad) om kärl och andra husgerådssaker af guld eller silfver. Men satte de gamle nordboarne värde uppå dyrbara och konstfärdigt arbetade smycken och andra lösören af ädel metall, så fäste de än mera vikt vid att ega dugliga och prydliga vapen, hvarpå ju under dessa tider lif, ära och gods så ofta berodde. Hufvudmetallen, hvaraf dessa förfär- digades, var järn eller rättare stål, men de pryddes ofta med inläggningar af guld eller silfver, ja, ett af de i Stock- holms museum förvarade svärden från vikingatiden har parer- stången och knappen af massivt, förgyldt silfver med vackra sirater, och kaflen har varit tätt omlindad med guldtråd. Svärdet var det förnämsta af anfallsvapnen och sådana om- talas på flere ställen i Eddan, både långa eller egentligen så kallade svärd och ett kortare slag, benämdt »sax»>, ett mellanting af svärd och dolk. Berömdast af svärd var det, som guden Frö ägde, hvilket enligt sången om Skirne »>svingar sig själft emot jättars ätt», men som han bedårad af kärlek til den fagra jättemön Gärd lät förleda sig att gifva ifrån sig, och i många fornnordiska sagor och sånger omtalas svärd, hvilka voro så utmärkta, att dem tillades egna namn. Så t. ex. Gram, Sigurd Fåfnesbanes svärd, som enligt Eddan var så hvast, att det skar igenom en ulltapp, hvilken af strömmen drefs ned mot dess ägg, och så härdadt, att han därmed klöf det städ, hvarpå det hade hamrats. Med spjut eller kastspjut var Odin beväpnad, och det var enligt Völuspå han, som genom att slunga sitt spjut mot den fiendtliga härskaran började den första striden i världen. Likasom svär- det nämnes äfven spjutet med mångahanda namn i Edda- sångerna, hvilket visar, att det var ett af de vanligast nyt- Jade vapnen; vidare omtalas ofta båge, pilar och pilkoger samt i Hårbardssången järnklubbor. Såsom försvarsvapen nytjades brynjor och hjälmar samt sköldar, hvilka troligen voro runda, eftersom de ofta betecknas i skaldespråket ge- nom omskrifningarna »stridens hjul» eller »stridens ring> 241 och emedan solen kallas »himmelens sköld>. I grafvar från vikingatiden äro sköldbucklor af järn ej sällsynta, men då själfva sköldarna förmultnat, finna vi att de varit af trä, läder eller dylikt. I sången om Hårbard nämnes »>strids- fana>, och att vikingarna begagnade fanor eller »märken>, som de också kallades, vet man med visshet äfven ur andra källor. Hos ett så krigiskt folk, som på goda vapen satte ett sådant värde, skulle naturligtvis smeden och hans yrke stå i högt anseende. Gudarna själfva troddes därför hafva upp- funnit konsten att smida, såsom i Völuspå säges: Aserne möttes på Idavallen, timrade höga hof och altar, bygde smeds-äsjor, smidde guld, hamrade tänger, härdade värktyg. Dvärgarna ansågos vara de skickligaste bland alla sme- der, och äfven sägnen om Völund smed, hvilken ligger till grund för en af Eddans märkeligaste sånger och som är en af de allmännast utbredda bland alla germanska folk, visar hvilket högt värde man satte på smedens konstfärdighet. Det var därför också företrädesvis han, som fick heta smed, ty i nordens fornspråk betyder detta ord konstnär eller handt- värkare i allmänhet och smida är synonymt med förfärdiga, hvadan sådana uttryck som »smida hus», »smida skepp> icke äro ovanliga. Särskilda byggmästare torde dock näppeligen hafva gjort smeden hans anseende som den förnämste bland konst- närer stridigt, ty på den tiden voro nog husen af enklaste slag och skeppen äfvenså, ehuru senare omtalas knarrar- smidir eller skeppsbyggmästare. Skeppen voro nämligen icke större än att de framdrefvos medels rodd, och åror omtalas: flerestädes i Eddans mytiska sånger, under det att 16 242 segel i dem alldeles icke nämnas. Att dock äfven sådana nyt- jades redan i älsta tider, antydes af den bekanta myten om Frös skepp, Skidbladne, och i Håvamål omtalas skeppsrår. Af hjältekvädena framgår äfven att seglats och kryssning voro väl bekanta. Det var sed att pryda framstammen med ett gapande drakhufvud eller någon annan sinnebild i öfver- ensstämmelse med den uppfattning af skeppen såsom lef- vande varelser, hvilken också i Eddaspråket finner sitt uttryck i sådana omskrifningar som vattenhäst, vågbock, brännings- svin 0. dyl., i följd hvaraf sedermera drakskepp eller »drakar»> blef en vanlig benämning på krigsskeppen. Det sades, att boningshusen voro af enklaste slag, utan tvifvel alltid af trä, enär de stora skogarna erbjödo timmer 1 öfverflöd och konsten att bränna tegel först långt senare blef bekant i norden. De i en och annan aflägsnare bygd ännu stundom anträffade ryggåsstugorna äro sannolikt i alt väsentligt uppförda i enlighet med det i forntiden allmänt brukliga byggnadssättet. Att döma af dem och i öfverens- stämmelse med de antydningar fornsångerna lämna oss, Voro husen låga med hög takresning och innehöllo blott ett enda stort rum, hvarför ordet salr betecknade såväl detta rum, stugan eller salen, som äfven själfva byggnaden. Var salen mycket stor, så uppbars taket utom af väggarna äfven a två rader stödjepelare, parallela med långväggarna och jäm- förliga med pelarraderna i våra äldre landskyrkor, som till sin stil ej äro synnerligt afvikande. Ingången till det forn- tida boningshuset var på ena kortväggen, skyddad genom en utbygd förstugukvist, och fönstren eller fönstergluggarna voro anbragta i taket. Spisel eller skorsten nytjades ej, utan elden brann å själfva golfvet, som därför sannolikt be- stod af hårdt tillstampad lera, och röken utgick genom en öppning invid takåsen; något innan- eller mellantak förekom nämligen icke. Gårdsplanen eller tunet, hvarå huset var uppfördt, inneslöts af ett stängsel, försedt med en grind, hvilken kunde fastläsas. Så beskrifves i sången om Grimne den grind, som ledde till Valhall: Valgrinden på vallen ståndar, helig för helga dörrar; forn är grinden, och få veta, hur hon är i lås lykt. Det bohag, som i ett fornnordiskt hus begagnades, var hvarken mångfaldigt eller kostbart. I de Eddasånger, om hvilka här är fråga, nämnas blott bord, bänkar och sängar samt (i sången om Völund) kistor, hvari dyrbarheter förvarades: i Håvamål omtalas en gyllene stol. Lästa skåp eller kistor måtte dock varit vanliga bohagsting, ty det tillkom hus- modern att bära nycklarna på sig. Så beskrifves i Tryms- kvädet, huru gudarne utklädde Tor till brud, hvarvid de läto ned på honom nycklar skramla, och kvinnokläder om hans knän falla. Af husgeråd nämnas väfbommar, spinnrockar, värktygs- lådor, tänger, hammare, borrar och andra värksaker, kittlar, fat, skålar, bägare, dryckeshorn m. m., och en mängd sådana fornminnen hafva genom jordfynd kommit i museernas förvar, där de gifva oss en rätt god och tydlig föreställning om det husliga lifvet i norden under denna tid. Hvad klädedräkten beträffar, finna vi endast sparsamma antydningar i sångerna. Då Odin i en vandringsmans skep- nad besökte sin fosterson Gerröd, var han iklädd en mantel af pälsvärk och hans benämning Sidhatt visar, att han plä- gade bära en hatt med sida eller breda brätten (Grimnesmål). I Håvamål omtalas skor och brokor eller benkläder och i sången om Rig en trång skyrta eller skjorta. Att döma af den skämtsamma myten (jfr Lokas. 60) om Tor, som kröp in och gömde sig i tummen af jätten Gerröds vante, den han tog för ett stort hus med en smärre utbyggnad, tyckas vantar hafva nytjats af det slag, som benämnes påsvantar. Stammodern för Karl, den frie odalbonden, bar vid Rigs besök 244 klut å håret, krage för barmen duk på halsen och på axlarna »>»dvergar», hvarmed troligen menas något slags prydnader. Karls brud åter var iklädd getskinns kjortel och bar hängande nycklar. Om Jarls moder säges, att hon var iklädd en hufva och bar smycke på barmen, blåsirad särk och släpande kjortel. Då Rig besökte henne, var hon sysselsatt med att stryka linne och stärka (?) ärmar. Ur sagoliteraturen kunde dessa torftiga uppgifter kompletteras, men det ligger utom mitt ämne för närvarande. Likaså äro sångerna fattiga på skil- dringar af de prydnader, som buros. Af kvinnosirater näm- nas knapt andra än bröstsmycken (bland hvilka Fröjas stora. Brisingamen var det berömdaste) och ringar. Att sådana buros äfven af män veta vi, och frikostige stormän plägade utdela bland sina anhängare ringar, hela eller sönderhuggna i mindre bitar. Ty ej blott fingerringar begagnades, utan äfven (såsom vi af fornfynden kunna se) mycket massiva och tunga arm- och halsringar. Därjämte förvaras i museerna flere andra slags dyrbara och delvis utomordentligt smak- fullt arbetade smycken från denna tid. Att ett folk, bland hvilket skyldigheten att hämna mör- dade fränder ansågs som den oeftergifligaste af alla plikter, hyste höga begrepp om hälgden af blodsförvandtskapens och särskildt familjens föreningsband, säger sig själft. Det kan visserligen ur sagorna hopletas några bevis för att konungar och andra själfrådiga män, som vågåde sätta sig öfver de af folkets rättsmedvetande hälgade sederna, lefvat i tve- eller månggifte, men dylika enstaka undantagsfall ega ingen stor betydelse och motväga ej det allmänna förhållande, som äfven enligt Eddasångerna var rådande, nämligen att hvarje man hade blott ex hustru. Det anseende hon inom familjen åtnjöt och den myndighet henne i hemmet tillerkändes framgå 245 redan af den ofvan omtalade seden, att det var hon, som omhänderhade nycklarna till husets förrådsrum och andra förvaringsställen. Hon framställes såsom mannens förtrogna rådgifvarinna, till hvars bedömande han hänskjuter äfven de viktigaste företag. Så t. ex. frågar i sången om Vaftrudne Odin sin gemål Frigg om råd, då han står i begrepp att företaga den lifsfarliga färden till denne för sin visdom fräj- dade jätte i afsikt att inlåta sig i täflan med honom; och i Håvamål säger sångaren slutligen, att det viktigaste af alt hvad han vet vill han ej anförtro åt någon annan än sin hustru eller sin syster. Förhållandet mellan föräldrar och barn tyckes hafva varit kärleksfullt, och i sist nämda sång säges, att minnesstenar sällan stånda vid vägen, om ej son rest dem åt fader. Barn namngåfvos med en ceremoni, som hade mycken likhet med det kristna dopet, nämligen den så kallade vatten- ösningen, hvilken enligt Rigsången var bruklig inom alla samhällsklasser, bland trälarne ej mindre än bland de högst uppsatte. Likaså var för alla den sista färden och förvand- lingen lika anordnad, ehuru naturligtvis med större eller mindre prakt. Ehuru talrika jordfynd utvisa, att de döde under den period, som bär namnet den yngre järnåldern, stundom brändes stundom begrofvos obrända och att åt- minstone i Sverge båda dessa bruk funnos vid sidan af hvarandra, omnämnes i Eddasångerna endast bränning å bål och plägade då jämte den döde åtskilliga vapen, smycken och andra dyrbarheter offras åt lågorna, ja, äfven husdjur såsom hundar, hästar och falkar, samt till och med människor. Men mera ärad än af sådan yttre prakt, huru storartad som hälst, var dock den, som å bålet brändes, om han under sin lifstid förvärfvat sig ett godt rykte, ty alt annat skall förgås, säger Håvamål, men ett finnes, som aldrig dör, och det är eftervärldens dom öfver den döde. 246 Då Eddans mytiska sånger äro förnämsta källan för vår kunskap om de hedniska nordboarnas gudatro samt föreställningar om världens uppkomst och lifvet efter döden, skulle det ännu återstå att (om ock blott i allmänna drag) sammanfatta en bild af alt detta, men deis låter det sig icke göra inom de trånga gränserna af ett föredrag, dels torde kännedomen om de nordiska myterna vara någorlunda all- män. Också tror jag, utan att förbise eller underskatta vikten af den växelvärkan, som sammanbinder ett folks kul- tur och lifsåskådning med dess religiösa föreställningar, att skildringen af den förra och framställningen af de senare kräfva hvar sitt skilda kapitel af dess fornhistoria. AGN — I Till Erik Edlunds minne, ar A. F. Sundell. ' Sommaren 1888 öfverraskades de vetenskapliga sam- funden af den smärtsamma och oväntade underrättelsen, att Svenska Vetenskapsakademiens fysiker, Finska Vetenskaps- Societetens hedersledåmot Erik Edlund efter en kort sjuk- dom aflidit den 19 Augusti i den lilla, nära Stockholm be- lägna staden Vaxholm, der han en längre följd af år hade för vana att tillbringa sommaren. Den fysiska vetenskapen förlorade med honom en af sina snillrikaste och trägnaste forskare. Under en tid af öfver -40 år finner man i de ve- tenskapliga tidskrifterna af hans hand värdefulla afhandlin- gar, hvilka skola bevara hans namn från glömska under alla tider. Särskildt har den finska vetenskapen skäl att bevara Erik Edlund i tacksamt minne för den sant svenska gästfrihet, hvarmed han låtit sitt vetenskapliga hem, Akade- miens fysiska laboratorium, stå öppet för många af våra landsmän, äfvensom för de impulser till vetenskaplig forsk- ning de erhållit såsom hans lärjungar. Må det tillåtas mig, som haft lyckan att räkna Erik Edlund bland mina oförgät- ligaste lärare, att vid detta tillfälle få framställa en kort skildring af Erik Edlunds vetenskapliga verksamhet. En full- ständig biografi kan här icke komma i fråga, dels emedan en sådan är att förutse ifrån det frejdade vetenskapliga sam- fund, åt hvilket Edlund egnade alla sina krafter, dels af brist på tillräckliga data. Då emellertid hvarje upplysning om en så framstående man måste anses hafva en viss betydelse och vara förtjent af att-icke råka i glömska, vill jag här 248 bifoga ur. Edlunds lif och åskådningssätt åtskilliga karakte- ristiska fakta, hvilka blifvit mig bekanta genom mundtliga meddelanden, af honom sjelf under min dagliga samvaro med honom vintrarne 1869—1870 och 1871—1872.. Erik Edlund föddes i Nerike den 14 Mars 1819 af fat- tiga föräldrar. Hans svaga helsa och klena kroppskrafter gjorde det nödvändigt för honom att söka sin utkomst ge- nom något annat än vanligt kroppsarbete, hvartill han tro- ligen under andra förhållanden blifvit bestämd. Han för- sökte sig såsom tingsskrifvare och kronofogdebiträde, till dess han blef i tillfälle att börja studera. Vid 21 års ålder blef han inskrifven såsom student i Upsala, der han blef en af filosofen Boströms flitigaste åhörare. Snart nog vände han dock sin håg till de exakta vetenskaperna, främst ma- tematiken och fysiken, promoverades till doktor 1845 och blef docent i mekanik 1846. Ett större stipendium, som han lyckades erhålla, satte honom i tillfälle att göra en längre utrikes resa. Före afresan uppvaktade han äfven Boström, hvilken dervid uttryckte sitt beklagande öfver Ed- lunds affall och sitt tvifvel, huruvida Edlund skulle kunna komma till några resultater med den forskningsmetod, till hvilken han nu hade vändt sig. Måhända har dock Edlunds tidigare filosofiska studier haft ett visst inflytande på honom, ty en klarare tankegång och större logisk skärpa än 1 Ed- lunds afhandlingar finner man sällan i den fysikaliska lite- råäturen. Under sin utrikes resa uppehöll sig Edlund en längre tid vid universitetet i Leipzig hos Wilhelm Weber. Enligt hans egen berättelse ville hans:arbeten der till en början icke taga någon egentlig fart. Han fick icke på länge tag i något passande ämne för undersökning. Slutligen hade han dock utfunderat planen till en undersökning om så kal- lade extra strömmar. Dessa strömmar uppstå i en galva- nisk strömbana vid dess afbrytande och slutande. Redan Faraday hade uppvisat deras tillvaro, men ingen hade ännu lyckats eller försökt utreda de qvantitativa lagarna för dem. Detta föresatte sig nu Edlund; han visade sin plan åt We- 249 ber, som godkände den och ansåg att undersökningen borde lyckas, hvilket också blef fallet. Denna undersökning, som utfördes med en af Weber konstruerad galvanometer, var Edlunds första arbete af större fysikalisk betydelse och cite- ras i alla större handböcker i fysik. Webers galvanometer blef sedan ett af Edlunds käraste instrument; han ökade dess användharhet genom att förse den med astatisk magnet och har begagnat den vid ett stort antal undersökningar. Ifrån Tyskland begaf sig Edlund till Frankrike och Bel- gien, der han dock svårt insjuknade i Brässel. Hans läkare gaf honom rådet att resa hem, om han icke ville dö ibland främlingar. Edlund följde rådet och reste efter återkomsten till fäderneslandet till sitt hem i Nerike för att hos sin mor afvakta slutet. I hemmet repade sig emellertid Edlund åter, så att han han kunde fortsätta sina arbeten. Han blef snart derpå, den 9 Januari 1850 utnämnd till fysiker vid YVetenskapsakade- mien och kom således att afsluta sin universitetsbanä. En af honom sjelf relaterad episod från denna period tillåter jag mig här omförmäla. Vid ventilationen af en afhandling, författad af en sedermera mycket framstående, numera äfven afliden svensk vetenskapsman, en af Edlunds närmaste vän- ner, var Edlund förordnad till opponent. Enligt vedertaget akademiskt bruk ville Edlund på förhand meddela författa- ren sina vigtigaste inkast. Derpå gick emellertid författaren icke in, utan ville stå sitt kast som en man, samt ville icke lyssna till Edlunds argument, att hans ,, gubbar”, som Ed- lund kallade sina oppositionspunkter, möjligen kunde bringa författaren ur koncepterna, ifall han icke på förhand hade kännedom om dem. Disputationen vidtog emellertid, och gick sin lugna och harmlösa gång en tid bortåt, till dess Edlund kom fram med en af sina ,,gubbar” med den effekt, att författaren i sjelfva verket förstummades. I sin häpen- het tog sig då Edlund, som alltid var en stark snusare, en pris och detta, enligt hvad åhörarne påstodo med en syn- nerligen förnöjd min. Att detta tillfälliga minspel skulle 250 hafva varit något tecken på särskild triumf eller belåtenhet bestred dock Edlund på det lifligaste; tvärt om gjorde det honom innerligen ondt, att hans opposition hade haft en så- dan följd; han skyndade sig att genom särskild förklaring så vidt möjligt hos auditoriet motverka intrycket häraf, samt afslutade oppositionen med de sedvanliga harangerna. Re- sultatet blef dock, till Edlunds stora ledsnad, ett något ned- satt vitsord för författarens försvar. Senare var Edlund dock nära att ånyo bli fästad vid Upsala universitet. Professionen i fysik derstädes blef ledig och ansöktes bland andra af den sedermera så berömde fysikern Ångström, en af spektralanalysens grundläggare. Såsom universitetets kansler fungerade då kronprinsen, se- dermera konung Carl XV. Möjligen hade kronprinsen vän- tat, att Edlund skulle söka platsen, hvilket emellertid icke skedde. Kronprinsen var ytterst angelägen om att få Ed- lund till professor i fysik och tvang honom att inlemna ansökan härom efter ansökningstidens utgång. Häröfver rå- kade emellertid vetenskapsakademien, som icke på något vilkor ville mista Edlund, i stor bestörtning och alla försök gjordes att förmå kronprinsen att afstå från sin föresats, hvilket också slutligen lyckades. Edlund tilläts att återtaga sin aftvungna ansökan. Ångström fick professionen, men kunde aldrig glömma de föregående tilldragelserna, så att han gent emot Edlund visade en tydlig köld. Äfven kron- prinsen var någon tid mindre väl stämd emot Edlund för denna tredska, men försonade sig med honom vid något fest- ligt tillfälle, då han vid glaset förklarade, att allt skulle våra glömdt. Carl XV hade, såsom Edlund uttryckte sig, ett allt- för godt hjerta för att en längre tid kunna vara ond på någon. Edlund fick nu ostörd egna sig åt sina undersökningar. På 1850-talet publicerade han flere afhandlingar, bland hvilka må, såsom mera betydande, nämnas bestämningen af den hastighet, hvarmed den galvaniska polarisationen utvecklar sig, äfvensom hans experiment att samtidigt på en och samma tråd alsända två telegrafiska underrättelser i mot- 251 satta riktningar. Den telegrafapparat, som han för detta ändamål konstruerade, förskaffade honom första klassens silfvermedalj vid verldsexpositionen i Paris 1855. För att angifva principen för detta experiment begagnade sig Ed- lund under ett samtal af följande liknelse. Om två postbud mötas på en så smal spång att de icke kunna komma förbi hvarandra, huru skola det oaktadt postväskorna komma fram till vederbörande poststationer? Jo, postbuden byta helt en- kelt väskor med hvarandra och återvända hvar till sin ut- gångsstation. Liknelsen åskådliggör ganska slående Edlunds metod af dubbeltelegrafering. Svårigheten att telegrafera på ' samma tråd i motsatta riktningar ligger deri, att det stund- om måste inträffa att nycklarne på båda stationerna sam- tidigt äro nedtryckta, då all effekt uteblir vid den vanliga anordningen. I Edlunds apparat åstadkommer för denna händelse strömmen ifrån afsändningsstationens batteri samma signal. som strömmen ifrån den andra stationens batteri skulle åstadkomma, ifall den obehindrad skulle komma fram. Sedan Edlund hade fått sin apparat i ordning och ge- nom experimenter i sitt laboratorium funnit den tillfredsstäl- lande, ville han ock försöka den på en verklig telegrafled- ning och anhöll att få begagna linien mellan Stockholm och Upsala. Bifall till denna anhållan erhöll han utan svårighet, då han redan någon tid såsom Svenska Telegrafverkets fy- siker hade ganska stort inflytande inom detta verk. Men derjemte afråddes han på det ifrigaste från sådana försök i stor skala. På laboratoriet går det nog, menade man, men på längre afstånd är framgången ganska osäker och det vetenskapliga anseendet kunde riskeras. Edlund var dock säker på sin sak; han instruerade en assistent, och experi- mentet utfördes med fullständig framgång på linien mellan Stockholm och Upsala. Någon tid senare försöktes med lika stor framgång mottelegrafering på linien mellan Stock- holm och Göteborg, en sträcka af 75 svenska mil. Samtidigt med Edlund sysslade ock åtskilliga tyska fy- . siker med problemet. Bland andra offentliggjordes 1856 af Werner Siemens i Berlin en uppsats härom, hvilket föran- 252 ledde Edlund till en polemik, deri han visar, att arrange- mentet för detta slags telegrafering är identiskt med Edlunds ofvannämnda, redan 1848 publicerade metod att mäta extra strömmars intensitet. Härom nämner Siemens intet, lika litet omnämnes Edlund bland andra i Siemens uppsats upp- räknade experimentatorer på detta område, ehuru Siemens hade varit i tillfälle att å Pariserexpositionen 1855 både se Edlunds apparat och äfven öfvervara lyckade experiment med densamma. Edlunds metod att telegrafera i motsatta riktningar å samma tråd synes någon tid hafva blifvit använd i Sverige, men öfvergafs sedermera, emedan en och samma person icke kunde både mottaga och afsända telegrammen i an- seende till de samtidiga störande knackningarna med nyc- keln och i mottagningsapparaten. Äfven en italiensk fysiker Zantedeschi gjorde såväl of- fentligen som ock i bref till Edlund anspråk på prioriteten att hafva upptäckt dubbeltelegraferingen på den grund, att han redan 1829 visat, att elektriska strömmar af motsatta riktningar kunna gå genom samma tråd utan att störa hvar- andra. Edlund afspisade denna anmärkning dermed, att hans egen metod just grundade sig på raka motsatsen, eller på egenskapen hos strömmar af motsatta riktningar i samma ledning att helt och hållet eller delvis upphäfva hvarandra. Det sammanhang mellan de olika fysikaliska företeel- serna, som omfattas under benämningen , Mekanisk värme- teori", intresserade alltid på det lifligaste Edlund och ut- gjorde i sjelfva verket den alstrande och ledande principen i de flesta af Edlunds efter 1860 utförda undersökningar. År 1861 offentliggjorde han en afhandling om värmefeno- förhållande till det dervid förrättade mekaniska arbetet. Denna undersökning blef sedermera fortsatt och resultaterna framlades i en afhandling 1865. Edlund visar här genom en fin och sinnrik undersökningsmetod, ätt mekaniska värme- teorins formler, som man dittills hufvudsakligen sökt be- kräfta genom experiment med flytande och gasformiga krop- 293 par, delvis gälla äfven för fasta kroppar. Såsom märkli- gaste resultatet af undersökningarna framstår en ny bestäm- ning af värmets mekaniska eqvivalent eller det arbete, som motsvarar värmeenheten. Edlund fann ungefär samma värde på denna vigtiga konstant som tidigare Joule, Hirn m. fl. hade erhållit. En annan märkelig bekräftelse på mekaniska värmeteorin framstälde Edlund 1864 i en undersökning om galvaniska induktionsströmmars värmeutveckling och dennas förhållande till det vid induktionen förbrukade mekaniska arbetet. Häri visas, att vid galvanisk induktion genom in- duktionsbanans närmande eller aflägsnande från hufvud- strömmens bana en värmemängd produceras, som är pro- portionel med det till induktionen använda arbetet. Då nem- ligen induktionsbanan närmas till hufvudbanan, uppstår i den förra en induktionsström af motsatt riktning mot hufvud- strömmen; de båda strömmarne repellera hvarandra, så att ett mekaniskt arbete måste förrättas. Aflägsnas åter ba- norna från hvarandra, så har induktionsströmmen samma riktning som hufvudströmmen; en attraktion förefinnes så- ledes mellan strömmarne, hvilken måste öfvervinnas genom mekaniskt arbete. I båda fallen alstras af strömmarne i deras banor så mycket mera värme som motsvarar det an- vända mekaniska arbetet. Det är ett sådant omsättande af arbete i elektricitet och dess verkningar som nu för tiden försiggår i så stor skala med tillhjelp af de elektrodynami- ska maskinerna. — Sker induktionen deremot genom huf- vudströmmens afbrytande eller slutånde, så förändras icke det i strömbanorna producerade värmet. Den värmemängd, som induktionsströmmen producerar i sin bana, är nemligen lika stor med den förminskning i värme, som uppstår i huf- vudströmmens bana i följd af i densamma uppstående in- duktionsströmmar af andra ordningen eller extra strömmar. Till sammanhanget mellan de elektrodynamiska och induktionsfenomenen återkommer Edlund ofta i sina afhand- lingar och påpekar alltid, att induktionen härvid framstår såsom en absolut nödvändighet och att induktionsström- 254 marne på denna väg hade bort kunna blifva teoretiskt upp- täckta, om man icke förut hade känt deras tillvaro. Det lagbundna sammanhanget mellan naturföreteel- serna, hvarpå nyss anförda undersökning lemnat ett bevis, ledde Edlund till många nya och öfverraskande upptäckter inom elektricitetens område. I en uppsats med den an- språkslösa titeln: ,,Undersökning om den galvaniska ljusbå- gen" deducerar han sålunda ur mekaniska värmeteorin till- varon af en dittills icke anad elektromotorisk kraft i den galvaniska ljusbågen. Edlunds resonnement var följande. De poler, mellan hvilka ljusbågen bildas, förtäras ganska hastigt; isynnerhet är den positiva polen utsatt för mekanisk sönderdelning. Härtill åtgår mekaniskt arbete och ström- men kan således icke under för öfrigt lika förhållanden al- stra lika mycket värme som om ljusbågen icke skulle förefin- nas. Edlund bevisar nu, att den mot sönderdelningsarbetet svarande förminskningen i värmemängden åstadkommes der- igenom, att i ljusbågen en elektromotorisk kraft är verksam, hvilken utsänder en ström af motsatt riktning mot batteri- strömmen. Införandet af en ljusbåge i strömbanan förmin- skar således strömstyrkan på två sätt, dels genom det ökade motståndet, dels på grund af den nytillkommande elektro- motoriska motkraften. Man hade redan tidigare observerat, att ljusbågen verkar på ett annat sätt försvagande än ett vanligt motstånd samt derför varit tvungen att antaga en alldeles egendomlig lag för ljusbågens ledningsmotstånd. Genom att tillskrifva en del af strömstyrkans förminskning den nya elektromotoriska kraften återför nu Edlund mot- ståndet i ljusbågen under den allmänna lagen. Det är tydligt att, om en elektromotorisk kraft existe- rar i ljusbågen, till dess framställande en något större kraft än denna motkraft måste användas. Detta bevisade ock Edlund i en följande afhandling. Det lyckades honom slut- ligen att isolera strömmen från ljusbågen ifrån hufvudström- men, hvarigenom således tillvaron af den nya elektromoto- riska kraften var fullt bevisad. Edlund gaf kraften namnet disjunktionselektromotorisk kraft och har experimentelt be- 255 visat, att den förefinnes äfven i den elektriska urladdnings- gnistan. Likasom hvarje annan ny idé rönte också Edlunds disjunktionskraft till en början motsägelser från olika håll, till och med ifrån egna landsmän. Man bemödade sig att för- klara fenomenet på något annat sätt medelst åtskilliga hy- poteser, förbiseende såväl, att denna kraft är en ovilkorlig följd af den mekaniska värmeteorin, som att Edlund expe- rimentelt bevisat dess tillvaro. Småningom har man dock måstat erkänna riktigheten af Edlunds påstående. Flere fy- siker hafva uppmätt storleken af denna kraft och Edlund hade 18383 den tillfredsställelsen att se all anledning till osä- kerhet i detta hänseende undanröjd genom en undersök- ning af Professor Viktor von Lang, hvilken erhållit för denna kraft ett värde, som måste anses vara identiskt med det värde som Edlund hade funnit redan vid sina första expe- rimenter 18 år tidigare. Då Edlund hade gjort någon ny upptäckt, var det icke förenligt med hans anspråkslösa ka- raktär att genast utbasunera upptäcktens stora vetenskap- liga betydelse. Tvärtom sökte han alltid att framställa saå- ken såsom en naturlig följd af förut kända lagar och fakta. Han ville sålunda småningom vänja den vetenskapliga pu- bliken vid den nya idén. Måhända fruktade han ock att möta inkast från de stora vetenskapliga koryféerna, hvar- igenom ett allmännare erkännande af hans ideer utan tvifvel skulle hafva blifvit fördröjdt. Sålunda framlade han sin upp- täckt af den elektromotoriska kraften i galvaniska ljusbå- gen under den intet sägande titeln: . undersökning om den galvaniska ljusbågen'. Först i titeln till sin tredje afhand- ling i ämnet talar han rent ut ,,om den nya elektromoto- riska kraften i den galvaniska ljushågen.'' Såsom exempel på en likartad försigtighet brukade han anföra en vetenskaplig anekdot från medlet af förra århun- dradet. Då Professor Celsius i Upsala, uppfinnaren af den nu allmänt använda termometerskalan, låg på sin sotesäng, kom en gång hans assistent Hiorter upprörd in till honom med påståendet att han sett magnetnålen i en kompass oscil- 256 lera under ett stärkt norrsken. Celsius meddelade då, att han redan långt för detta gjort denna observation, men icke vågat omtala densamma af fruktan att icke blifva trodd. Detta faktum, upptäckt genom mödosamt aktgifvande med blotta ögat på de ytterst små oscillationerna, men seder- mera mångfaldiga gånger konstateradt med känsligare ap- parater efter upprättandet af de magnetiska observatorierna ett sekel senare, är ett af de vigtigaste bevisen på norrske- nets elektriska ursprung. Ett visst slägttycke med teorin för den galvaniska ljus- bågen har Edlunds förklaring af det så kallade Peltier'ska fenomenet. Då en galvanisk ström går genom kontaktstället mellan två olika metaller, uppstår derstädes en produktion eller konsumtion af värme, allt efter som strömmen går i den ena eller andra riktninger. Edlund deducerade redan 1869 ur mekaniska värmeteorin den rätta förklaringen på detta fenomen. Det konsumerade värmet tillkännagifver nemligen, att på kontaktstället en elektromotorisk kraft före- finnes, hvilken omsätter värmet i elektrisk rörelse. Samma omsättning af värme i elektricitet försiggår ock på kontaktstället mellan fasta och flytande ledare, i hydro- staplarne, der dock det behöfliga värmet icke behöfver tagas från omgifningen, utan tillhandahålles genom de kemiska processerna. Häraf förklaras dessa staplars kraftiga verk- ningar. I ett bref säger Edlund, jemförande de båda slagen elektromotoriska krafter med hvarandra, att de kemiskt elektromotoriska krafterna äro riktiga hedersknyfflar, som förse sig sjelfva med det värme de behöfva för strömbildnin- gen, hvaremot de kontakt-elektromotoriska krafterna (mel- lan två olika metaller) äro ordentliga fattighushjon, som låna det behöfliga värmeförrådet af den närmaste omgifningen. Edlund begagnade sig ock af det Peltier'ska fenomenet för att uppmäta storleken af de kontakt-elektromotoriska krafterna mellan metaller och fann sålunda en elektromo- torisk serie, som icke öfverensstämmer med den så kal- lade tensionsserien. Denna serie kan således icke numera 257 tillskrifvas samma betydelse som förut. De verkliga kon- takt-elektromotoriska krafterna gifva sig tillkänna genom det Peltier'ska fenomenet, som utgör ett ojäfaktigt bevis på deras existens. Innan jag öfvergår till ett nytt skede af Edlunds ve- tenskapliga verksamhet vill jag i korthet beröra några spe- eiela serier undersökningar på särskilda områden af fysiken. En fråga af ett visst intresse för dagen är tillgången vid hafsisens bildning. Härmed sysselsatte sig Edlund åren 1862—1865. I sjöar med sött vatten afkyles vid vinterns början vattnet på ytan; det afkylda vattnet blir specifikt tyngre och sjunker ned samt ersättes af varmare vatten, hvilket åter i sin tur afkyles. Sålunda fortgår dock pro- cessen endast till dess vattnets temperatur blir omkring —+ 4 9C. Vid fortsatt afkylning blir vattnet specifikt lättare, så att det kallare vattnet, om mekanisk omblandning icke sker, stannar på ytan, der ock isbildning inträder vid tillräckligt låg temperatur, d. v. s. så snart temperaturen går under 0?. Fullkomligt rent, luftfritt vatten kan man dock afkyla långt under 0?, utan att det fryser, om man aktar sig från att omskaka detsamma. Vid omskakning eller beröring med en fast kropp, isynnerhet med en isbit, fryser en del af vattnet mycket hastigt och temperaturen stiger till 09. Den bildade isen utgöres af små runda brickor eller ock af en massa fina isnålar liknande snö, som är genomdränkt med vatten. Man hade tidigare antagit, att isbildningen i hafvet skulle tillgå ungefär på samma sätt som i sjöar med sött vatten. Edlund visar nu, att detta icke kan vara fallet, om man fäster afseende vid det salta vattnets förändrade egen- skaper. Sådant vatten krymper nemligen fortsättningsvis ihop vid afkylning äfven under 0? ända tills det fryser, hvil- ket inträffar vid en lägre temperätur än 0?. I salt vatten bör således vattnets afkylning sträcka sig djupt ned och fortsättas ända till dess ytan betäckes af is, då istäcket ut- gör ett hinder för fortfarande afkylning. Nu är emellertid fallet, att isbildningen i saltvatten icke inträder så synnerli- 17 258 gen lätt; saltvatten kan lättare än söttvatten öfverkylas, d. v. s. afkylas under fryspunkten, utan att stelning inträffar. Endast genom våldsam skakning eller genom från andra ställen anländande isstycken eller genom i vattnet nedfal- lande snö fås isbildningen i gång och fortsättes sedan med stor hastighet. Vanligt vågsvall är icke tillräckligt att inleda isbild- ning, emedan närbelägna delars relativa läge icke synner- igen förändras genom vågrörelsen. Vid stränderna under- lättas isbildningen af det oregelbundna vågsvallet, brännin- garna, äfvensom af i vattnet uppslammade partiklar och genom uppblandning med från landet nedrinnande sött vat- ten. Längre ut i hafvet måste deremot is kunna bildas vid bottnen, der det öfverkylda vattnet kommer i beröring med fasta föremål. I följd af sin lätthet stiga slutligen isklum- parne. upp, medförande stenar och andra föremål. Snart bildas ett tätt och tjockt lager issörja på ytan, der vattnets föregående öfverkylning påskyndar isbildningen, som sålunda kan försiggå till och med då luften är blid. Denna Edlunds teori vann fullständig bekräftelse dels genom af A. E. Nordenskiöld under en resa jultiden 1862 från Sverige öfver Åland till Finland inhemtade upplysnin- gar, dels genom förfrågningar i cirkulär till åtskilliga kust- orter i Sverige. Enligt de underrättelser Nordenskiöld er- höll på Åland är isbildning från djupet der en mycket vanlig företeelse. Personer, som färdas ute på hafvet i båt, öfver- raskas ofta af detta fenomen; de från djupet uppstigande istallrikarne och issörjan blir snart så tät, att båten ej kan slippa fram; efter några timmar brukar isen sedan bli så fast, att den bär att gå på. Åren 1866—1867 bevisade Edlund genom särdeles de- likata experimenter, att den galvaniska strömmen har förmå- gan att utvidga ledarene, genom hvilka den går, oberoende af det genom strömmen alstrade värmet. År 1868 bestämde Edlund förhållandet mellan det sven- ska skålpundet och det franska kilogrammet. Edlund var en af förkämparne för metersystemets införande 1 Sverige 259 samt ledamot i de för detta ändamål nedsatta komitéer, lik- som han ock tidigare blifvit anlitad vid partiela reformer i mått- och vigtsystemet. Bland annat genomdref Edlund in- förandet af ett nytt känsligare besman, med hvilket dock torgmånglerskorna icke voro belåtna i anseende till den något större svårigheten att begagna detsamma, måhända ock emedan de voro urståndsatta att med det nya bes- manet väga i en viss riktning. De gingo in med. klagomål till konungen samt lyckades ock återfå sitt gamla kärvordna besman. I sättet att mäta spanmål föranstaltade ock Edlund en förändring. Mätarena kunde genom olika sätt att in- skofla säden i måttet åstadkomma ganska betydliga diffe- renser i ena eller andra riktningen allt efter aftal med in- tressenterna. För att förekomma detta infördes nu ett slags galler med sneda spjelar, hvilket sattes öfver måttets öpp- ning, hvarigenom afsigtlig packning af säden blef omöjlig. Under ett besök 1 Göteborg såsom censor vid studentexamen åskådade Edlund en gång spanmålsmätningen å i hamnen lastande fartyg. Han frågade de dermed sysselsatte mäta- rena, hvad de tyckte om den nya metoden med galler. Han fick då till svar, att de nog skulle veta att handgripligen be- löna upptinnaren af apparaten, om de någon gång skulle få tag i honom. Edlund aktade sig emellertid att låta dem veta, att de hade uppfinnaren framför sig. År 1871 tager Edlunds vetenskapliga verksamhet en ny vändning. Hittills hade experimentela undersökningar utgjort hans hufvuduppgift; vid uppställningen af nya ideer inskränkte hän sig ock alltid till sådana, hvilkas riktighet han omedelbart kunde experimentelt bevisa. Ett utkonstrue- rande af fenomenen ur på förhand uppstälda hypoteser och teorier ansåg han icke tillhöra hans vetenskapliga arbets- område. Nu inslår han dock en annan väg. För en man med Edlunds skarpsinne och logiska deduktionsförmåga må- ste bristerna i de många med hvarandra föga sammanhän- gande teorierna för de särskilda elektriska fenomenen vara ögonskenliga, och han föresätter sig nu att framställa en teori, som skulle omfatta alla kända elektriska fenomen. 260 Såsom gemensam sfer för dem alla antager han ljusetern, det medium, som uppfyller verldsrymden och genomtränger alla kroppar och hvars tillvaro tillkännagifves af ljusföre- teelserna. De båda hvarandra motsatta elektriciteterna, den positiva och den negativa bli sålunda afskaffade och ersatta af ett enda fluidum, som utgör mediet för en helt annan klass af företeelser. Häri ligger ju redan ett ofantligt fram- steg med afseende å sammanhanget mellan de särskilda fysiska företeelserna. Molekylerna i detta fluidum antagas repellera hvarandra enligt en lag identisk med Newtons at- traktionslag. Genom att vidare antaga, att en positivt elek- trisk kropp innehar ett öfverskott af eter, samt att en kropp. blir negativt elektrisk, om dess etermängd på något sätt för- minskas, och genom att taga med i beräkning äfven hela. den omgifvande eterns inflytande får Edlund på ett enkelt sätt fram de elektriska attraktionerna och repulsionerna. För att förklara attraktionen och repulsionen mellan galva- niska strömmar, eller de elektrodynamiska fenomenen, upp- ställer Edlund derjemte grundsatsen, att allting som försiggår i naturen erfordrar en viss tid, en princip, som han i an- seende till dess stora vigt anser jemförbar med mekaniska. värmeteorins grundtanke: af intet blir intet. En attraktion eller repulsion, som existerar mellan två kroppar på afstånd och hvars storlek beror af detta afstånd, kan icke ögon- blickligen antaga det nya värde, som motsvarar en förän-- dring i detta afstånd. Till kraftens förändring åtgår en viss: tid. Det lyckas nu Edlund med tillhjelp af denna princip och de föregående antagandena att för dessa fenomen upp- ställa en formel, hvilken tillämpad på särskilda kända fall leder till med experimenterna fullt öfverensstämmande resul- tat. Ur samma formel härleder han ock induktionsfenome- nen samt förklarar vidare den kemiska sönderdelningen ge- nom galvaniska strömmen, den fria elektriciteten på ström- banans yta, samt lemnar genom deduktionen af den genom galvaniska strömmen frambragta vridningen af ljusets po- lotisationsplan ett slående bevis på de optiska och elektriska 261 fenomenens innerliga samband, trots deras alldeles olika yttre effekter. Oberoende af eterteorin lemnar Edlund dess- utom en alldeles ny förklaring af det galvaniska ledning- motståndets natur; han visar, att detta ledningsmotstånd icke bör anses vara konstant, utan att det är proportionelt med strömstyrkan, samt att det så kallade ledningsmotståndet, som anföres i litteraturen, är storleken af detta motstånd för enhetens strömstyrka. Det bör nu anmärkas, att man redan tidigare upptäckt elektrodynamiska formler, af hvilka Wilhelm Webers formel är den vigtigaste. Weber konstru- erade dock sin formel uteslutande med hänsyn till kända fakta och i ändamål att förklara dem, hvarför hans formel kan betraktas såsom en rent empirisk formel, saknande ra- tionel grund. Sina åsigter om de elektriska fenomenen sammanfat- tade Edlund 1874 i ett större arbete med titeln: ,, Théorie des phénoménes électriques."' Naturligtvis hafva en mängd inkast blifvit gjorda emot Edlunds teori och Edlund har fått använda mycken tid till att bemöta dessa inkast. Han har dock haft den tillfredsställelsen att de förnämsta auktoriteter på detta område, Weber och dé la Rive i bref förklarat sig i hufvudsak ense med honom. Under senaste tid har emellertid icke Edlunds elektriska teori i dess helhet varit så mycket uppmärksammad som en detalj af densamma, nemligen hans teori för den så kal- lade unipolära induktionen. Om man sätter en ihålig metall- cylinder i rotation kring en magnet, hvars axel samman- faller med cylinderns axel, så uppstår i metalleylindern en elektromotorisk kraft, som drifver etern ifrån cylinderns midt emot dess baskanter eller i motsatt riktning, beroende af rotationens riktning. Härvid är det likgiltigt, om magneten sjelf är i hvila, eller om den roterar kring samma axel i ena eller andra riktningen med en godtycklig hastighet. Detta fenomen upptäcktes redan 1839 af Wilhelm Weber, men någon tillfredsställande förklaring hade icke blifvit uppstäld. Edlund finner nu en enkel förklaring på fenomenet genom 262 att följa sitt åskådningssätt, att etern i rörelse alltid repre- senterar en elektrisk ström. I metalleylinderns rotation del- tager den i densamma för handen varande etern och på dessa eterströmmar verka nu magnetens poler, samt söka drifva etern i riktning af cylinderns alstringslinier. Med begag- nande af mekaniska värmeteorin och lagen för den elektro- dynamiska attraktionen och repulsionen finner Edlund för fenomenet en formel, enligt hvilken effekten kan beräknas för olika modfikationer af försöket. Den märkligaste an- vändningen af teorin utgör dock Edlunds derpå grundade förklaring af åskelektriciteten och norrskenet. Jorden måste betraktas såsom en roterande magnet, omgifven af ett lika- ledes roterande medium, atmosferiska luften. Den unipolära induktionen blir således verksam och sträfvar vid eqvatorn att föra etern eller den positiva elektriciteten lodrät uppåt i atmosferen, der ock en viss mängd elektricitet samlas, beroende på luftens ledningsförmåga. På andra orter exi- sterar derjemte en komponent, som sträfvar att föra elek- triciteten parallelt med meridianerna, d. v. s. åt norr å norra halfklotet och åt söder å södra halfklotet. Mellan at- mosferen och jordytan existerar således en elektrisk tension, som vid tillräcklig styrka, sedan elektriciteten koncentrerat sig i bildade moln, föranleder urladdning i form af åskväder. Detta. slags urladdning förekommer dock endast vid icke alltför höga breddgrader. I närheten af de magnetiska po- lerna är nemligen den uppåt verkande kraften ytterst liten och sätter ringa hinder emot en nästan kontinuerlig urladd- ning af den atmosferiska elektriciteten, hvarigenom norr- skenet uppstår. Denna vackra förklaring af unipolära induktionen och dermed sammanhängande fenomen har emellertid uppväckt större opposition än någon annan af Edlunds idéer. Det är anmärkningsvärdt, att år förgingo, innan man fäste någon synnerlig uppmärksamhet vid dessa arbeten. Först sedan Edlund af franska vetenskapsakademien blifvit utmärkt med det Bordinska priset (3,000 francs) för sina arbeten öfver 263 unipolära induktionen, bröt stormen lös. Edlund hade nem- ligen haft till medtäflare om detta pris fem fransmän, fyra tyskar, tre engelsman och två italienare. Synnerligen ifriga motståndare voro en del tyske fysiker, hvilka fortfarande ville försvara den i Tyskland gängse, med nutidens veten- skapliga ståndpunkt fullkomligt oförenliga föreställningen om detta fenomen. Såsom sitt slutord i frågan utarbetade Edlund 1887 en ny utläggning af sin teori, deri han jemför den med den gamla och visar, att det icke finnes något bekant experi- ment hörande till den unipolära induktion, som icke skulle förklaras af hans teori, hvaremot månget experiment blir oförklarligt, om man hyllar den gamla föreställningen. Slutligen må här ock påminnas derom, att Edlund har förtjensten af att hafva anordnat regelbundna meteorologiska observationer öfver hela Sverige. Dessa hafva pågått sedan 1858 och stodo under Edlunds omedelbara ledning ända till 1373, då Vetenskapsakademiens meteorologiska centralan- stalt inrättades. Edlund har utgifvit de första 14 årens ob- servationer äfvensom en på dem grundad afhandling om Sveriges klimat. Man är nuförtiden mycket benägen att använda natur- lagarne såsom bevis för materiens evighet och vanskligheten af hvarje ideel verldsåskådning. Talrika så kallade populärt vetenskapliga skrifter se ständigt dagen, deri med stöd af dessa naturlagar, hvilka skrifternas författare sällan rätt för- stå, tillvaron af ett allting styrande högre väsende göres tvifvelaktig eller förnekas. Det har derför måhända sitt in- tresse att veta, huru Erik Edlund, vetenskapsmannen i ordets vackraste bemärkelse, i detta hänseende uppfattade natur- lagarne. På tal om det underbara sammanhanget mellan den galvaniska induktionen och de elektrodynamiska före- teelserna, till hvilket ämne Edlund gerna återkom, anmärkte han en gång med ett satiriskt leende: ,,och detta tror man 264 hafva gjort sig sjelf!" Dessa ord tillkännagifva tydligt hans vördnad för ett högsta väsende, en vördnad, som han för öfrigt öppet ådagalade genom att ofta besöka gudstjensten i Adolf Fredriks kyrka. = Edlund framhöll ofta den heder Sverige haft af sina stora vetenskapsmän, en Celsius, en Linné, en Schéele, en Berzelius m. fl. Med saknad, men tillika med stolthet kan Sverige nu till dessa sina berömda historiska vetenskapsmän räkna äf- ven Erik Edlund. sen SC sed Förteckning öfver de skrifter, som blifvit till Finska Vetenskaps-Societeten förärade ifrån den 23 Maj 1888 till den 20 Maj 1889. Kejserl. Senaten för Finland. Ecklesiastik-Expeditionens berättelse för år 18710—1887. Kirkollistoimituskunnan kertomus v. 1870—1887. Pinska Läkaresällskapet. Handlingar B. V 2, 4, VI 2, 4, VIII 1, XXXI (1888) 1—4. Förhandlingar vid Finska Läkaresällskapets tionde allmänna möte och femtioårsfest d. 23—30 Sept. 1885. Suomalwisen Kirjalliswuden Sewra. Toimituksia: LIX Ranskan.kielioppi ja lukemisto toim. OC. G. Svan. — LXIX Suomalais-Saksalainen Sanakirja tehn. K. Ervast. — LXX Kalevalan toisinnot toim. J. Krohn Jälkim. sarja V. 1. — Svenskt-Finskt Lexikon af J. A. Hahnsson H. 2. Suomi Toinen Jakso V. XVI XVII. Kolmas Jakso V. I, II: Wilh. Läbke, Taiteen historia påääpirtäissään. Suom, K. Forsman. V 1. Societas pro Fawna et Flora Fenmnica. Acta. Vol III, V 1. Svenska Literatwrsällskapet i Finland. Skrifter. VIII Historiskt-politiska anteckningar 1743—1796 af H. T. Adlercreutz. — IX Förhandlingar och upp- satser 3. — X Reseanteckningar af P. J. Bladh och 266 C. F. Hornstedt. — XI Åbo Akademis Studentmatri- kel å nyo upprättad af W. Lagus. Juridiska Föreningen 1 Finland. Tidskrift år 1888 1—4, 1889 1. Statistiska Byrån 1 Finland. Bidrag till Finlands officiela statistik. VI Befolkningsstatistik. 15 OÖfversigt af folkmängdsförändringarna 1 Finland år 1886. — XIII Poststatistik. 3 Poststyrelsens underd. berättelse öfver postverkets verksamhet år 1887. Industristyrelsen i Finland. Industristatistik 3. 1886 1, 2; 4. 1887 2. Tiedonantoja V. 4, 6. Teollisuus-tilastoa 3. 1861; 4. 1887 2. Sällskapet för Finlands geografi. Fennia H. I. Kejserl. Finska Hushållningssällskapet. Handlingar för år 1887. Åbo stads historiska Museum. Bidrag till Åbo stads historia. III Åbo stads Dombok 1623— 1634 utg. af C. v. Bonsdorff. LT Académie imp. des sciences de S:t Petersbourg. Mémoires. VII:me Série. T. XXXV 3—10. Bulletin T. XXXI 2—4. Nouvelle Série T. I 1. SAMA CIA eV EL NELL Se Mélanges asiatiques T. IX 3. Mélanges physiques et chimiques T. XII 6. Beiträge zur Kenntniss des russischen Reiches. Dritte Fol- ge. B. III. Ilpucoeanunenie Kprima BB Poccin. MU. IyöpoBHuMe. T. IH JloKIagbI MM IpPUroBOpH COCTOABIN. BH mparyT. CeHaTE BS mapetB. Ilerpa Besmkaro, not pesarn. H. B. Kaza- TOBIN Kurdische Sammlungen. I Abth. Erzählungen u. Lieder in 267 Dialekte des Täår ”Abdin. Ges., herausg. u. tbers. von ExPrymu ASocin: Neue Reduction der Bradley'sehen Beobachtungen aus den Jahren 1750—1762 von ÅA. Auwers B. III. Karazore nmazamiä VMo. Axagemin Hayke I. Mar. Ha PYCcKkoMb A3HIKE. AIGaBUTHHIX YKa3aTeIL MMÉHB BH 1:OMB TOMT ÖÖpastoBb Hap. JmTtep. TiopKer. maeMeHB coOp. B. PaxtopBEbM>. Das Kais. Nikolai-Central-Observatorium zu Pulkowa. Stern-Ephemeriden auf das Jahr 1889 von W. Döllen. Das physikalische Central-Observatorium in Russland. Annalen, herausgegeben von H. Wild. Jahrg. 1887 1, 2. Repertorium fär Meteorologie redig. von H. Wild. B. XI. Hmn. Pycckoe Feowaduueckoe Oouwecmeo. Vsaetceria IT. VI 6, IX 4—6, Xl -1—6, XU 6, XV 1—6, ENVIS TORG EC VIII SEG NER SEA NI ÖNA MV EL oe J3anucKH. OÖrtABAL. I. mo o0ömet reorpavia T. II-—IX (ATzact. KB T. INY XI, KI:1—3, XVI 3, XVII 3, XI — IE 00 OoTABA. OTHorpacin T. UI, V—X 1, XII 2. — II. no oTAb1. Craruerakny T. U—V. OrtueTtt 3a rot. 1874—-1876, 1873—1880, 1887. JetBeptoe IyTemectTBie BH MeHTPaILHoH Asim: ÖTE KAXTHB Ha HCTOKH Kedroi ptruy etc. H. M. IlpxxeBaIbcKArOo. Ogaepku CBBepo-zaamazHoii Mounrosin. Pesyaptate mytemect- Bia 1876—77 T. H. MHotanHHM>. Bun. I, II. Teonowwueckit Homumemö C. Hemepoypis. Tpyaet I. V 2, SNI 1,72: VIllyde Ise&crtia T. VI 3—10, VIII 1. Pycckaa Teosoruueckaa Buömortera. IM (1877). Die Kwiserl. Universität zu Dorpat. Verzeichniss der Vorlesungen 1887 2, 1888 1. Personal der kaiserl. Universität 1887 2, 1888 1. Ad solemnia Cees. Universitatis Dorp. 1887 (G. Loeschkii Die westliche Giebelgruppe am Zeustempel zu Olympia). 268 Festrede d. 12 Dec. 1887. Ueber Theilung und Knospung . der Thiere von J. v. Kennel, nebst Jahresbericht. Ein griechisches Lehrbuch der Metrik, literarhistorische Stu- dien von W. Hoerschelmann. Akademiska Dissertationer 1887 18 st., 1888 22 st. Die Naturforscher-Gesellschaft b. d. Universität Dorpat. Schriften H. I-—IV.: Sitzungsberichte B. VII 3. Archiv fär die Naturkunde Ser. I. B. IX 5. Die gelehrte estnische Gesellschaft. Verhandlungen. B. VII 1, X 1, XIV. Sitzungsberichte 1872, 1888. La Société imp. des Naturalistes de Moscou. Bulletin 1878 1, 1886 3, 1883 2, 3. Nouveaux Mémoires T. XII 4, XIV 2. Meteorologische Beobachtungen 1888 1. Mamemamuueckoe O6wecmeo 66 Mockero. Martematuyeckii C6opHurt T. I, IM 1, 2, 4, IV 1, 4, V 3, VI, Vi-45 Vag at ICC NU; NIAN) OVIOL SR Ob6wecmeo eoenHowrds epaueit e& Mockero. TpyaB T. Ill (1887—988) 2, 3, IV (1888—389) 1. HKieeckoe O0wecmeo Ecmecmeoucnommameei. 127000 19 3 LA Lr DG KAD GI [å IlpotoKo.re ouep. coOpaHia 16 Anp. 1888. Das physikalische Observatorium in Tiflis. Meteorologische Beobachtungen im J. 1886. Magnetische Beobachtungen im J. 1886—87. Kongl. Svenska Vetenskaps Akademien. Handlingar. Ny följd B. XNKI 1, 2. Astronomiska iakttagelser och undersökningar af H. Gyl- dén. BB. Kongl. Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Akademien. Månadsblad Årg. XVI (1887). 269 Kongl. Bibliotheket i Stockholm. Sveriges offentl. Bibliothek: Stockholm, Upsala, Lund, Göthe- borg. Accessionskatalog 3 (1888). Kongl. Universitetet och Vetenskaps-Societeten i Upsala. Upsala Universitets Årsskrift 1887. Kongl. Carolinska Universitetet i Lund. Lunds Universitets Årsskrift. T. XXIV (1887—88). Kongel. Norske Frederiks Umnivvrsitetet och Videnskabs- Selskabet i Kristiania. Forhandlinger i Videnskabs-Selskabet Aar 1887. Joannis Agricole Islebiensis Apophthegmata nonnulla ed. L. Daae. Symbolae ad historiam ecclesiast. provinciarum septentr. magni dissidii synodique Constantiensis temporibus per- tinentes, auct. L. Daae. Here obachlungen der Sterne zwischen 642 S0Fund ÖS 10” nördl. Decl. auf der Universitäts-Sternwarte in Chri- stiania angest. von C. Fearnleyu. H. Geelmuyden. Forhandlinger ved de skandinaviske Naturforskeres trettende Möde i Kristiania 1886. Udsigt over den Romerske Satires forskjellige Arter og de- res Oprindelse af L. B. Stenersen. Catul's Digtning oplyst i dens Sammenh&eng med den tidli- gere greske og latinske Literatur af L. B. Stenersen. Guderne hos Vergil, Bidrag til Belysning af Aeneidens Kom- position af A. B. Drachmann. Catul's Digtning belyst i Forhold til den tidligere greske og latinske Literatur af A. B. Drachmann. Det Norske Meteorologiske Institut. Jahrbuch fär 1885, 1886, 1887. Det Kongel. Norske Videnskabers Selskab i Trondhjem. Skrifter 1886 og 1887. Bergens Museum. Aarsberetning for 1887. 270 Tromso Museum. Aarshefter XI. Aarsberetning for 1887. Det Kongel. Danske Videnskabernes Selskab i Kiobenhavn. Skrifter Sjette Rekke. Naturvidensk. og mathem. Afd. B. IV 6, 7. — Histor. og philos. Afd. B. II 1—3. Oversigt over Selskabets Forhandlinger 1887 3, 1888 1, 2. Meddelelser fra Carlsberg Laboratoriet B. II 5. Die königl. Akademie der Wissenschaften zu Berlin. Abhandlungen 1887. Sitzungsberichte 1888 I—-XXXVII. Die kön. Forstakademie eu Neustadt-Eberswalde. Jahresbericht. Jahrg. XIII (1887). Die kön. physikalisch-ökonomische Gesellschaft zu Kömigsberg. Schriften Jahrg. XXV—XXVIII (1884-—-1887). Die Oberlausitzische Gesellschaft der Wissenschaften. Neues Lausitziscehes Magazin. B. LXIV 1, 2. Die naturforschende Gesellschaft zu Danzig. Die prähistoriscehen Denkmäler der Provinz Westpreussen und der angrenzenden Gebiete von A. Lissauer. Der naturwissenschaftliche Verein von Neu- Vorpommern u. Riigen. Mittheilungen Jahrg. XIX (1887), XX (1888). Die naturforschende Gesellschaft zu Halle. Abhandlungen. B. XVI 1, 2. Berichte uber die Sitzungen. J. 1887. Der naturhistorische Verein der preuss. Rheinlandes und H estphalens. Verhandlungen Jahrg. XLV 1, 2. Der nassauwische Verein fir Naturkunde. Jahrbächer Jahrg. 41. 271 Der Verein fiir Naturkunde zu Cassel. Bericht XXVII (1880—5381). Die Universität zu Kiel. Schriften der Universität aus d. J. 1870—1882 (B. XVII—-- XXVIID. Chronik der Universität Kiel fär d. J. 1882—71888. Amtliches Verzeichniss des Personals und der Studirenden 1882—1884, 1886, 1887. Verzeichniss der Vorlesungen 1882-—1888. Dissertationen: 1879 1, 1880 18, 1881 16, 1882 18, 1883 22, 1884 27, 1885 34, 1886 61, 1887 50, 1888 45. Die Sternwarte zu Kiel. Publicationen: Das Aequinoctium fär 1860,0 abgeleitet von E. Lamp 1882. — Untersuchungen äber das Cometen- system 1843 I, 1880 1 u. 1882 II 1:r Th. Der grosse Septembercomet 1882 II von H. Kreutz 1888. Die könig!. Sächsische Gesellschaft der Wissenschaften zu Leipzig. Abhandlungen. Math.-phys. Classe B. XIV 7—13, XV 1—4. — Philolog.-histor. Classe B. X 9, XI 1. Berichte. Math.-phys. Classe 1888 1, 2. — Philolog.-histor. Classe 1888 1—4. Die astronomische Gesellschaft zu Leipzig. Vierteljahrsschrift Jahrg. XXIII 1—4, XNXIV 1. Die naturforschende Gesellschaft zu Leipzig. Sitzungsberichte Jahrg. I (1874), XI (1884), XIII (1886), XIV (1887). Der Freiberger Altertumsverein. Mitteilungen. H. XXIV (1887). Der Altertumsverein fiir Zwickau und Umgegend. Mitteilungen H. II. Die medicin.-naturwissensch. Gesellschaft zu Jena. Jenaische Zeitschrift Jahrg. XXIII 1—4, XXIII 1, 272 Die oberhessische Gesellschaft fiir Natur- und Heilkunde. Bericht XXVI. ; Der Oftenbacher Verein fiir Naturkumnde. Bericht VII (1865—66), XV, XVI (1873—275). Die königl. Bayerische Akadenune der Wissenschaften. Abhandlungen Math.-phys. Classe B. XVI 2. — Philos.-phi- lolog. Classe B. XVII 1. — Histor. Classe B. XVII 1. Sitzungsberichte Math.-phys. Classe 1879 1, 1884 3, 1888 1, 2. — Philos.-philolog. u. histor. Classe 1879 1, 1881 USTA 0125 [KSO Ske ö) SF Lokko Lt LL I ANAR Das Bayerische Precisions-Nivellement. 7:te Mitteilung von C. M. v. Bauernfeind. | Monumenta Tridentina. Beiträge zur Geschichte des Con- ceils von Trient, von A. v. Druffel. H. 3. Ueber historiscehe Dramen der Römer, Festrede von K. Mei- ser 1887. Die physikalisch-medicinische Gesellschaft zu Wireburg. Sitzungsberichte fär J. 1871. Die physikalisch-medicinische Societät zu Erlangen. Sitzungsberichte H. 19, J. 1887. Der naturwissenschaftliche Verein zu Regensburg. Berichte H. I (1886—387). Der kön. Wiirttembergische statist.-topographische Bureau. Vierteljahrshefte fär Landesgeschichte Jahrg. XI (1888). Der historische Verein fir Schwaben und Neuburg. Zeitschrift Jahrg. XIV (nebst Jahresbericht 1885—387), XV. Der naturwissenschaftliche Verein zu Bremen. Abhandlungen B. V 2, 4, VI 1, Beilage N:o 6. Die koiserl. Akademie der Wissenschaften in Wien. Denkschriften. Math.-phys. Classe B. LII. — Philos.-histor. Classe B. XXKXVI. Sitzungsberichte Philos.-histor. Classe B. CXIV 2, CXV 213 (1887). — Math.-phys. Clässe Abth. I B.: XCV 1-5) XCVI 1—5; Abth. il B. XCV 3—5, XCVI 1—5:; Abth. HI B. XCV 1—5, XCVI 1—5. Almanach Jahrg. XXXVI (1887). Das kais.-kön. naturhistorische Hofmuseum in Wien. Annalen B. II 2—4, IV 1. Die k. k. goologisch-botanische Gesellschaft in Wien. Verhandlungen B. XXXVII 1—-4. Die k. k. geologische Reichsanstalt in Wien. Verhandlungen Jahrg. 1888 7—18, 1889 1—6. Jahrbuch. Jahrg. XXXVII 3, 4, XXXVII 1—3. Die anthropologische Gesellschaft in Wien. Mittheilungen. Neue Folge. B. VII 2—4. Der Verein zur Verbreitung naturwiss. Kentnisse in Wien. Schriften B. XXVII. Der Mistorische Verein fiir Steiermark. Mittheilungen H. XXVI. Der Verein der Aerete in Steiermark. Mittheilungen fär Vereinsjahr XXIV (1887). La Societå Adriatica di scienze naturali in Trieste. Bolletino Vol. Dl A Magyar Tudomånyos Akadémia Budapesten. Evkönyvei Köt. XVII 5. Ertesitöje Evfolyam XXI (1887) 4—98, XXII (1888) 1. Almanach 18883. Nyelvtudomånyi Közlemények Köt. XX 3. Értekezések a nyelv- és széptudomanyok köréböl Köt. XIV 1—7. Nyelvemléktår régi Magyar codexek és nyomtatvanyok Kot. [BETR RBégi Magyar Nyelvemlékek. Köt. IV 3, V. A Magyar Hatårozok, irta Simonyi Zs. Köt. I 1. 18 274 Czigany nyelvtan Romano csibåkero sziklaribe, irta Jozsef Föherczeg. Ertekezések a Tarsadalmi tudomånyok köréböl. Köt. IX 2—7. Erdélyi orszåggyölési Emlékek. Köt. XII. Alvinezi P. Okmånytåra (Diplomatarium Alvinczianum) Köt. II. Ertekezések a Történelmi tudomånyok köréböl Köt. XIII 6—8. Magyarorszåg Története II Jozsef koråban, irta Marczali H. Köt. II.—Név-és tårgymutato. Raguza és Magyarorszåg összeköttetéseinek oklevéltåra, ös- szeallitotta Gelcich J., bevezet és jeguzetekkel ellåtta Thalloczy L. A Nemzeti Jåtékszin Története, irta Bayer J. Köt. I, I. Alsö Magyarorszåg Bånyamivelésének története, irta P ech A. Köt. IL Magyarorszåg Mezögazdasågånak története, irta Wenzel G. Izabella és Jånos Zsigmond lengyelorszagban 1552—1556 irta Szadeczky L. Colbert. Irta Ballagi A. Resz I. Magyarorszåg Helynevei története, földrajzi és nyelvészeti tekintetben, irta Pesty F. Archeologiai Ertesitö—szerk. Hampel J. Uj foly. Köt. VII a—>5, VIII 1, 2. Oszman-Török népköltési gyöjtemény. Köt. I Oszman-Török népmesék. Kunos I. A Magyar Tudomånyos Akadémia elhunyt tagjai fölött tartott Emlékbeszedek. Köt. IV 6—10. Ertekezések a mathematikai tudomånyok köréböl. Köt. XIII SN AVE Ertekezések a természettudomånyok köreböl: Köt. XVI 7, XVII 2—D. Mathematikai és természettudomånyi Közlemények Köt. XXI 1—3. Mathematikai és természettudomånyi Ertesitö. Köt. V 6—9, WIaa ; Mathematische und naturwissenschaftliche Berichte aus Un- garn, redig. von E Fröhlieh. B. V. 275 Ethnologische Mittheilungen aus Ungarn. Zeitschrift fär die Volkskunde der Bewohner Ungarns und seiner Neben- länder, redig. u. herausg von A. Herrmann. Jahrg: AR: Magyar katonai Evkönyv 1886 (Évf. 1). Ungarisehe Revue — — herausgeg von P. Hunfalvy u: G. Heinrich 1887 8—10, 1888 1—6. Adatok a központi idegrendszer szerkezetéhez. Thankof- fer L. Die Gewerbesclhule zu Bistrite. Jahresbericht 13, 14. Hrvatsko Arkeologicko Druzfvo. Miestnik. God. X'3, 4, AUT; 2: La Société de Physique et d Histoire naturelle de Genéve. Mémoires T. XXX i. La reale Accademia dei Lincei, Roma. Atti. Rendiconti Serie quarta Vol. IV 1 Sem. 3—13, 2 Sem. 1—12, V 1 Sem. 1—3. LIL Accademia reale delle scienze di Torino. Memorie Serie seconda T. XXXVII. Atti Vol. XXI 3, 5, XXIII 6—15, XXIV 1—56, 8—10. Bolletino meteorologico anno XXKXII (1887). La reale Scuola normale superiore di Pisa. Annali (Filosofia e Filologia Vol. V). Circolo matematico di Palermo. . Rendiconti T. I (1884--87), II (1888), III (1889) 1. LI" Académie des sciences de Paris. Comptes-rendus hehdomadaires T. CVI 1—26. La Société mathematique de France. Bulletin T. XVI 2—6. La Société de geographie a Paris. Bulletin Sér. VII. T. IX (1888) 1—6. Compte-rendu des séances de la commission centrale 1888 FETT; 1889 2. 276 Le Musée Guimet de Lyon. Annales T. X, XIII, XIV. Revue de' PI'histoire des religions T. XVII 1—3, XVII 1, 2. LT Académie des sciences et lettres de Montpellier. Mémoires. Section des lettres T. VIII 2 (1888). La Société des sciences physiques et naturelles de Bordeauz. Mémoires. Série Il:me T. II 2 (Append.). La Société des sciences de Nancy. Bulletin. 'Série II:e T. IX fasc. 21 (1887). La Société des sciences naturelles et mathematiques de Cherbourg. Mémoires T. XXV. | DT” Observatoire royal de Bruxelles. Annales. II:e Série. Annales meteorologiques T. I. — Nou- velle Serie: Annales astronomiques T. VI. Bibliographie générale de I' Astronomie par J. C. Houzeau et-A;lanecaster, tall Annuaire années LII—LV (1885—18838). La Société Entomologique de Belgique. Annales T. XXXI (1887). La Société Malacologique de Belgique. Annales T. XXII (4:me Sér. T. II; 1887). Procés-verbaux des séances T. XVI (1887 Jul.—Dec.), XVII (1888 Jan.—Juin). La Sociéte Geologique de SK Annales: T; XI, 25 AV T20: La Société royale des sciences de Liege. Memoires. - Serie Il:e T. XV: Het Genootschap Natuwra artis magistra te Amsterdam. Bijdragen tot de Dierkunde. Aflev. 14—16 en Festnummer uitgegeven bij Gelegenheid van het 50:jaarig Bestaan van het Genootschap. 277 Kon. Nederlandsch Meteorologisch Insituut. Nederlandsch meteorologisch Jaarboek voor J. 1887. La Société Hollandaise des sciences å Harlem. Archives Neerlandaises des sciences, T. XV, XVI 3—5, XXII ALUSKRDOK HIP 15:27 Oeuvres complétes de Christian Huygens. T. I Fondation de P. Teyler van der Hulst a Harlem. Archives du Musée Teyler. Sér. I. Vol. II 1,2. Catalogue de la Bibliotheque Livr. 7, 8. LD École polytechnique de Delft. Annales T. IV 1—3. The Royal Society of London. Philosophical Transactions for the year 1887 A, B. Proceedings Vol. XLIII 265, XLIV 266—272, XLV 273, 274, ANOS 2: The royal Society 30 Nov. 1287. The Meteorological office of London. Meteorological observations at stations of the second order for the y. 1884. Hourly readings 1885 p. 4. Contributions to our knowledge of the arctic regions p. 9. The royal Astronomical Society of London. Monthly Notices. Vol. XL 3, 4, XLI: 1, 2, XLVII 7—9, XLIX 1—5. The Zoological Society of London. Proceedings 1887 4, 1888 1—3. The literary and philosophical Sly of Manchester. Memoires 3:rd Series Vol. X. Proceedings Vol. XXV, XXVI. The royal Society of Edinburgh. Transactions Vol. XXXI 2—4, XXXIII 1, 2. Proceedings Vol. XII (1883—984), XIII (18384—286), XIV (1886 —87). 218 The royal Society of Dublin. Transactions New Series. Vol. III 14. Proceedings New Series. Vol. V 7, 8, VI 1, 2. The royal Irish Academy of Dublin. Transactions Vol. XXIX 1—5. Cunningham Memoirs N:o IV. Proceedings 3:rd Series Vol. I 1. List of the papers published in the Transactions etc. of the r. Irish Academy. 1786—1886. The Asiatic Society of Bengal. Journal Vol. LVI p. II 4, LVII p. I 1, 2, p. I 1—3. Proceedings 1888 -2—538. The Asiatic Society of Japan. Transactions Vol. I, II, III 1, XVI 2. The College of science of the imp. University Japam. Journal Vol. IH 1—4. The Smithsoman Institution Washington. Annual report 1885 2. Miscellaneous Collections. Vol. XXNI—XXKXIII. The United States War Department. Annual report of the Chief Signal-Officer for y. 1886, 1887 1. The United States geological Survey. First annual report 1880 by Ch. King. Bulletin N:is 40—47. Monographs Vol. XI (with Atlas). Mineral resources of the United States 1886, 1837. The United States geological Survey of the Territories. Report by F. V. Hayden Vol. III, VII. Miscellaneous publications N:o 7. The American Academy of arts and sciences, Boston and Cambridge. Proceedings. New Series Vol. XV 1. 219 The Museum of comparative zoology in Cambridge. Annual report of the Curator 1887—88. Bulletin Vol. XVI 2, 3, XVII 1, 2, The Academy of natural sciences of Philadelphia. Proceedings 1887 2, 3, 1888 1, 2. The New-York Academy of sciences. Transactions Vol. IV (1884--85). The Connecticut Academy of arts and sciences. Transactions Vol. VII 2. The Essex Institute of Salem. Bulletin Vol. XIX 1—212. John Hopkins University, Baltimore. American Journal of Mathematics Vol. II, 1, 2, VI 1, X 3, VI hh; Girculars N:o 1, 3 -11, 13—25, 27—35, 37, 45—068. The Kunsas Academy of science. Transactions of the annual meetings. Vol. X (1885—386). The astronomical Observatory of Yale University. Report presented by the Board of Managers for y. 1886—387, 1387 —88. The Canadian Institute, Toronto. Proceedings "”:rd Series Vol. V 2. . Annual report Session 1886—5387. La Commission geologique et d histoire naturelle de Canada. Rapport annuel (Nouv. Série) T. II (1886). Catalogue of Canadian plants. Part IV (Endogens) by J. Maco.un. Academia nacional de ciencias en Cordoba. Bolennel: ACC27 XI 172-(1888). The royal Society of New-South- Wales. Journal and Proceedings. Vol. XXI (1887), XXI (1888) p. 1. 280 . The Linnean Society of New-South- Wales. Proceedings II:d Series Vol. II 1--4 (1887), III 1. De internationala expeditionerna för polarobservationer. Die internationale Polarforschung 1852—1883. Beobachtungs- ergebnisse der Norwegischen Polarstation Bossekop in Alten, herausgegeben von A. S. Steen Th. II. Mission scientifique du Cap Horn 1882—1883. T. I. Report on the proceedings of the United States Expedition to Lady Franklinbay Grinnell land, by Ad. W. Greely. NO Enskilda. Fortsatta undersökningar rörande en icke lineär differential- equation af andra ordningen af H. Gyldén. — Af författaren. Tristanromanens gammelfranske haandskrifter 1 Pariser- nationalbibliotheket af E. Loseth. — Af författaren. Sastamala, H. G. Porthans jemte efterföljares misstag derom, af J. O. I: Rancken. — Af författaren. Notes about some in Finland found species of non-parasi- tical worms, by A. Spoof. — Af författaren. A. Moberg.